Snurre Sprätt på begravning

Strålande dag som började perfekt! Jag fick sova!!!
Hundarna sov och jag sov, ingen väckarklocka, katterna spann nöjda runt ikring och världen var tyst och lugn! Ahhhhh! Ledig dag idag - Moster Anna skulle "firas av", skickas till himlen, sägas farväl av, visas respekt för.... dvs begravas. Anna hade uppnått en aktningsvärd ålder av 91 bast innan hon trillade av pinn'.
Jag minns henne med värme, hon var alltid så gästvänlig och underbart vänlig. Bullar, älgstek med goda såser, mat och kakor i massor. Hon hade en rund diskmaskin som stod på en bänk som man stoppade in disken i - jättespännande för en 5-årig tjej som aldrig hade sett en diskmaskin.... och så den där förbjudna maskinen med vev som vi inte fick gå i när heten av... en skärmaskin! wow!
Dessutom fanns där katter och en jakthund som för det mesta bodde i en hundkoja. I den kojan ruvade jag när vi hälsade på. Se där, en garvad partypingla och minglerska redan då! Nuförtiden brukar jag hamna i köket eller masserande hundar på golvet när det är fest. Bättre än att prata barnuppfostran, skatter, mat och krämpor tillsammans med jämnåriga! (För inte så länge sedan bevistade jag en 50-årsskiva där den roligaste personen på festen var en 18-årig hårdrockare!) Näe någon festprisse har jag nog aldrig varit!
Tillbaka till Moster Anna... kyrkan var full av folk jag inte kommer ihåg och det kändes lite som om jag smugit mig in i någon annans familjeangelägenhet. Men jag ville vara där, hon var en hyvens moster.
Folk grät floder under begravningen - något jag sällan gör. Jag brukar fälla en tår när jag går fram till kistan och i mitt inre säger det jag vill ha sagt. Men annars gråter jag inte. Varför? Tja, en del har nog att göra med att jag är så fullt och fast övertygad om att det inte är slut i och med att man skrotar sin jordliga kropp. En annan sak jag upptäckt är att vi som har haft många djur ser ofta på det här med sjukdom och död lite annorlunda.... vi har sett den så ofta och även om man gråter floder av saknad så är döden en del av livet. Och efter 91 år så har man levt ett bra långt liv..... Lägger man dessutom till en bergfast övertygelse om att vi kommer nog att ses igen så......
Efter begravningen serverades det sedvanligt begravningskaffe - smörgåstårtor stora som brunnslock vilka fick nersköljas med mineralvatten, lättöl eller kulörta drycker av udda slag. Den jag fastnade för var giftgrön och hette "Snurre Sprätt"! Denna något egendomliga törstsläckare smakade sockrat vatten med bismak av artificiell kiwi och förde tankarna till min barndoms läskedrycker. Ilskna färger och spritsig kolsyra som stack i näsan! Jag vet inte, men på något sätt kändes det väldigt RÄTT att insupa några glas "Snurre Sprätt" på denna annars så sombra tillställning! En paradox i min smak!