oooaaaajajajajbuff! )#(#&¤HFq!!!

Mjahaja..... och här sitter jag och skall inte skriva.
Sjukskriven 75% jobb hemifrån 25% - hade varit toppen om det inte inverkat på ekonomin och om jag varit frisk.
Handen värker, eländas och påminner mig om att nog fan lever jag allt. På Uppsala närakut skrek de "karpaaaaaltunnerlsyndroooom! måste opereras!!!" varpå jag kvickt drog åt mig handen och tänke att här karvas baske mig ingenting förrän jag kollat upp det med andra mindre skalpellglada individer. HRMPF!
Efter en tur till naprapaten visade det sig att symptomen lika gärna kunde ges av min ilskna och synnerligen spända Pronator Teres...... dessutom har jag ju samlat på mig ett knippe stela muskler i armar och nacke som inte heller gjorde saken bättre...tja, någon hobby skall man väl ha antar jag!
Så här sitter jag hemma och försöker låta bli datorn. Man inser plötsligt allting som händerna gör. Allt från att riva av toapapper till att klappa katter blir plötsligt ett intressant och livspåminnande företag. Plocka ur diskmaskinen ackompanjeras av små svordomar och yl när det känns som mest...
Den syssla som minst involverar händerna, och någon annan del av kroppen för den delen är TV-tittande. Jag har precis avnjutit en timmes "Rehab" där jag till min förvåning skådade en fetlagd, smått gubbig Leslie McKeown försöka sluta dricka. Ha! Sagde herre var sångare i ett band jag av någon outgrundlig anledning blev helt galen i när jag var tonåring. De var stormkända på 70-talet men glömdes av förklarliga anledningar bort över åren. Det var sorgligt att se hur livet farit fram med honom, sorglig bransch över huvud taget, musikbranschen....
Men annars har TV-tittande en synnerligen begränsad njutning. Långsamt känner man hur hjärnan förvandlas till deg och mer och mer förbaskad blir man på alla usla program. Vad är det för idioter som hittat på alla dessa såpor och inte mins doku-såpor, reality shows osv..."Rehab" inkluderat? Näe - fram med lite böcker!

Avskjutning

Under den gångna sommaren har den Uppländska stammen av Butter Stavgångare ökat avsevärt. Intresseföreningen för ett Fridsamt Promenerande antar att det är extra gynnsamma förhållanden såsom den ökade tillgången på glass och vin som fört med sig denna explosionsartade ökning.
Stavgångarna rör sig mer och mer utanför sina naturliga habitat och riskerar att påträffas både på stigar och fält något som fått Håbos flanörer och hundägare att oroas.
"Senast imorse stötte vi på en vilt grymtande hanne i praktfull röd dräkt som hotfullt kom stavandes emot mig och mina hundar" berättar en sheltieägare från Håbo. Hundägaen tvingades fly ut på den nyplöjda åkern medan hennes hundar agerade mycket nervöst.
"Eventuellt kan det bli frågan om skyddsjakt där varje region tilldelas ett visst antal stavgångare att nedlägga" säger Vidar Fält, Intresserföreningens talesman. "En flyttning av stavgångarna är alltid riskabel och de letar sig ofta tillbaka till sina gamla revir. De kan även orsaka stor skada och till och med anfalla personer som försöker mota bort dem. En vuxen stavgångare har oerhört vassa och långa stavar som de kan använda som vapen mot vanligt folk" varnar Fält. Hur många individer som tilldelas Håbos stavgångsjägare kan vi för närvande inte säga men förhoppningen är att Håbos hundägare skall få vandra i frid framöver.

....drömmar drömmar......

hurra då

...lyllo mig.... grannarna har skaffat AmStaff....

Ta mig i kragen

Mjahaja...... då får man väl ta och ta sig i kragen då... när till och med vännerna härjar med en och avkräver en blogg-inlägg!
Frågan är bara vad jag skall ta upp - det liksom svämmar över av saker uppe i huvudet. Till att börja med kan jag väl få beklaga mig?? lite grann i alla fall, snälla?

JAG VILL HA EN SOMMARREPRIS! Komplett med semester!!!!
Det är är grymt och elakt. Säkert ohälsosamt också! Nu börjar det bli mörkt när man släpar sin trötta lekamen ur sänghalmen på morgonkvisten. Till och med hundarna tittar bedjande på mig. "Snälla! Bara fem minuter till!". Jobbet är fullt av saker som man ystert borde kasta sig över men min ysterhet begränsar sig till ett svagt och tveksamt "jaaa...yippieee......ööhhh". Jag kan ju säga att skriva ner rutiner för bokningar i Universitetshuset inte direkt slår att njuta av höstsolen och krama sheltiesar!
Andra människor påstår att det är mysigt! de täder ljus, myser och läser böcker. HA! Här tänds inga ljus - då får vi ett gäng levande facklor som rusar runt. Katterna dras till tända ljus som om de vore malar! helt hopplöst. Och förresten så vill jag ut och promenera med hundarna så att de får springa över fälten, träna lydility osv. Men att göra det i mörkret och snubbla runt över den ökanda grushögen på tomten och stå på näsan rakt in i pilen det är INTE kul!

Näe! Sommarrepris tack! Och kan någon annan komma och rycka lite i min krage också....

Miljöskadad

Sitter vid ett trafikljus och läser en skylt.
"Chip"
"Trim"
Det är väl självklart vad det handlar om eller hur? Någon som trimmar hundar och chipmärker dem annonserar.... MEN... varför har vederbörande skrivit dit en massa namn på bilmärken också????
Förvirringen är total innan det lååååångsamt går upp ett liljeholmens för undertecknad... Trimma kan man ju även göra motorer... eller hur? Fast jag begriper då inte hur man chippar en bil!

RÖÖÖÖÖÖHHHRRBRRRRÖÖÖL!

Kan någon begripa varför herrar efter några glas gör någon slags Neanderthal-regression, stampar runt i flock och utstöter gutturala läten???
Kan någon också begripa varför tanter och tjejer efter några glas börjar skratta gällt och spänt eller gråta ymnigt i ett hörn???

I Lördags hade grannarna fest. Grannarna och jag har vare sig samma musiksmak, eller samma fest- och sovvanor. När jag någon gång på småtimmarna kikade ner på dem så dansades det på borden till patetisk plipp-plipp-musik eller så hasades det runt med glas i ostadiga händer... det var ju bra att någon hade kul.... eller nå't!

I gryningen företog vi en räd bland husets toalettartiklar och så småningom hittades ett antal öronproppar i husses necessär. LYCKA! Tänk att det finns tillfällen när små ploppar av gult, egendomligt material kan orsaka en sån eufori!

Det blev några timmars sömn....sedan dess har jag inte sett grannarna. Visst får man ha fest, visst måste man få leva - även i tättbebyggt område. MEN, man har faktiskt inte bara rättigheter. Med flockleverne kommer också skyldigheter. Om grannarna nu inte är analfabeter - vilket förvisso inte skulle förvåna mig - så kan man väl skriva en lappjävel och förvarna om festen??!!??!

HRMPF!

Välkommen Tillbaka!

Efter tre underbara veckor var det dags att återvända till jobbet. Unnade mig en sen morgon och passade på att njuta av vädret. Köpte nya p-biljetter i receptionen (vad är det för idiotisk hantering egentligen?!?!? stenålder!) och möttes av en strålande vänlig receptionist och började nästan se fram emot att kika in på jobbet.
Sen som jag var blev fösta stationen fika..... det var DÅ man insåg att nu var man tillbaka igen. De första orden jag möttes av var:
"Du är här nu. Det ser jättekonstigt ut i siffrorna i bokslutet. Det måste vara något fel på lokaldebiteringen. Jag satt NIO timmar igår UTAN lunch....bla bla bla bla blabla...!"
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade liksom väntat mig ett "God Morgon" eventuellt följt av "Har du haft en skön semester?"
Nästa glada tilldragelse var att jag inte kunde logga in och möts av orden "jaja. så blir det när man är på semester. ALLA glömmer sina inloggningar" Näe... jag hade inte glömt. faktiskt. Men vad hjälpte det att säga....
Sedan var det idel telefonsamtal och sifferpyssel för att försöka lösa debiteringsproblemet som inte alls var en miljoooooon utan 300.000 och inte alls mitt fel. Fast det beslöts i alla fall att vänta med det. För parterna ville dra in en massa annat som inte alls hade att göra med just de siffrorna. Någon lunch blev det inte......
........och det var aldrig någon som frågade något om semestern......
Jag vill ha semester igen.... jag vill valla får.... jag vill träffa shelties.... jag vill göra lydility och kantarellsök.... id-spår.....
Hoppas morgondagen blir bättre... inte tänker jag skynda mig dit i alla fall! HRMPF!

Lycka och elände

Mjahaja......
Det finns mycket att skriva om.... Semestern.... Hundlägret.... Det stundande Sheltielägret.... Tingelings betrattning..... Uppdateringen av hemsidan... vi får väl ta allting pö om pö.... (vad det ser egendomligt ut när man skriver det..."pö")

Idag när jag full av förväntan sent om sider bänkade mig för att se på inspelade avsnitt av Most Haunted - avslappning inför morgondagens avfärd till Sheltielägret. Det skall bli så härligt och skönt att åka bort. Det enda trista i kråksången är att semestern tar slut efter lägret.... buuuhuuuuu!

Hur som helst - jag hade bänkat mig och var mitt inne i att lyssna på skumma dunsar och bankningar på tv:n (andekommunikation!) när jag hör ett fasligt oväsen från övervåningen. Jag studsade upp och for uppför trapporna med hundarna tätt i hälarna.
Till min fasa ser jag att det är Isis som trillat av sin favoritfåtölj och håller på att krampa. Benen rycker och hon tuggar vilt omkring sig. Hjärteängsilig föser jag bort ett antal upprörda hannar och väntar..... Jag har kompisar med katter som har epilepsi. Det är inte så mycket man kan göra i själva krampfasen. Se till att de inte slår sig eller gör sig illa på annat sätt.... Man känner sig helt maktlös. Det lilla livet for ikring på golvet och jag kunde inget göra. När kramperna avtar lyfter jag varligt upp henne och håller henne tryggt i famnen. Hon flämtar och är inte helt vid medvetande, blicken far ikring som hon såg spöken kring väggarna och strax krampar hon igen. Det är bara att sitta där. Så småningom återkommer hon, hon flämtar kraftigt och börjar spinna. Klamrar sig fast i mig och lilla hjärtat bankar vilt. Efter ett tag avtar flämtandet. Jag ringer veterinären. Men man börjar bli luttrad. Som jag visste finns det inget annat att göra än att se vad som händer. Hålla henne under uppsikt och se om kramperna återkommer. Det kan ju vara allt möjligt som ställer till det - infektioner, tumörer, förgiftningar, epilepsi, blödningar osv......

Så nu sitter jag här - morgondagens förberedelser kom lite av sig. Jag tänker INTE lämna henne utan uppsikt. Tvättmaskinen skriker att den vill bli tömd men jag bryr mig faktiskt inte. Be till alla eventuella makter att det inte upprepar sig - att hon får vara kvar med oss här i livet ett tag till. Och att jag kan åka på läger lugn och glad med vovvarna

Ut i djungeln!

Idag har jag visat prov på stort mod!
Jag letade länge efter geväret, tropikhjälmen och mina machetas men med klent resultat.... till sist fick jag samla mod och helt orustad ta mig an GRÄSMATTAN.....
Det har ju som bekant varit en hel del nederbörd på sistone..... denna nederbörd har liksom kommit när undertecknad haft ledigt och således omintetgjort alla planer på att hålla min trädgård i trim. Istället har den vuxit vilt och okontrollerat. Vackra blommor har trängts med norra europas alla tänkbara ogräs....Linné skulle ha haft sällsynt kul här ute......
Men farbror Linné är död och begraven och jag beslöt att idag är DAGEN då gräsfällningen skall ske. Men vad skulle jag hitta? Frökapslar från fjärran planeter? Köttätande växter? En upprörd vildsvinshjord?
Jag stängde in hundarna och tog mig an uppgiften. Min elgräsklippare (50 riksdaler på auktion - Tack Hr Netterlöv!) gick på högvarv och slocknade med jäma mellanrum.... trimmern trilskades väldeliga och tiden gick.... svetten rann, det kliades och stacks, med jämna mellanrum träffades mina bleka ben av skurar av grus. Elaka insekter bets och inifrån huset hördes upprört skällande....
Vid ett tillfälle var jag övertygad om att jag stört en utomjordisk frökapsel men vid närmare studium visade det sig vara någon slags sportartikel av runt slag som kastats in i trädgården. Denna tingest tog nästan musten ur den hårt prövade gräsklipparen..... så efter att ha härjat runt i halva trädgården gav jag mig själv ledigt. Hade jag kunnat hade jag givit mig själv tapperhetsmedalj och ett sexsiffrigt belopp kronor..... Istället fick jag nöja mig med en dusch.... Ach....livet är trist..... och nu väntar nästa halva. Men imorgon skall jag klappa katter!

the return of the ear

.....ett av öronen gick igen imorse klockan 06.00....... Smulan såg bekymrad ut och ville genast äta upp öronresterna igen.... ööööörk! Sen passade Osiris på att hosta upp en hårboll på nedervåningen och strax därefter passade Tingeling på att försöka spy i husses säng!

Grisöron!

Mina småsmulor anser att de har världens bästa dagisfröken!
När jag hämtade upp tjejerna i Fredags hängde det en plastpåse med okänt innehåll vid deras box. Vid närmare undersökning visade det sig att påsen var fylld till bredden med hundgodis. Tre par ögon följde var rörelse jag gjorde och jag hade inga som helst problem med att lasta in tre mycket samarbetsvilliga tjejer i bilen.
Idag fick tjejerna varsin stor, illaluktande, trekantigt formad tingest att tugga på. Vid närmare studium drog jag slutsatsen att detta måste vare grisöron. Alla tre tog girigt emot den i deras nosar delikat luktande tingesten.
Sabina travade genast ut i vardagsrummet och lade sig förnöjt ner på mattan och tuggade på sin.
Smulan tappade sin på golvet och visste sedan inte hur hon skulle bete sig för att få upp den igen. Med lite hjälp från matte löste sig problemet raskt och det dröjde inte länge förrän hon var i full färd med att slita örat i stycken i soffan. Kan man ha det bättre om man är hund?
Tingeling tog sin och visste sedan inte vad hon skulle göra - oroligt gick hon fram och tillbaka medan hon misstänksamt stirrade på de bägge sobla damerna. Det krävdes stor övertalning för att få henne upp för trapporna där hon äntligen kunde lägga sig ner i lugn och ro för att börja bearbeta sin godsak - utan oroande hot från sobelhållet!
Länge Leve Dagismatte!

Visa vid midsommartid

00:04.... idag är det midsommar - den riktiga midsommaren.
Eller.... är det fortfarande 55 minuter kvar? vi har ju ställt fram klockan......

Det finns några "visor" och några melodier som av någon anledning rör vid något väldigt djupt i mig. Något som känns så där fånigt "ursvenskt". Inte på ett så där flaggviftande blågult skansen-vis... utan något som känns som skog, tjärnar, tyst och storslagen natur.....
Här är texten till en av de visorna...

Visa vid midsommartid

Du lindar av olvon en midsommarkrans
och hänger den om ditt hår
du skrattar åt mångubbens benvita glans,
som högt över tallen står
I natt skall du dansa vid Svartrama tjärn
i långdans i språngdans på glödande järn
I natt är du bjuden av dimman till dans
där Ull-Stina, Kull-Lina går

Nu tager du månen från Blåbergets kam
att ge dig en glorias sken
Och ynglet som avlats i gölarnas slam
blir fålar på flygande ben
Nu far du till Mosslinda, Mosslunda mor
där Ull-Stina, Kull-Lina, Gull-Fina bor
I natt skall du somna vid Svartrama Damm
där natten och mossan är len.....

Varma ljusa tankar till alla mina vänner...... en extra varm tanke till Eva och hennes Saga som rest vidare..... Nu inleds semestern och jag hoppas få en mer än välbehövlig vila. Jag känner mig sliten, utpumpad, ut-och-in-vänd och helt borttappad. Jag hoppas få skriva, fotografera och krama mina älskade hundar och katter.....

Anmäld!

Mjaha ja.... då hade man anmält till in-offaren på Bro-Håbo då. Hann inte mer än maila iväg betalning och anmälningsmail förrän Sabina kommer och gosar... och vad ser jag? JO - en ulltuss som kikar ut ur pälsen.... Ska hon börja fälla NU???? NÄE!
Nu går jag här och uppmanar hennes hårsäckar att hänga kvar i hårstråna ytterligare tre veckor! Tror ni det hjälper?

Nu har jag festat runt minsann!

....jojo... man är en riktig suput. Helgen till ära har jag minsann konsumerat lakoholhaltiga drycker i ofantliga mängder....ja, för mig då alltså... ett halvt glas folköl och ett glas vin!
Kan således konstatera att jag håller på familjetraditionerna. Jag minns att min far ojade sig över att flaskan med brännvin i började bli lite gammal men skulle säkert räcka några år till. Hur många år den hängt med vid det laget vet jag inte. Dessvärre fick vi aldrig veta hur länge till den skulle ha räckt för den stals vid ett inbrott på landet något år senare!
Men nej - jag är ingen nykterist. Jag gillar gott vin och öl. Fast jag åker hellre bil hem än sätter mig på buss och pendeltåg och då blir det inte många droppar innanför västen! Sen är det jobbigt med siodeffekterna, tungheten i huvudet och att förlora den där lilla extra perceptionsförmågan man har. Man känner sig lite blind. Kul och lössläppt kan jag vara ändå - utan en massa promille runtskvalpande i kroppen!

Pet Peeves

Jag är en ädel människa jag! En ängels tålamod som har oceaner av tolerans! Jag har till och med lärt mig att inte hota med stegling när folk skriver "mej, dej och sej" (fast sej är faktiskt en fisk - så det så!).... jag accepterar nuförtiden fullt ut att man skrive "dom" (dom? som i en kyrka eller kanske en fängelsedom) MEN jag får fullständigt tuppjuck och akuta frustrationsparoxysmer när de som skriver inte kan skilja på "de" och "dem". Dessutom gör det mig förvirrad och texten blir klart svår att läsa.
Än så länge har inte detta spritt sig till de som har skrivandet som yrke men är man aktiv på nätet så bombarderas dessa ruskigheter. Jag är absolut ingen lingvist.... jag stavar fel och gör massor av mer eller mindre skrattframkallande misstag men det är en så stor skillnad på dessa två små ord att det borde ringa varningsklockor hos folk lite oftare. I en nätdebatt jag läste häromdagen var det någon som gnällde över att en av deltagarna använde de/dem. Personen ifråga svarade att det minsann var det korrekta uttrycket till skillnad från "dom".... problemet vara bara att personen inte hade ens den minsta susning om när de/dem skulle användas och var helt ovetande om att det fanns en skillnad.
Några stylitiga exempel för att illustrera, illuster pedagog som jag är!

"Klas och Göran gav blommor till de personer som skulle ha"
"De gav blommor till faster Hanna och farbror Åke"
"Klas och Göran gav dem blommor"

För att ytterligare krydda sina skrifter har dessutom samma skribenter ofta svårt att skilja de och dem från "det" och "den" som de dessutom inte kan skilja från varandra.

"Klas och faster Hanna gav Göran och Hubert äpplet"
"De gav dem det!"
"Göran och Hubert gav Klas skatten"
"De gav honom den"

om nu inte "honom" är för svårt.... en mening jag faktist sett på nätet är: "de gav han de"
BRRRRR! Får frossbrytningar och vill slåss!

Frågar mig således vad sjutton de håller på med i skolorna nuförtiden? Kamrater till mig berättar om lappar från lärarna där till och med särskrivningar förekommer. Har inte ens lärarna förstått att det är en klar skillnad på en brunhårig sjuksköterska och en brun hårig sjuk sköterska (som egentligen skulle skrivas brun, hårig, sjuk sköterska....)! Och att ett trumpet solo är betydligt ledsammare än ett trumpetsolo.

HRMPF! Länge leve Avigsidan

Slagna Hjältar

Sheltieträff igår.
Efter ett rejält solrosfröoffer till vädergudarna så blev vi bönhörda med strålande sol på dagens sheltieträff. Däremot kanske vi offrade på fel ställe eller så var fröna av dålig kvalitet (fast pilfinkarna klagade då inte!) för det blåste så in i den.

foto Pia Husberg

Trots den strålande solen bet kylan riktigt i skinnet. Uppslutningen var stor, folk kom från när och fjärran för att delta i agilitydagen. Det är alltid lika kul att träffa alla... och jag är alltid lika nervös över att någon blir missnöjd! och visst hade missnöjda röster hörts .... fast INNAN träffen. Vi blev ju hastigt och lustigt tvugna att flytta tillställningen eftersom planen i Hågadalen inte var torr nog och kanske kostade lite mer än vi tänkt oss.
Tack vare Gun och Sören så fick vi vara i slottsparken i Skokloster.... Toppen! även om ångestfyllda tjut hördes från några som bodde i Uppsala och jag fick dåligt samvete.... fast som någon sa: "Nästan varenda träff har varit i Uppsala tidigare... det är ju faktiskt fullt möjligt att inte bara åka till Uppsala utan även ifrån Uppsala!"
Nåja... det blir träffar även i Uppsala... jag lovar!

Folk i skiftande åldrar kom både från Stockholm, Uppsala, Roslagen, Västerås och Kungsör för att vara med Agilitydagen. Elin härjade runt med de som kunde lite innan. Marianne fick visa knep för sådana som mig som inte vet någonting. Det var jättekul och vi fick många idéer om hur vi skall göra nästa gång!

På grund av dagens blåst fick vi tjudra de något ystra tunnlarna som annars for iväg kring hela slottsparken. Tältpinnar framtogs för ändamålet och det var en sådan som fick vår stora hjältinna på fall. Gun snubblade på en pinne och stöp rätt ner i backen, glasögonen blev alldeles vinda, blodet forsade från sönderbiten läpp och när jag såg handleden så ringde alla varningsklockor och jag mindes Professor Westmans glada stämma när han förkunnade hur LÄTT det var att diagnosticera en radiusfraktur... eller bajonettfraktur som det även kallades på grund av det karaktäristiska utseendet av arm och hand.... Jojo... lätt var det alltid... men hur lätt är det att få iväg en envis, agilityutövande kennelägare med småvalpar att åka till sjukhus? Nåja... det gick lättare än väntat, valpvakt fixades, vi lovade att insamla hennes medtagna agilityhinder och efter ett varv hos valparna bar det av till Enköpings sjukhus där hon blev ordentligt ompysslad.

Efter denna spektakulära vurpa började besökarna leta sig hemåt. Jag tror att alla kände sig urblåsta av vinden och nerkylda av kylan. Själv kände jag mig lite tom i knoppen och bad om stiltje och 30+. Återstod då bara att samla ihop alla prylar.... det är fascinerande att det alltid är så mycket jobbigare att plocka ihop och ta med sig hem alla saker man så glatt stuvade in i bilen på morgonkvisten.... det är ungefär som att duka av ett bord, eller diska efter matlagningen. "Bord duka dig" i all ära men vad som verkligen vore fantastiskt är "Bord duka AV dig!"

Till kvällen satt jag utpumpad och fortfarande frusen i soffan och undrade om jag verkligen var sjuk... halsen kändes den blivit invändigt smekt av Edward Scissorhands och jag kände mig alldeles varm i näsa och bakom ögon, pannan kunde kanske inte användas att steka ägg på men om jag hade kunnat lägga mig själv på min panna hade jag i alla fall inte behövt frysa så förbaskat..... Hur mycket jag än försökte så kunde inte ens jag inbilla mig att jag efter dagens eksapader var helt frisk inte....!

pank och fri som en burfågel

Utställning på Kistamässan...
Bwahahahah!
Det hela måste vara ett ondskefullt skämt!

Upp i ottan ty jag hade på känn att parkeringsplatserna skulle nog vara ganska få. Fram till mässan, noterade att där kunde man stå på parkeringen bredvid Ericsson ("glashuset"). Men eftersom det körde upp bilar till själva mässan så måste det ju finnas plats där uppe... eller hur?

Bwhahahahahaaa! Ack icke! Svartmuskiga vakter pekade ilsket iväg en längs själva byggnaden ner till bussgatan där jag till min förvåning blev ivägpekad mot Helenelunds station. Jag rullade ner fönstret och undrade om jag inte kunde svänga höger istället och parkera på Ericssonparkeringen? "Näe då, det är LIIIIIKA långt till bägge" så det så. Jag tvekade men lydde.
Kunde efter utförd parkeringsåtgärd konstatera att vissas avståndsbedömning var i seriöst behov av kalibrering och justering. Det var ju ta mig f-n en dagsmarsch därifrån! Ilskna hundutställare släpade burar, stolar, kassar och nervösa vovvar över ett månlandskap alltunder det att de hittade på nya kreativa svordomar och intressanta bestraffningssätt för de som kommit på tanken att ha hundutställning här!
Den lille svartmuskige bara ryckte på axlarna när jag påpekade att hans avståndsbedömning var ur led.

Jag klättrade vidare uppför den steniga sluttningen till entrén. 80 pix hade en parkering i ett kraterlandskap i skogen i huttahulu kostat. Inträdet till mässan kostade ytterligare 90 riksdaler. Alltså nu hade jag spenderat 170:- bara för att komma in!

Väl inne i hallarna var ett landskap med trånga gångar runt ynkliga ringar. Jag undrade i mitt stilla sinne hur storhundar skulle kunna få upp farten för att visa några som helst gångarter i dessa små frimärken.

Vad är då Kistamässan för ställe egentligen? Tja, det är då baske mig inte designat för att ställa ut vovvar i alla fall. Möjligen för att ha eleganta affärsmässor där man diskuterar mobiltelefoner över en designad kopp hutlöst dyrt kaffe i en lika designat cafeteria. Stelt, strikt, vitt, stål, svart och orangefärgat. Allting. Komplett med buttra, säkerligen genomdesignade, anställda.
Jojo... efter att ha navigerat mig fram till några jag kände gick vi för att frukostera nämligen. En gigantisk yta var avstängd för att husera vad jag förmodar var en restaurant. Längs kanterna fanns genomtrista eleganta bardiskar med rader av vinflaskor bakom. Ytan framför var JÄTTESTÄNGD - plats för två ringar. Så fanns då caféet.... eller vad man skall kalla eländet. Där fanns mikrobiskvier, delicato-dammsugare, torra frallor med ost och lite grönt på, kaffe och läsk. Tjohoo vilket utbud! Fast med dessa priser behövde man ju å andra sidan inte ta banklån då för att handla. Jag tog en fralla med parmaskinka och mozzarella (stavning?) medan jag stilla undrade om det är något fel på ost och skinka, till detta en 25cl Coca-Cola. Denna lilla shopping kostade ytterligare 81:-!

Nu hade jag alltså spenderat 251:- bara på att fika och komma in! Optimist som jag är hade jag tänkt leta lite hundprylar också. Det brukar ju alltid vara schysst shopping på utställningarna. Bwhahahahahahaa! Några ynkliga små förskrämda stånd trängdes längst kanterna. Kanske var det tur eftersom jag hittade bara hälften av det jag tänkt köpa:

• Back-On-Track nättäcke 550:-
• Hundludd 240:-
• Tuggben 20-pack 140:-
• Godismoj 50:-
• Pipleksaker 3x20:-

Dagen kostade alltså, exklusive bensin 1291:-..... jag borde väl kanske ha struntat i shoppingen.... Pank är jag, men fågelfri vete fasen.... som en burfågel då...! Det är nog lika bra att masa sig iväg till jobbet igen för att ha råd att gå på nästa utställning....

Slutligen en stilla undran:
Hallååå! VAD är det 90% av alla utställare egentligen vill ha på en utställning? Jo, bra parkering, gott om plats, ohala golv (de här var ryckvis mer lämpade för isdans), schysst fika till lågt pris inkl. varmkorvar och hamburgare, bra ställen att rasta vovven på, schysst shopping och trevlig personal.
Kistamässan uppfyllde INTE ETT ENDA av dessa krav.

Avfärd

Spänn säkerhetsbältena, putsa flygarglasögonen. Tydligen har jag en hoper med vänner som i år tar kvastarna till Blåkulla! Själv har jag inte bestämt mig än. Frågan är om jag skall stanna hemma och värna hemmet mot den myriad av hiskeligt skrudade barn som ränner ikring. Dessutom har Maria hotat med att en tjock, röd hund kanske trillar av hennes kvast (i brist på svarta katter) och då är frågan om jag skall fylla hela trädgården med madrasser så att vovven inte får blåmärken???
Annars undrar jag vad man gör på Blåkulla nuförtiden. Om man lyssnar till skrämselpropagandan från 1700-talet lär man ha pussat djävulen i baken och åmat runt i någon slags orgie.... Tycker det låter som en önskedröm påhittad av någon pervers munk...! OM jag istället skall döma utifrån de vänner som uppenbarligen ämnar bege sig dit så verkar det snarare som festandet skulle vara någon slags avslappnad, cool, chokladätningsorgie där var och en får klappa sina egna katter och hundar och bara njuta av att vara lediga! Låter ju inte så tokigt... jag kanske skall kolla om kvasten funkar? Trimma borsten, olja handtaget och bygga till en sidovagn för alla vovvar och missar??? OCH, inte att förglömma, en resväska full av köttbullar till de fyrbenta och choklad till matte!

Världens bästa tjejer!

Mina vovvar är BÄST!
Vi gjorde Lydility-prov häromsistens och de skötte sig våldsamt bra. Först ut var Tingeling. Hennes lite försiktiga själ vågade inte upp på bordet men tog sig istället några varv av pur glädje kring planen till husses förtret. Men man såg hur kul hon hade det!
Sabina skötte sig jättefint och vi fick full pott på förtroendepoängen! Vilken tjej! Att vi sedan missade lite i agilityn gjorde inget. Vi fick ett HP!
Smulan som redan gjort provet fick vänta för att sedan få springa lite försiktig agility för sig själv. Nåja, försiktig.... hon drog fram som en överlycklig virvelvind över banan. Först demolerade hon hopphindren för att godiset som matte kanske höll i var ju det allra viktigaste! Sedan tog hon glatt en avstickare och flög upp på gungan och klarade av den helt själv till mattes förskräckelse!
Nu hänger Sabinas HP-rosett och Tingelings rosett stolta bredvid Smulans på väggen därhemma!
Det skall bli jättekul att forstätta träningen hos Furface-Maria! Och nu när det är bättre väder kanske man kan motivera sig att träna lite mer hemma också! Det skulle ju inte skada liksom, även om jag har världens bästa tjejer!

Muntrationer

Ha ha! Livet är egentligen ganska kul!
Fast det finns ju de som gör sitt bästa för att man inte skall va så rackarns uppåt. Släkten kom på besök och det första som de tog sikte på var mina nyfärgade svallande lockar. "Är du SVART i huvudet?!" "Neeej... det är mörkrött, mörkrött med jätterött..." "Det SER svart ut!"
Nästa glada och klämkäcka yttrande kom vid åsynen av grannens nybygge. De har slitit som små djur och skapat ett nytt rum, ett uterum och ett altanliknande bygge i ena änden av trädgården. "Har de byggt en LÄKTARE?! och varför är det ett så LITET fönster där. Hmpf! Det där var INTE snyggt!"
Diverse cyniska kokmmentarer flyger nu genom min luttrade person...och man biter sig i tungan för att istället klämma i med hejdlöst glad stämma att det är "SÅÅÅÅ härligt att de fått något gjort! och att jag vill också få något liknande gjort!"
Nästa något förvånande glada budskap kom i form av en snabbt levererad domedagspredikan. Tja, jag antar att jag förtjänade det med mina käcka kommentarer men ändå... Jag svängde in i den lokala Pressbyrån för att köpa en läsk till eftermiddagsfikat. Mannen bakom disken undrade glatt om det fick lov att vara något mer varpå jag svarade "Tjaaa, fred i världen, bra väder, glatt humör och hutlöst med pengar tack!" Han tittade på mig och sa "Det där första kan du glömma, så länge det finns två människor i världen lär vi kriga. Så som det är nu så kommer det snart ett tredje världskrig och allt går åt skogen!"
Jag drog mig diskret ur butiken efter några lugnande ord och kände det som jag just klivit ur någon slags surrealistisk film....

jag säger bara det....joggare! hmpfff!

...ok....vissa joggare då... så att Anna inte blir purken ;-)
Men vad är det med dem? Liten snopp? bråkat med chefen? för trånga löparskor och taskig kondis eller helt enkelt bara enfärgat lego och betong i sandlådan när de var små???
Stod och pratade med två Chiba vid en grusvägskorsning. till höger om oss ligger en instängslad hästhage - ELstängsel... det gör ajaj att gå in i... Till vänster finns den rejält tilltagna grusvägen som just här är ENORM eftersom det varit stallplan en gång i världen. På vägen som svängde till höger kom det en sån där joggare hurtande. Bjärt kolorerade kläder och bister blick. Han skar kurvan så att han var centimetrar ifrån att trampa ner både mattar och hundar. Må han bli impotent! Hade han trillat över vovvarna hade han säkert stämt oss! Näe impotens räcker inte... nu vet jag: "Må han aldrig mer hitta passande löparskor, utan alltid få skavsår! ...blödande skavsår!!"
Igår blev vi omkörda av en stavsläpare.... alltså inte en stavgångare... damen släpade stavarna och som vanligt bland den rasen här ute så tror jag inte att buttrare miner finns... Men hon släpade åtminstonde inte stavarna PÅ oss! Då var jag ute med Marianne som kommit förbi med Peggy, Wilda och lilla Bessie. Gissa om mina nysimmade vovvar blev glada! Speciellt Tingeling som avgudar Bessie. Det är så toppen när man hittar någon att gå kvällsrundan med istället för att smyga omkring solo på vägarna.
Tidigare hade vi som sagt varit och simmat. Något som Smulan verkligen älskar. Hon skuttar nästan i vattnet på eget bevåg. Innan dess var vi till veterinären. Något som de faktiskt tycker är kul.... fast nu vete fåglarna vad Sabina tycker. Klämning av analsäckar del 2 roade henne inte! När jag dessutom fick hjälp med kloklippning av henne så tjöt hon som om vi försökte ta livet av henne trots att vi bara höll i tassen! Stackars liten!
Det var tur att Marianne kom förbi så det blev en lyckad avslutning på kvällen!

Strålande funderingar

HA! Undrens tid är ännu ej förbi..... För flera år sedan berättade vår professor i neurologi att strålningen från mobiltelefoner har i alla undersökningar visat sig ha ett klart samband med en ökad frekvens av Aucusticusneurinom - en typ av tumör på hörselnerven.
Idag fanns det i Aftonbladets nätbilaga följande att läsa:
"Forskningsstudier har visat på ökad frekvens av cancer på hörselnerven, säger Anders Bredfell, som är pressansvarig på Strålsäkerhetsmyndigheten."
OK.... det visste vi alltså - nu undrar jag när de kommer att börja tala om det faktum att strålningen även löser upp Blod-Hjärn-Barriären? (Den barriär som skyddar hjärnan från farliga ämnen).
Sen undrar en annan då lite stilla.... det pratas bara om styrkan på strålningen... inte helt oviktigt men hur är det med frekvensen? Det finns många rapporter om att inom de frekvenser mobiltelefonsignalerna rör sig så finns det subtila skillnader i hur den faktiska frekvensen påverkar omgivningen.
En annan strålning som halkat av tapeten är ju den i mikrovågsugnarna.... det är tydligen bevisat att man får en "förändrad blodbild" när man sätter i sig micrad mad. Vad detta innebär vete fåglarna.
Men inget skall ju vara farligt - I skolan fick vi lära oss att ta på oss regnkappa om det var radioaktivt nedfall ute. Marie Curie spatserade runt med radioaktiva ämnen i fickorna och dog av cancer fast å andra sidan läste jag om en Japan som varit på plats i både Hiroshima och Nagasaki de ödesdigra dagarna då bomberna föll och han är frisk som en nötkärna... Olika falla ödets lotter så man skall knappast ha den mannen som en måttstock.
En hunduppfödare jag känner flyttade till ett hus med radon i vattnet och började få ett oroväckande stort antal missbildningar på sina valpar, även antalet dödfödda valpar ökade. De satte in filter och har sedan dess inte haft några problem alls... det intressanta här är att en kollega på avdelningen där jag jobbar på Uppsala Universitet är strålskyddsexpert (och jobbar med detta) och han är fullt och fast övertygad om att radon i vattnet inte alls skulle kunna påverka så mycket. Alla mätningar säger nämligen att så inte är fallet... att verkligheten sedan inte tycks följa forskning och mätresultat bekymrar honom inte alls.
"Det är en stad här! Enligt Generalstabens karta skall det inte finnas en stad här... hmm.. Jämna stan med marken! Generalstabens karta har aldrig fel!"

jag är sjuuuuk!

Det är inte klokt.....ju..... man blir ju så full av längtan att man blir alldeles sjuk!
Vadå för sjukdom? Valpsjuka!
Så många vänner runt ikring har småttingar. Små fyrfota varelser som pigga kravlar runt, försöker bråka med sina syskon, utstöter små puttenuttiga morranden och trillar omkull när de försöker ruska på leksaken! Rosa trampdynor, små lena magar och så luktar de valp!
Igår var jag hos Barbro (Bewelys) och kikade på hennes fyra småttingar. De är så där att de börjar se ut som sheltiesar nu. I börjarn ser ju alla valpar i stort sett likadana ut - som små håriga, gnyende korvar! OK, väldigt söta korvar, men klart korvbetonade i sin utformning! Men nu ser man de små pigga ögonen, öronen som står åt alla håll, de små rosa trampdynorna och små svansar! Så ömtåliga, så nyfikna och så underbara. De är liksom nästan för fina för den här världen!
Jag vete fasen om jag skulle våga sälja en enda valp av ren och skär oro för vad den må komma till! Fast jag känner ju så många bra hundägare så man kanske inte skall oroa sig så mycket... men de är ju så små och ömtåliga ju!
Jag vill ha varenda en!
men lugn... det kommer ingen ny vovve hem till mig - i alla fall inte än på ett tag. Men valpsjuk är jag!

Life sucks....

.... näe..... ibland suger verkligen livet.... inte f-n blir det bättre av att man är övertygad om att allt som händer har något bra med sig. Att det bara gäller att komma på vad... och att det ibland kan ta år av letande. Näe....
I veckan reste Marias underbara lilla Myrra vidare. Elaka diskbråck, eländiga försäkringsbolag och envetna veterinärer var några av sakerna som gjorde att hon numera tittar på oss från gröna ängar där hon leker och springer utan ont....
... idag fick jag veta att sheltien Electra som slitit sig från sin nya fodervärd och nästan sprungit ända hem till uppfödaren igen blev påkörd... undrar om hon nu leker med Myrra??
Världen är baske mig orättvis. Kan inte annat än att hålla med min underbara mormor som ibland sa att livet var en enda jämmerdal.
Varma varma tankar och kramar till alla som har det eländigt just nu...

Stadsmysterier

Det händer konstiga saker i stan..... vägarna är på vissa håll kantade av några slags flaggbetonade dekorationer som hänger i vägbelysningen... hade det inte varit för att de är oranga isället för röda hade jag nästan trott att vi var i Kina.... Jag har inte en susning varför de hänger där, och bara på vissa ställen. Det står inget på dem, det är bara en lååång bit orangefärgat tyg. punkt.
Däremot känns bilförarna dessvärre igen. Jag vet inte men jag tror baske mig att Uppsalabilister är bland de mest egocentriska slappdasar som finns! Man kvistar ut i ytterfilen och ligger där och puttrar för att man om 5 kilometer förmodligen skall svänga vänster... man stannar i korsningar och filosoferar, parkerar med JÄTTELUCKOR mellan bilarna osv...! djuuuuup suck!
Ett annat mysterium mötte mig häromdagen när jag gick ner på stan för att inhandla något. Jag marscherade raskt runt knuten på ett hus för att följa gågatan en bit när jag plötsligt möttes av folkets jubel. En stor skara människor jublade och skrek. Men de syntes inte. Glada var de dock. I början av gågatan hade det byggts en stor portal, från den hängde oranga tygstycken och det var från den detta ohejdade jubel kom..... Fråga mig inte varför, men det är alltid trevligt att bli uppskattad!

I Söndags kändes det verkligen att man har hund!
Vi hade sheltieträff hemma hos "Lyckliga Hunden-Tarja".
Lite så där lagom seghet på morgonen gjorde att även om träffen inte var förrän klockan 12 så fick man ändå bråttom så in i den! Stackars Marianne hade kört som en furie för att vara i tid hos mig och när hon dök upp hade jag ännu inte fått på mig kläderna! Men snabb som jag är skuttade jag i överdragsbrallor, tjock jacka och laddade med köttbullar i godispåsarna, spårlinor och snitslar i hundväskan. Mina entusiastiska sheltiesar var alldles överlyckliga när de förstod att de fick leka med Mariannes sheltiesar! Inte lätt att stuva in sex spralliga hundar i en bil! Det är en jämrans tur att man inte har rotweilers eller irländska varghundar!!!
Väl framme kunde man inte annat än att häpna. Vilket underbart ställe! Tarja och hennes man har verkligen gjort hela stället till något fantastiskt. En jättetomt - helt inhägnad - strand, inomhushall, gäststuga, hundinigång med dusch osv! wow! Och vi fick bara komma dit helt gratis! TACK!
Ett helt knippe underbara vovvar kom också, idel släktingar också! Leon, Sabinas son dök upp. Jag tror baske mig att Sabina kände igen honom. SÅ reagerar hon aldrig på andra hundar. Lika var de i alla fall och snygg var han - en riktig 10-poängare i mina ögon.
Casper var där också, en annan Eastflash-vovve, bror till Vind. Han var som vanligt helt underbar,
Tarjas Moa är ju halvsyster till min Smulan, söt, vild och full fart!
Så kom en som inte var släkt - Astor! En sån liten hjärteknipare. Ett litet, litet yrväder 3 eller 4 månader gammal med fluffig päls och pigga ögon - först var livet himla läskigt men så fick han fart och sen var han nästan omöjlig att stoppa.
Dagen ägnades åt att spåra, köra lite Rallylydnad, lite agility och fika! Inomhushallen testades till max. Där sprangs, hoppades, rullades och grävdes! Tarja är den enda människan jag känner som faktiskt kan säga att hon har ett "stampat jordgolv"... ok då... "sandgolv"!
Eftersom det är Mars och ganska blött ute i naturen så satte aktiveterna sina spår-speciellt rullandet och grävandet i inomhushallen. Jag har då aldrig sett så smutsiga och lyckliga vovvar! Alla hade kolsvarta ben och underreden!
Det enda orosmomentet stod naturligtvis Tingeling och Bessie för. Tinglan drog med sig bästisen Bessie rakt ut på isen! Hönsmamma som jag är blev det liv i luckan tills jag lyckades locka tillbaka busfröet. Jag såg framför mig hur hon drog iväg som ett jehu och plurrade rätt i rännan långt där ute. Huga! Det får nog bli isfritt innan jag kommer dit och släpper henne igen! Brrrr!
Frusen och färdigfikad var det snart dags att köra hemåt. Tarja var jättesnäll och lånade ut sin hunddusch åt oss. En gärning som i sig är värd en guldmedalj. Det hade varit lite väl intressant att sanera bilen efteråt annars.... sex skitiga hundar sätter sina spår. Måste säga att hundduschen var tjusigare än min egen dusch där hemma!
Efter ett stopp vid Bålstas Thairestaurang där vi hämtade hem lite förskaffning av mer matig karaktär kom vi hem. Vovvarna somnade med alla tassarna i vädret efter en härlig dag! Jag undrar just hur länge lille Astor knoppade?!

Våga Vara Vuxen????

Hörde en fråga ställas till någon som naturligtvis svarade "helt fel" och började fundera över vad jag själv skulle ha sagt.
Frågan? "Vad innebär det att vara vuxen?"
Verkar finnas två standardsvar det ena går ut på att allt vuxet är dötrist, mossigt, försoffat och allmän öken. Det andra är att det måhända är öken men den eftersträvansvärd öken där man anpassar sig till samhället och "tar sitt ansvar".
Vad är det för jämrans svar?! det ena verkar innebära att man gör vad som faller en in utan att ta det minsta ansvar för sina handlingar.... någon slags "öhhhh-attityd". Det andra verkar innebära att man minsann skall vara som någon slags odefinierbar allmänhet på något sätt förväntar sig att man skall vara.
Nå! Så vad är att vara vuxen då?
Att vara vuxen är väl att vara mogen? Så vad är då att vara mogen? För mig är det bland annat:

Att våga göra bort sig: att våga bjuda på sig själv och inte ta allt man gör så himla seriöst. Jag minns att som tonåring var det helt oacceptabelt att göra bort sig. Då var man "slut". Det fanns ingen återvändo! Ve och elände! En enda lite felsägning och man hade våndor i veckor efteråt! Man ser det när man träffar flockar av tonåringar. Alla står där med totalt intetsägande uttryck i ansiktena, gärna med händerna i tröjärmarna och med och gör sitt bästa att se så coooola ut som möjligt. Vissa avvikelser är OK, men då måste det vara "rätt" avvikelser. Man får inte skratta, inte visa känslor om det inte råkar vara förakt eller överlägsenhet. Tala om flockbeteende!

Att våga ändra sig: Förhoppningsvis utvecklas vi alla. I utvecklingens spår följer ökad erfarenhet och med den ofta ett annat sätt att se på och förhålla sig till saker. Det är normalt att ändra sig! Men de finns de som inte vågar erkänna att man ändrat sig. Helt enkelt ändrar uppfattning och försöker göra gällande att "Det var ju så här jag tyckte hela tiden ju!" Det är lite skrattretande.

Att våga ha fel: I sakfrågor kan man ha fel. Vissa håller fast vid sina föreställningar för att man förlorar "prestige" och "ansikte" om man erkänner att man har fel... Är det inte tvärtom egentligen? Jag tycker det är en viss prestige att våga erkänna att "Hoppsan! Där hade jag nog lite fel!"

Att våga ta ställning: Att våga stå för det man tycker och inte alltid jönsa med den som sist pratade bara för att man vill vara kompis med alla? Det är väl lite tonårsmässigt eller? (ja, så länge det inte är frågan om tonåring vs. föräldrar/auktoriteter så klart!). Däremot kanske det inte är så moget alla gånger att framhärda med att uttrycka sina åsikter överallt och i alla sammanhang. Det finns tillfällen när det ibland är bättre att faktiskt hålla snattran.....så länge ingen frågar en rakt på förstås! Gäller bara att avgöra var och när och fråga sig själv om jag vill ta konsekvenserna av det jag gör!

Att inse att varje beslut jag tar har konsekvenser: Det är vanligt men icke desto mindre ögonbrynshöjande när de dåliga konsekvenserna av ens eget agerande skylls på andra eller på omständigheterna. Bestämmer jag mig för att basunera ut min inställning i vissa frågor så får jag ta konsekvenserna - alla kommer inte att gilla mig, men det kan det mycket väl vara värt!

Att ge och ta kritik: Oooooo ett sånt ämne! Vi är så konflikträdda att vi hellre hoppar genom fönstret än att säga till eller ifrån! Och när någon väl kritiserar så är det under bältet, omoget och i ren och skär ilska. Tror vi alla behöver öva på att ge konstruktiv och opersonlig kritik. Vi är inte bättre på att ta kritik, ofta kanske på grund av att den blir för personlig. Det är svårt att förstå att vad jag just gjorde inte gillades, däremot är jag själv helt OK. Det går så långt att folk till och med ha svårt att ta instruktioner de betalt för att få! Jodå! Hur ofta har du inte varit på kurs och antingen själv sagt, eller hört någon säga när instruktören kommit med förslag "Jooo... men....osv"! Är du där för att lära dig eller? Ta in det som sägs, fundera, prova om du håller med om det och fråga varför eller vilken skillnad det är på att göra x eller y!

Att inse att bara jag har yttersta ansvaret för min situation: I slutänden är det bara jag som bär ansvaret för mig själv. Trist men sant. Låt vara att omständigheterna kan vara besvärliga och att livet kastar mycket skit i ens riktning men trots det.... I friskvårdssammanhang t.ex: man kommer med lösningar på olika problem och genast kommer en våg av omständigheter som gör att man inte kan göra x eller y. "Jaha, men låt bli då! Det är upp till dig! Du behöver inte ursäkta dig för mig. Jag har inte ont i ryggen och om du inte stretchar känns det inte i min rygg utan i din så det är upp till dig!"
Eller t.ex. historier om hur allmänheten hela tiden behandlar en illa... det är obekvämt och upplevs först som befängt att fråga sig själv vilken skuld man bär i situationen. Det här hände mig. Jag minns att jag alltid tyckte att jag hamnade på kant med vissa grupper av människor och att de betedde sig dumt. Jag klagade för en annan kompis som då undrade vad JAG gjorde för att få detta att hända. Tala om att känna sig kränkt och oförstådd! Jag kände mig helt övergiven och tyckte JÄTTESYND om mig själv! Jag tror det tog ett år att acceptera. Då insåg jag att mina s.k. kompisar kanske inte hanterade situationen så tjusigt. MEN... jag bar ändå yttersta ansvaret för min del i det hela. Lösningen i det här fallet var att försöka åtgärda min egen stress samt att helt enkelt lämna dessa "kompisar" åt sitt eget öde. Vem vill umgås med ruttna ägg?

Tja, det här är väl en del i vad jag tycker mognad och därmed vuxenhet innebär. Vuxenhet har inget att göra med hur många skulder man har, hur mycket man har sparat på banken eller att man har en fast karriär utstakad samt en villa, partner och fyra ordentliga barn! Det är inte att klä sig prydligt och hela tiden försöka göra vad som förväntas och muttra managementfraser!
Det är fullt tillåtet att kuska världen runt, att bära olikfärgade strumpor, strunta i smink, kuta runt i skogen med vadderade svärd, måla huset lila med rosa prickar OCH, inte att förglömma, ha plädar med dödskallemotiv i soffan och dricka Coca Cola istället för kaffe!
Jag är GLAD att vara vuxen! Det var ett elände att vara tonåring och jag jublar för varje år jag får! Att kroppen börjar hänga lite här och där och förlora färg får man dessvärre på köpet - och ibland är det baske mig värt det. Bara jag slipper stå och se cool ut och inte få reagera!

1,5 miljoner fattigare

Mjahaja.... Idag har jag blivit fattigare än vad jag trodde jag kunde bli!
Fast nu kan jag ju titulera mig "fastighetsägare". Brf Skörbygläntan finns inte längre, istället är vi en samling parhusägare. Jag antar att det är bättre även om jag inte gillar det där med skulder.... fast vissa säger ju att man skall ha skulder.... äsch! jag får huvudvärk av ekonomi. Jag letar fortfarande efter givmilda oljeshejker som vill strö pengar över mig så jag kan slippa jobba och köpa en spiffigare fastighet och bara ägna mig åt mina fyrfota luddbollar här hemma. Både de utan spinn och de med spinn...
Men för att återgå till det här med huset. Här sitter jag alltså nu som ägare av ett stycke parhus med en alldeles horribel furutrapp, ett helt nederplan som är i akut behov av att målas om. En dusch som vill renoveras. Spis, kyl och frys som är så mycket på upphällningen att man aldrig vet när den sista måltiden blir. Grannar som lever rövare - OCH RÖKER! Må onda andar ta dem! Altanen är helt obrukbar. grrmlavoadmlmlnasfsldfnmoaowenfa)(#/¤)"/#=¤)!! För att inte tala om en trädgård som behöver fixas igår... staketet börjar se ut som plockepinn ("Näedu, det behövs inte gjutas inte! Det håller alldeles utmärkt med de här sakerna" - sa pappa när han pressade ner några spetiska metallföremål i jorden för några år sedan).
MEN, det skall erkännas. Trädgården är toppen för mina sheltiesmulor! Och jag tackar alla gudar för att jag inte bor i lägenhet när någon av damerna vill gå ut och göra behov klockan halv tre på natten! Länge leve en trädgård!

Unga herrar med insikt

Näej - Mars är det ingen vits med. Gick runt ängarna i helgen. Listig som jag är hade jag iskurdat mig mina "ice bugs"..... gympadojor med dubbar. Denna oerhörda slughet visade sig vara ett lyckat drag. Vägarna härikring var som våta skridskobanor.
I fjärran skådade man de stackars satar som vågat sig ut och stapplade ikring i dikeskanten med sina ystra hundar som inte alls verkar bry sig om halkan. Mitt på fälten mötte jag två yngre män hasande ikring. Detta var förvånande på två sätt, dels är yngre herrar i 16-års åldern inte direkt kända för att gå ut och vandra i naturen. Och vandrar de i naturen så gör de det inte hasande mitt över ett isigt fält i grått Marsväder!
En av herrarna såg på många sätt ut som många av mina vänner - en långhårig korsning mellan hårdrockare/rollspelare/allmän quf. Han hade dessutom fått tag i en lååång pinne som han använde som stödkäpp/vandringsstav.
De bägge stirrade storögt på mig där jag gick på den halaste delen i en rasande fart. Jag saktade ner för att samla ihop vovvarna och när jag passerade dem och de sa lite darrigt: "Ojoj... nu är det haaalt" det lät lite som en uppmaning till mig att omedelbart sluta upp med att trotsa naturlagarna och fara fram i en sån oerhörd fart! Jag log glatt och visade ena sulan och sa med hysteriskt uppåt stämma "Jag är dubbad! Årets bästa inköp!"
De stirrade fascinerade på min sula medan de klängde sig fast i vandringsstaven och sa med hoppfulla stämmor "fast det är ju inte så ofta det är så här halt...?" Jag förkunnade att det var baske mig tillräckligt ofta och nödvändigt när man ideligen måste härja runt i naturen med tre ystra shelties. Fast jag höll med om att man inte slet så mycket på just dessa skodon - det är ju inga dojor som passar sig för kontorsgolv eller shoppingturer direkt. Fast man ser ju ändå egendomlig ut när man är ute och hundpromenerar: Stor, tjock varseljacka, ful mössa, rejäla skodon - nu med dubbar, överdragsbyxor, rejäla handskar och igenimmade glasögon. Näe - inte direkt någon man skulle ta med sig till Oscarsgalan.....
Efter att hundarna försökt knycka de båda herrarnas livilina - den långa staven (himla bra pinne! ansåg Tingeling och Smulan) och efter att de berömt Tinglans utseende fortsatte jag min framfart över isvidderna. Trevliga unga gentlemän med ypperlig smak och insikt! Hoppas de klarade sig till civilisationen utan att trilla på ändan!

Nya grannar

De låter...... något slags infraljud som går genom märg och ben gör att jag inte kan sitta i vardagsrummet. Det är inte så himla högt det bara vibrerar och får mig att må illa. MEN, det håller ju inte på i timmar... det är inte så sent.... så egentligen kanske man inte skall klaga?
Var är alla lugna, glada och rökfria ensamstående????? Det är en SÅN jag vill ha som granne! De här verkar dessutom röka vilket lär bli fint i sommar. Ytterligare en sommar där man inte kan sitta på altanen eller ha altandörren öppen för att all rök bara sugs in i vårt hus! Må onda andar ta alla rökare!
Jag funderar på att investera i en stor, bullrig höfläkt som jag drar igång så fort jag antingen hör dem tända en cigarett eller känner cigarettlukt.
Näej - jag borde nog bo långt ute på landet. Jag har fått nog av grannar, bilar, ljud och ilsket lysande gatubelysning. Snart kommer dessutom sommaren, förutom det faktum att all rök dras in i huset så kan man inte heller hålla fönstrena öppna på grund av att det springer ikring tjutande barn dygnet runt i stort sett. Härom året blev jag tvungen att vid 1-tiden på natten säga åt ett par grannungar som gungade och tjoade att de skulle vara tysta eftersom jag måste upp och jobba om fyra timmar....hmpf!

Tunnelseende i Mars

Jag kommer till jobbet och glömmer allt.
Ja, nästan allt då. Kan fortfarande tala och tänka men att ens komma ihåg att äta mina vitaminer är fullständigt omöjligt. Det händer att jag kommer ihåg att äta upp frukosten om jag verkligen känner mig hungrig och det inte händer något direkt när jag kommer in. Allt sånt som att kontakta myndigheter, läkare, kompisar, komma ihåg vad man skall handla osv är helt borta ur hattparkeringen.
Kvar finns bara jobb.... Visserligen trivs jag på mitt jobb men så himla kul är det inte att det förtjänar att tränga undan livets väsentligheter! Skärpning!
Delvis skyller jag på Mars och stoppar undan den där snusförnuftiga rösten som påpekar att jag faktiskt var likadan i September.... hmpf!
Men ärligt talat... vad är det för nytta med Mars?!?!?!?!? Helt värdelös månad! Hela naturen har förvandlats till ömsom isbana och ömsom kladdigt träsk. Antingen far matte på rumpan eller så blir hundarna så skitiga att man tappar andan! Dessutom vet man att det kommer säkerligen att komma nya snöbyar som förbättrar lerbestånd och isskorpor ända in i April! Nej god vänner! Det är dags att vi gör något åt saken! Vi kräver total semester under hela månaden. Världen borde gå i ide! Jag är övertygad om att vagnslaster med antidepressiva preparat skulle sparas och att eftersom ingen pendlar så blir miljön mycket bättre!

Strypt konversation

Jag sitter där i baksätet på bilen. Pappa kör, mamma sitter bredvid. Mamma säger att hon mååååste hinna hem och se Cesar! (= Cesar Milan, eller hur han nu stavar sitt namn). Pappa går igång: Lovord, på lovord, på lovord. Han berättar hur han bara MÅSTE köpa det där Cesar Milan-halsbandet för när han är ute med Ludde så lyssnar han sååååå fiiiiiint då.
Varför han säger det här? Jo - för att han vet att jag inte håller med. Jag har berättat hur det kan skada nerver, hur tryck på de nerver halsbandet klämmer åt används som tortyr, att halsbandet förbjudits osv osv osv... Han vill irritera. Jag vet inte varför men ibland får han för sig att han minsann skall ha sitt sagt och verkligen trycka ner i halsen på folk hur bra han tycker det är med vissa saker - sen skall ingen j-la besserwisser komma och säga annorlunda och snobba sig med saker han/hon inte vet något om.
I det här fallet är jag besserwissern och på två millisekunder skjuts jag tillbaka till min barndom och känner hur jag triggas igång. Sen lugnar jag mig. Jag är inte liten längre. Han vet vad jag tycker, jag behöver inte göra honom till viljes genom att säga emot. Vad jag än kommer med för argument så tänker han inte lyssna. Det spelar ingen roll om så jag hittar både Jesus, Buddha och Gud själv så skulle de minsann inte få komma där och besserwissra sig inte!
Det här var sättet han ville lära mig att argumentera på - det var sättet han lärde mig att hålla käften på. Det enda jag säger smått sarkastiskt att det är ju synnerligen märkligt att alla anatomiskt kunniga personer bestämt avråder från kopplet.
Svaret? tja, något i stil med att de inte har något att komma med för den där Cesar - han kan minsann sin sak han!
Det är liksom lönlöst att tala om att själva idén är att istället ha en hund som jobbar med föraren. En hund som tycker att husse och matte är så toppen så att man hellre lyssnar till dem om de säger något eftersom det lönar sig! Problemet är nämligen att då måste man hålla på med hunden. Man måste träna. Träna är jobbigt. En hund skall bara finnas där och vara söt. Hunden finns till för vår skull....
Det är liksom lönlöst att argumentera - och plötsligt förstår man varför det finns så många som håller fast vid de uråldriga dominansmetoderna....

Snurre Sprätt på begravning

Strålande dag som började perfekt! Jag fick sova!!!
Hundarna sov och jag sov, ingen väckarklocka, katterna spann nöjda runt ikring och världen var tyst och lugn! Ahhhhh! Ledig dag idag - Moster Anna skulle "firas av", skickas till himlen, sägas farväl av, visas respekt för.... dvs begravas. Anna hade uppnått en aktningsvärd ålder av 91 bast innan hon trillade av pinn'.
Jag minns henne med värme, hon var alltid så gästvänlig och underbart vänlig. Bullar, älgstek med goda såser, mat och kakor i massor. Hon hade en rund diskmaskin som stod på en bänk som man stoppade in disken i - jättespännande för en 5-årig tjej som aldrig hade sett en diskmaskin.... och så den där förbjudna maskinen med vev som vi inte fick gå i när heten av... en skärmaskin! wow!
Dessutom fanns där katter och en jakthund som för det mesta bodde i en hundkoja. I den kojan ruvade jag när vi hälsade på. Se där, en garvad partypingla och minglerska redan då! Nuförtiden brukar jag hamna i köket eller masserande hundar på golvet när det är fest. Bättre än att prata barnuppfostran, skatter, mat och krämpor tillsammans med jämnåriga! (För inte så länge sedan bevistade jag en 50-årsskiva där den roligaste personen på festen var en 18-årig hårdrockare!) Näe någon festprisse har jag nog aldrig varit!
Tillbaka till Moster Anna... kyrkan var full av folk jag inte kommer ihåg och det kändes lite som om jag smugit mig in i någon annans familjeangelägenhet. Men jag ville vara där, hon var en hyvens moster.
Folk grät floder under begravningen - något jag sällan gör. Jag brukar fälla en tår när jag går fram till kistan och i mitt inre säger det jag vill ha sagt. Men annars gråter jag inte. Varför? Tja, en del har nog att göra med att jag är så fullt och fast övertygad om att det inte är slut i och med att man skrotar sin jordliga kropp. En annan sak jag upptäckt är att vi som har haft många djur ser ofta på det här med sjukdom och död lite annorlunda.... vi har sett den så ofta och även om man gråter floder av saknad så är döden en del av livet. Och efter 91 år så har man levt ett bra långt liv..... Lägger man dessutom till en bergfast övertygelse om att vi kommer nog att ses igen så......
Efter begravningen serverades det sedvanligt begravningskaffe - smörgåstårtor stora som brunnslock vilka fick nersköljas med mineralvatten, lättöl eller kulörta drycker av udda slag. Den jag fastnade för var giftgrön och hette "Snurre Sprätt"! Denna något egendomliga törstsläckare smakade sockrat vatten med bismak av artificiell kiwi och förde tankarna till min barndoms läskedrycker. Ilskna färger och spritsig kolsyra som stack i näsan! Jag vet inte, men på något sätt kändes det väldigt RÄTT att insupa några glas "Snurre Sprätt" på denna annars så sombra tillställning! En paradox i min smak!

Att plåta eller inte....

Nästan 300 hundar.... alla underbara..... de står där i ringen och är vackra och så söta att mitt hjärta smälter. Men när det smälter som mest är när den lilla valpen hoppar efter godiset, nosar sin granne i rumpan eller pussar matte. När jag ser hur den vackra avelshannen tålmodigt låter sig borstas och talar om med ögonen att "Jag gör det här för dig matte, jag vet vad jag skall göra nu och det är OK eftersom det är viktigt för dig". När en en rufsig knähund tittar på omgivningarna från säkerheten i husses famn......
Jag reflekterar över hur mycket roligare det skulle vara att plåta om alla vovvar släpptes lösa och började leka och om alla mattar och hussar hade en festlig picknick istället! Rent fotomässigt mycket mer givande!
Jag beundrar alla som tar tjusiga uppställningsbilder men jag tycker det är mördande tråkigt själv. När jag kikar på bilder från utställningar är det bara långa rader av stela soblar som förvisso är vackra och söta men ack så lika och opersonliga i en och samma pose. Det är skillnad om man får en hund för sig själv att fixa till en bra uppvisningbild eller porträtt på. Det är kul! Diskuterade med en uppfödare som tyckte det vara så kul att kika på uppställningsbilder och att de var så fina...... och ja, jo, det är de nog. Men jag ser på det hela från ett annat håll. Rent bildmässigt är andra typer av bilder mer givande för en pajas med fotointresse som jag. Fast det kanske är lite hädande att tycka så???

Sheltiehelg

Förra helgen var det utställning i Vilsta..... sheltiespecial.....
Det var kul att vara där, så många fina vovvar, så många trevliga människor.... men jag kan inte låta bli att vara glad över att jag inte är uppfödare, att jag inte har något som tvingar mig att ställa ut världens bästa shelties (Smulan, Tingeling och Sabina)!
Jag är i själ och hjärta ingen utställare eller uppfödare - även om jag ibland skulle vilja vara det. Jag fastnar för de där som aldrig får några priser - övertecknade, för stora, för små, svansen upp, stående öron, ljusa ögon osv osv osv! Visst vill jag att hundarna skall se ut som shelties.... och frågan är var gränsen går. Men i mitt huvud så är gränserna liksom lite mer tööööjbara än i den verkliga världen :-)
Det absolut viktigaste..... det jag aldrig, aldrig kommer att backa ifrån är att friskhet och bra mentalitet går före allt annat. Jag skulle personligen - om jag blev tvungen att välja - hellre ha en valp som inte är rastypisk än en som är urtjusig och utställningsmässig men inte helt kry. Och ibland så när jag står där på utställningen med kameran i högsta hugg så kommer en liten viskande röst och påpekar att det är roligare på sheltieträffarna och kurserna, utan konkurrens när en glad och lycklig hund även om den både har ståndöron, är utfälld och lerig från klo till örtipp är det absolut viktigaste och roligaste.....!

Tidsrelativitet

Jaha...joho.....minsann.....tiden flyger iväg... och det även om man inte har kul! uppenbarligen.
Inte nog med att den flyger iväg - den är baske mig relativ också. Kan någon förklara för mig hur den kan flyga iväg när dagarna seeeeeeeeeeegar sig fram?! Det är alldels för många arbetsdagar kvar när jag tycker att vi har nått slutet av veckan!
Sen var det det här med att skriva..... så mycket att skriva, så många roliga tankar och idéer men så kommer arbetsgivaren och tycker att jag skall skriva protokoll, gå på möten, boka lokaler, prata med stelbenta administratörer och ha mig! Hmpf. Å andra sidan.... på sista tiden har jag haft en hel uppsjö med beska och sarkastiska saker att yttra mig om så det kanske är bra att något stoppar mig innan alla tror att jag är en surkärring! Fast det kanske är för sent redan?!

Underbara lilla Bessie!

Tingelings bästis - Bessie - en underbar liten blå sheltie är sjuk.... Förmodligen har hon fått i sig rester av en gammal fyrverkeripjäs. Hon har rejäla förgiftningssymptom och en eventuell hjärnskada. Vi vet inte om hon blir bra och kan överleva.
Jag har gråtit floder för både hon och min kompis Marianne är helt underbara individer. Ingen förtjänar detta! Ingen!
Jag tänker än mörkare tankar om alla som över huvud taget inhandlar en fyrverkeripjäs. Jag vill gå ut och stoppa upp raketeländet där bak på alla som en tänker tanken.
Jag har så många vänner och bekanta som lider all helvetes kval under raketsäsongen. De kan inte gå ut, de ligger och darrar i källaren. Minst två har dött som direkt följd av oannonserade fyrverkerier.
Och nu är Bessie sjuk....
Jovisst, det är vackert. Men det är enormt giftigt för milön också och vad i h-vete är det för fel på folk som tycker det är kul när det smäller?! Är den någon slags hjärndefekt eller?
Alla som orkar och vill skicka all kärlek och ljusa tankar till lillstumpan Bessie.
Sen går ni med i "Smällarupproret".

Radiomörker

Rockklassiker - bless them! - har utökat sin "sändningsrymd".... De sänder numera även i Västerås och i Gävle. Det gör att det även för mig är klart njutbarare att lyssna på radion när jag åker ikring ty Alice Cooper's väna stämma störs inte av störande eterbrus och illvilligt knaster lika ofta!
Det är ju positivt!
Men man kan ju undra vad det är för dystra radiomakter som härskar över Uppsala? När jag närmare mig staden på väg till jobbet så blir det allt knastrigare och både Rob Halford, Alice Cooper och Bruce Dickinson störs ut av brus och ibland erbarmligt smäktande ballader från avdankade soulsångerskor! Tala om radiomörker! MIN radiostation blir avbruten av "Lugna Favoriter" som etablerat sig i Uppsala! Fy för den lede!!!! Vad har jag gjort för ont?! Whitney Huston hörs yla över AC/DC!!! Näe! Snälla Rockklassiker kom hit!

Benlösa professorer

Man kan verkligen undra......
......jag har jobbat på mängder av olika ställen. Visst har det funnits knepiga människor att tampas med. De har varit sura, tvära och allmänt osympatiska MEN.... nivån på obstruerande och allmän osamarbetsvilja bleknar till rent fjös om man jämför med "medarbetare" (snarare motarbetare) som man kan hitta på universitetet.
Ett sammanträdesrum skall byggas om åt en institution så att de får fint. Eftersom golv måste rivas upp så tar det en hel del tid. All verksamhet i sagda rum måste då flyttas. Sagt och gjort. Den entusiastiska lokalbokaren ringer upp administratören för att komma fram till när en lokal behövs och vilken sorts lokal som måste till. I andra änden svarar en dam som först basunerar ut att hon MÅSTE ha en specifik lokal HELA terminen för i "hennes" lokal pågår minsann saker HEEEELA tiden.
eeeh...."exakt när under hela tiden?" undrar den nu smått tvekande lokalbokaren. På detta kommer inget svar utan en tirad om hur idiotiskt och erbarmligt eländigt det är att vi bygger om!!!! och att jag minsann får flytta allting som ligger i det där rummet hon vill ha SÅ DET SÅ! För hennes professorer kan ju inte gå ikring runt hela byggnaden inte! SKANDAL! Hu och Ve!
Den vid det här lagt synnerligen trötta lokalbokaren undrar i sitt stilla sinne om den institutionen härbergerar universitetets kader av benlösa professorer... eller om de möjligen är så förvirrade att de skulle gå vilse om de tvingades utanför institutionens väggar? Vad tror ni?

på gnällstigen

OK....medan jag ändå håller på! Barnvagnar!!!! Dessa förklädda rammar. Där kommer de, mammagängen, de tar upp hela ämlans vägen och i sitt släptåg har de ett antal snoriga, skrikiga ungar. Det där med att gå åt sidan för att lämna lite plats för andra finns tydligen inte i deras sinnesvärld. Är det månne så att när man hugger tag i barnvagnen så åker vettet ut? ungefär som med medelålders män i sportbilar????
En barnvagn kan tydligen vara en ursäkt för att bete sig hur som helst, förarna fram som stridsvagnar både i natur och civilisation. En kollega på Ericsson var nere i centrum i Kista för att handla och kom inte tillbaka. Efter några timmar fick avdelningen samtal från akutmottagningen. Hon hade blivit påkörd av en barnvagn i centrum så illa att hälsenan gick av! Och tro inte att barnvagnspiloten stannade! nädå, en skara tappra lunchande kontorister fick bära in henne på vårdcentralen där hon fick invänta ambulans till sjukhus!

OK - det kan inte vara lätt att dra runt på ungar och en vagn i modd och folkmassor men hänsyn går åt båda hållen. Jag har baxat barnvagnar upp och ner för kommunala samfärdsmedel, hållit upp dörrar och banat väg i hur många år som helst men när jag tvingas av vägbanan på mina promenadstråk med hundarna får jag baske mig nog!!! Jag vill inte heller bli blöt och går man inte sida vid sida med sina stridsvagnar så räcker baske mig vägen åt alla!

Sen är det ju det där med barn..... barn ursäktas uppenbarligen allting... hundägare är skurkar med barnaätande ulvar. Ulvar som bara väntar på att få sätta tänderna i de tjutande, snoriga mistlurarna. Bara att gå med fler hundar än en är en illgärning som uppenbarligen borde bestraffas med straffarbete, för att inte tala om när ulvarna är lösa! hu! Jag har mina hundar lösa, MEN jag kopplar dem alltid så fort jag ser en annan hund eller om det börjar krylla av barn i markerna.
Jag litar inte på barn, och ändå mindre på föräldrar. 99% av dem kan INTE läsa av en hund. De flesta barn som blir bitna har inte märkt varningssignalerna och förlädrarna har knappast det heller. En varningssignal är ofta snabb och subtil, en morrning eller ett nafs är sista steget. "Men för i h-vete, lyssnar du inte! Jag har ju sagt at......." De flesta föräldrar har inte heller lärt sina barn att låta djur vara ifred. Ett levande djur är inte en leksak som bara skall kelas med och vara gullig. Ett levanade djur har åsikter, instinkter och känslor.... och lär visa dessa.

Min förra hund var barnrädd. Denna skygga och otroligt försiktiga själ var ute på sin promenad när plötsligt två småtjejer utan förvarning kastade sig ner från ett elskåp för att klappa henne. Hon såg aldrig ens vad som hände. Hade hon bitit dessa små terrorister så hade förmodligen föräldrarna insisterat på att jag skulle avliva henne.... VAR är rättvisan i det?

Men! vad ÄR det med stavgångare?!

De kommer framfarande som ångvältar. Vilt viftande sina stavar och med miner lika bistra som ärrade KGB-agenter. De har ofta även någon slags hörlurar instoppade i öronen också. Attityden och den allmänna inställningen är att "Vägen tillhör MIG" och allting på sidan av den existerar inte!
Joggare är lite mer nervösa till sinnet och skidåkare är rent koleriska! Som hund- och före detta hästägare så har man stött ihop med en del egendomliga individer under årens lopp. Skidåkare som plötsligt lägger spår på en ridstig och slänger stavar på hästar och ryttare. Joggare som slåss.
För några år sedan försökte jag jogga - faktiskt. Något som jag redan från början tyckte var bland det tristaste som fanns blev helt ohållbart. Det gick ju inte att jogga! Där framme satt ju en hare och åt - joggade jag skulle jag skrämma bort den! För att inte tala om allt man missar, vilken joggare märker när blåsipporna börjar kika fram? eller att en fasan sitter och tittar i busksnåren?
och stavgångare ja..... för det första, VARFÖR har de stavar när de ändå bara släpar dem i backen? Och vad gör de ute när de inte uppskattar naturen? Varför är det så svårt att le?!

Det finns en sida hos oss människor som jag inte gillar. Den märks bland stavgångare jag stött på men även hos andra tvåbeningar. Var än människan råkar befinna sig får naturen maka på sig. Hur många gånger har jag inte hört historier om områden som expanderar och där invånarna helt plötsligt kräver att hästar, kor och vilt skall flyttas eller skjutas? Kor och hästar är ju farligt för de stackars allergikerna. Rådjur och harar äter upp tulpanerna. Älgar och vildsvin är så farliga att man inte törs gå ut. OK, vare sig vildsvin eller arga älgar är något man kelar med direkt men ibland undrar jag.

För en tid sedan flyttade en 08:a in i huset som vetter mot fälten här nere. Han har en lindrigt uttryckt STOR trädgård med massor av gräsmatta. Det växer ek där också, och något i gräsmattan som får vildsvinen helt lyckliga. En höst såg det ut som om ägaren hade tagit sig några glas för mycket och löpt amok med jordfräsen lite här och där på gräsmattan. Typiskt vildsvinstecken! Ägaren kliade sitt huvud och köpt elstängsel - till en del av tomten. Nu är det ju så att vildsvin är inte dumma! efter ett tag fanns det sporadiskt med elstängsel runt hela tomten och efter ytterligare ett tag hade han även lagt på en tråd längst ned. Vad han dock undgått att göra - förmodligen var det för jobbigt - var att stolpa ordentligt. Svinstängsel tarvar rejäla stolp med täta mellanrum! Istället hade han hängt linorna på träden och och mellan hus och träd.... vilket säkerligen fick vildsvinen att slå sig för knäna och skratta gott! I år har hans tomt fått vara lite mer ifred men jag kan inte låta bli att heja lite på vildsvinen.....

En hundägares dilemma....

.....NÄE! Var är alla stenrika knösar som vill drälla pengar över en?! Inte en endaste givmild oljeshejk så långt ögat når! Ändå har jag spanat efter palestinaschalar, fotsida vita dräkter och svartmuskiga ansikten med rejäla soppsilar över hela Bålsta! Inte ens ett spår av någon i salixen. Är de månne bortskrämda av vildsvinen? Inte ens i centrum - bara en massa patetiska förortsbor i matchande träningsoveraller!!!! Vart klagar man? Var är kundtjänsten för den här världen?!
Imorgon är det dags att släpa sig till jobbet igen. Klockan 5 bör man gå upp.... ut med de små fyrfota, bre mackor till frukost, potionera upp hundmat och iväg senast 06.30. In med Tingeling till faster, vidare till Enköping för att lämna Sabina och Smulan till Ulrika. Iväg till jobbet. Slåss med tveksamma system och knarriga professorer. Sedan till Enköping, hämta Smulan och Sabina, hem och hämta Tingeling hos faster, ut på promenad för att sedan dö i soffan och somna till program om tatuerare eller Antikrundan. Ut igen och inte i säng förräns vid 22-23-rycket.... Och så om igen....

Varför är det så skralt med dagmattar? Först bangade en. Sedan försvann en - tvärborta - svarade vare sig på mail eller telefon och när jag jagade henne via hennes makes telefon lade hon på luren i örat på mig!
Nästa orkar bara med en vovve.
Nästa kan bara ställa upp en tid.
Nytt försök med en som det förmodligen inte kommer att funka med......
Hallååååå! HJÄLP!!!! Att ha det här att oroa sig för ovanpå Smulans höfter, två skraltiga katter och annat elände blir ibland helt enkelt för mycket. Jag försöker för det mesta se det från den ljusa sidan men det finns stunder när jag bara inte orkar längre och bara vill lägga mig ner och gråta.

Sorg och glädje

Efter att ha varit utom mig av en oro som jag förtvivlat försökte sparka under mattan kom beskedet.... Min kompis Annas lilla misse hade mist sina små kattungar.... Det känns så svårt, man vet inte vad man skall säga och ändår vet jag att det jag känner inte kan vara en bråkdel av det Anna måste gå igenom.
Jag burkar alltid ha en filosofi där jag någonstans brukar komma underfund med att man har lärt sig något bra på vägen - och att det som hände förmodligen i det långa loppet var bäst. Men i sådana här situationer undrar jag om den där jäkla filosofin är något att ha.....
Livet är emellanåt något som hoppar upp och biter en i med sylvassa tänder i rumpan. Det har varit en rent pissig vecka om jag skall vara ärlig, oroliga vovvar och utskällningar på jobbet. Men det har varit små guldkorn som brutit mönstret och fått mig att älska livet ändå:

• Tävlingslydnaden i Onsdags. Det var en glädje att Sabina inte skällde ut sina kompisar under teoristunden! Tjohoo! Hon har kommit någonvart! Det var så kul att jobba med henne också även om hon har lite svårt för att förstå vad sjutton nyttan med att ligga på marken bredvid matte. Och "tröga matte kan ju inte förklara så att man begriper! Phhh!"
• Ett annat guldkorn var gårdagens besök hos Maria i hennes mysiga hus. Spöken till trots - det stället är härligt! God mat, gott godis, gott te och gooooda bullar! mmmmmmm! Lägg dessutom till det trevliga samtal och gemytligt sällskap. Höjdarkväll!
• Idag så var det mitt i allt elände en glädje att se Smulan komma till simmet. Hon stod och vibrerade av förväntan i bakluckan och när hon fick komma ur bilen sprang hon fram till dörrarna och gnydde! Det är såååå kul att simma!

Nu sitter jag här och njuter av en härlig Lördagkväll.... det är så skönt att ha sina vovvar och missar runt ikring sig och ingenting att göra. Men tankarna irrar ofta iväg till Anna. Det är så synd att man inte bor närmare varandra!

PUSS!

Måste dela med mig av bilden jag fick från Barbro... den är tagen på sheltieträffen i helgen! Den föreställer jag och Smulan!

Surrealism på morgonkanten

.......och i ottan skulle damerna ut igen..... jag vacklade sömndrucken ur den varma, mysiga sängen. Ögonen gick knappt att få upp och det var ett under att stövlarna hamnade på rätt fötter... Ut i kylan, tre synnerligen överlyckliga shelties fick fnatt och där stod jag. Vinden ven om benen och jag frös eländigt. Efter en stunds sheltiefnatt från damernas kant och en hel massa lidande från mitt håll hördes plötsligt en bil. ÅÅÅ NEJ! Jag vill inte få en hög med skällande shelties som härjar runt ute klockan halv fyra på morgonen. De tre damerna tog sats för att börja med sina allra gällaste skall men hejdade sig när plötsligt tidningsbudet hojtade:
"NÄMEN! Har du TRE???! Guuuuud så sööööööta de är!!!"

Jag vacklade fram och kisade närsynt på damen i bilen och hjärnan som gick på lågvarv fick endast fram ett förbryllat "muuuööööhhhh??!"

Det synnerligen hurtfriska budet verkade inte märka förvirringen utan fortsatte glatt:
"Har Maria någon lydadsträning nu? Jag har tränat inomhus i Bälinge och det är ju lite långt, men träna måste man! Men det vore sååå skönt att bara åka ner och träna hos Maria. Min hane vägrar ta i en apportbock även om man smetar ner den med leverpastej medan min ena tik inte har några som helst problem!"

Vid det här laget hade hjärnan börjat arbeta lite - vilket visade sig både ha för- och nackdelar - dels så började jag känna igen budet. En synnerligen trevlig tjej jag vid något tillfälle hade träffat på en sammankomst hos Maria (Furface.se). Men hjärnan började även registrera hur himla mycket det blåste och hur himla kallt det var om mina bara ben! Hattparkeringen började även förvirrat anse att någon slags förklaring till vad jag gjorde ute barbent i trädgården mitt i natten borde levereras.
Jag tror jag lyckades leverera både någon slags uppmaning om att läsa på Furface's hemsida och att jag skulle gå tävlingslydnad plus att jag sa något om att vovvarna hade vaknat och var kissnödiga. Jag minns nämligen att hon svarade något om att titta på hemsidan för att sedan glatt fortsätta med att berätta att hennes ena tik var dräktig och måste gå ut hela tiden.

Vid det här laget hade jag börjat huttra rejält och det kändes som jag var med in någon egendomlig film. Hon var så osannolikt trevlig och pigg och jag kunde knappast tänka ens en gång och såg förmodligen ut som något ur en skämtteckning!

Vi sade Hej Då efter ytterligare några kommentarer och jag stapplade åter in i stugvärmen där en av mina katter kräktes framför mina fötter (stackars liten! mitt i all sömndruckenhet kom oron) .... Det tog ett tag innan jag kom ner i sängen och jag tror baske mig inte att jag hunnit bli varm igen förrän den eländiga klockan ringde och det var dags att gå upp! Brrrrrrrr.....

Modelejon

Med stela fingrar och rinnande näsa öppnar man brevlådelocket och kikar ner i brevlådan. Däruti ligger någonting av rent bibliska proportioner.... eller åtminstone något stort som en mindre telefonkatalog. Jag stålsätter mig och uppbringar mina sista krafter för att lyfta luntan och kikar förvånat på en baraxlad dam som ler förförsikt mot mig. Damen är skrudad i tunn bomullstop och jag fryser om möjligt ännu mer.

Det är kanske inte ett omslag som får mig att tjoa av glädje och rusa in för att lätta på plånboken i vilda shoppingorgier. Väl inne i stugvärmen visar en noggrannare titt på innehållet att även här går den lede frestaren på pumpen. Sida upp och sida ner med de ruggigaste kreationer. Volanger, tunna och urringade toppar eller tajta t-shirts, skor med hiskeliga klackar som både är så anskrämliga och höga att man känner viss svindel bara av att bekika spektaklen i katalogen.

Men... om man nu kikar riktigt noga och hittar något då?

RÄDS ICKE i klentrogna! Frälsningen är nära! Den lede frestaren har bitit sig i tummen igen! OM nu någonting skulle se "normalt ut" så kan man slå sig i backen på att mönstren och kulörerna är så anskrämliga att det går att skrämma barn och djur med dem.

Helt klart är att jag inte är modemedveten..... Jag stirrar med förundran på kreationerna.... Vissa gånger ser jag något som ser nästan normalt ut - sen tänker jag till - hur skulle detta se ut på en en och en halvmeter kort och korpulent kvinna med obstinat uppsyn? Efter att ha rullat runt på golvet ett tag i skrattparoxysmer borstar jag av sina slitna kläder, kippar efter andan och fortsätter att botanisera bland sidorna. Till och med sidan som annonserar om "Plus Collection" använder sig av modeller som ser slanka ut. På 60-talet hade de nog varit standardmodeller.....

Andra gånger blir jag rent förundrad:

Den ser obehaglift bekant ut.... och jag kom att tänka på en bild ur min senaste kvällslektyr:

Eller vad tycker ni?!

I nästa andetag kom jag att tänka på de där kuferna som jazzade runt inne i Stockholm med liknande byxor - de trodde tydligen att de skulle föda Jesus, så för att inte gossebarnet skulle dimpa med huvudet rakt ner i backen så samlade man sin designtalang och kom på byxor som var väääldigt lika dessa!

Det är nog lika bra att jag håller mig till fleecetröjor Jeans och gamla tights! I alla fall riskerar jag då inte att föda fram Jesus! Man vet ju aldrig - kanske byxorna framkallar själva risken??? Bäst att vara på den säkra sidan! Jag har redan tre hundar och sex katter, en nyfödd Jesus skulle tära svårt på min ekonomi. Vad jag vill minnas så uppmanade han oss att ge pengarna till den som var präglad på dem och jag tycker Kungen har tillräckligt med pluring redan!

Det känns som om jag är på väg någonstans

...... tja.... vart vete tusan... men alldeles nyss kom jag på mig själv med att tänka att jag nog inte hade tid att skriva ett inlägg för att jag var tvungen att gå till.....ja, till vad?!
Eller är det bara ett teckan på oro?
Det är många i min närhet, inte bara jag själv, som tampas med sjuka djur just nu. Skänker varma tankar till Anna och Elsa, Maria och Myrra, Theresia och Lotta.
Jag kanske inte är så där rasande känd för att vara en religiös individ, men om jag vore det - och om det inte vore för att katterna sätter fyr på sig själva och det luktar brända morrhår i hela huset när jag tänder ljus så skulle jag göra det.... MEN, jag tänder i alla fall ett helt mentalt fackeltåg för er alla....
En gång hade jag en nätkontakt som var döende. Enligt läkarna borde han ha rest vidare för länge sedan. Jag var ute för att hitta något som skulle muntra upp honom och hittade en flygande gris som jag raskt skickade över!
Ni känner väl till uttrycket att xxx möjligen kommer att hända "when pigs fly" med betydelsen att det kommer att hända när det blir "sju torsdagar på en vecka" ungefär.... Jag skickade över grisen med orden att nu vet jag att "PIGS DO FLY"! Han greppade innebörden och skrattade gott - Dessutom levde han ett bra tag till!
Så tappa inte sugen alla underbara vänner! Jag tänker på er!

WOOOOOF ARRRRFFF GRRRRR!

Och där satt man som ett frimärke i taket!
Yrvaken titt på klockan.... 02.30..... den hysteriskt arga valpen står i fönstret och skäller ursinnigt. Försiktigt släpar man sin sömndruckna kropp ur sängen och vacklar fram till fönstret. Själen fylls av oro, vad väntar mig därute? En pluton Kumlarymmlingar beväpnade till tänderna? Eller bara grannens katt?
Jag kikade ut och såg dem...... vackra, ståtliga och helt underbara. Näe - inte Kumlarymlingar tack och lov - men två rådjur. De tittade djupt förorättade upp mot vårat fönster och hela deras väsen utstrålade "Skäll på du ditt lilla kryp! Vi vet att du är inlåst! vi tänker inte flytta oss en millimeter förrän vi har lust!"
Efter en mild brottningsmatch och smekande ord till den uppprörda valpen övergick vi till att titta på dem utan ackompanjemang av ihållande skall. Efter en stund fortsatte de till nästa granne. Det gör mig faktiskt inget om de äter upp tulpanerna lite då och då - jag tycker faktiskt om att ha dem i trädgården!
Sen var det dock svårt att somna igen, för varje litet ljud som hördes utanför fönstret "huffade" både valp och vuxna hundar för att markera "Vi vet att det är något där! Hallå där! Matte, du hör väl?!!!"