Aska, hopp och kärlek...?

Den gångna veckan kan väl sammanfattas som rubriken?

Kärleken - ja, det är Tingelings småttingar. Fem underbara små liv som jag skulle vilja ta hem! Men det är ett problem - den där sponsorn jag väntar på... var är han/hon?!?!?!? Den där som vill överösa mig med penningar så att jag kan köpa den där marken, bygga den där träningshallen och rehabcentret och ägna dagarna åt mina fyrbenta vänner???
Alltså. Jag vill protestera! Var vänder man sig när man vill revidera och ändra på gamla ordspråk? Osanna, självgoda och irriterande små uttryck. Tag t.ex. "Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!" Vad är det för Luthersk idioti? Nå??? Med förra stycket i åtanke så är det faktiskt så att "Den som väntar på något gott väntar ALLTID för länge!"
Nä - än så länge har jag inte hittat några ohemult rika och givmilda schejker i salixodlingen när jag är ute på mina promenader. Vilket bevisar att de måste vara oerhört trista och inskränkta.

Hoppet då? Det stod Sabina för! Sambon och Tingeling skulle gå på agilitykurs för nybörjare. Men eftersom Tingeling är upptagen i valplådan och sambon blivit ivägforslad till Paris första kurstillfället för att sedan ta en djupdykning och bli inlåst på jobbet i Enköping följande två kurstillfällen så bidde det jag och Sabina som fick åka på kurs.
Det var kul att springa ikring - kondisen är rejält usel, min alltså - Sabina hoppade över hinder och sprang genom raka tunnlar som hon aldrig gjort något annat. Fast den där krökta tunneln mötte visst motstånd. Hon stirrade in i den svarta öppningen och sedan tittade hon på mig och jag riktigt hörde "Om du verkligen tror att jag skall springa in i ett svart hål så är du dummare än jag misstänkte!" Men när vi väl övertygat henne om att det svarta hålet hade en utgång och att vid denna utgång väntades det vanliga godiset så gick det ganska bra trots allt.
Kul - men jag saknar Lydilityn.... det är nog egentligen mer min grej liksom.

Askan är väl mer självklar. Hela världen har liksom märkt att det är vulkanutbrott på Island och att nästan hela Europa svepts in i ett asktöcken. Sambon hann precis tillbaka från Paris. Hans chef hade blivit tvungen att hyra bil och köra hem från Haag och tydligen så hade John Cleese blivit strandsatt i Oslo, tagit taxi till Bryssel för att hitta något tåg som gick till London! Det är tur att man inte har råd att resa någonstans....
Än så länge har man väl inte märkt mer än att man slipper flygplansbuller, solnedgången har konstig färg och luften är en smula disig. Jag slipper damma av vovvarna efter promenaderna - det blir dusch efter varje prommis för att få bort all lera och grus. Men, jag kan för mycket historia för att inte ha en liten gnagande tanke på vad som skulle kunna hända....

Så - nu får vi se vad nästa vecka bjuder på. Imorgon blir det valpklappning igen. Tisdag skall jag på nytt tackla rökrocken, Onsdag blir det mer hoppa-över-hinder-övningar och sen kan man ju alltid be att jag blir lite lagom sjuk så att jag får stanna hemma någon dag och krama vovvar (för den där schejken lyser ju som sagt vad med sin frånvaro)! Men jag känner mig frisk som en nötkärna just nu så lång näsa....