Jag sitter där i baksätet på bilen. Pappa kör, mamma sitter bredvid. Mamma säger att hon mååååste hinna hem och se Cesar! (= Cesar Milan, eller hur han nu stavar sitt namn). Pappa går igång: Lovord, på lovord, på lovord. Han berättar hur han bara MÅSTE köpa det där Cesar Milan-halsbandet för när han är ute med Ludde så lyssnar han sååååå fiiiiiint då.
Varför han säger det här? Jo - för att han vet att jag inte håller med. Jag har berättat hur det kan skada nerver, hur tryck på de nerver halsbandet klämmer åt används som tortyr, att halsbandet förbjudits osv osv osv... Han vill irritera. Jag vet inte varför men ibland får han för sig att han minsann skall ha sitt sagt och verkligen trycka ner i halsen på folk hur bra han tycker det är med vissa saker - sen skall ingen j-la besserwisser komma och säga annorlunda och snobba sig med saker han/hon inte vet något om.
I det här fallet är jag besserwissern och på två millisekunder skjuts jag tillbaka till min barndom och känner hur jag triggas igång. Sen lugnar jag mig. Jag är inte liten längre. Han vet vad jag tycker, jag behöver inte göra honom till viljes genom att säga emot. Vad jag än kommer med för argument så tänker han inte lyssna. Det spelar ingen roll om så jag hittar både Jesus, Buddha och Gud själv så skulle de minsann inte få komma där och besserwissra sig inte!
Det här var sättet han ville lära mig att argumentera på - det var sättet han lärde mig att hålla käften på. Det enda jag säger smått sarkastiskt att det är ju synnerligen märkligt att alla anatomiskt kunniga personer bestämt avråder från kopplet.
Svaret? tja, något i stil med att de inte har något att komma med för den där Cesar - han kan minsann sin sak han!
Det är liksom lönlöst att tala om att själva idén är att istället ha en hund som jobbar med föraren. En hund som tycker att husse och matte är så toppen så att man hellre lyssnar till dem om de säger något eftersom det lönar sig! Problemet är nämligen att då måste man hålla på med hunden. Man måste träna. Träna är jobbigt. En hund skall bara finnas där och vara söt. Hunden finns till för vår skull....
Det är liksom lönlöst att argumentera - och plötsligt förstår man varför det finns så många som håller fast vid de uråldriga dominansmetoderna....
fredag 20 februari 2009
Snurre Sprätt på begravning
Strålande dag som började perfekt! Jag fick sova!!!
Hundarna sov och jag sov, ingen väckarklocka, katterna spann nöjda runt ikring och världen var tyst och lugn! Ahhhhh! Ledig dag idag - Moster Anna skulle "firas av", skickas till himlen, sägas farväl av, visas respekt för.... dvs begravas. Anna hade uppnått en aktningsvärd ålder av 91 bast innan hon trillade av pinn'.
Jag minns henne med värme, hon var alltid så gästvänlig och underbart vänlig. Bullar, älgstek med goda såser, mat och kakor i massor. Hon hade en rund diskmaskin som stod på en bänk som man stoppade in disken i - jättespännande för en 5-årig tjej som aldrig hade sett en diskmaskin.... och så den där förbjudna maskinen med vev som vi inte fick gå i när heten av... en skärmaskin! wow!
Dessutom fanns där katter och en jakthund som för det mesta bodde i en hundkoja. I den kojan ruvade jag när vi hälsade på. Se där, en garvad partypingla och minglerska redan då! Nuförtiden brukar jag hamna i köket eller masserande hundar på golvet när det är fest. Bättre än att prata barnuppfostran, skatter, mat och krämpor tillsammans med jämnåriga! (För inte så länge sedan bevistade jag en 50-årsskiva där den roligaste personen på festen var en 18-årig hårdrockare!) Näe någon festprisse har jag nog aldrig varit!
Tillbaka till Moster Anna... kyrkan var full av folk jag inte kommer ihåg och det kändes lite som om jag smugit mig in i någon annans familjeangelägenhet. Men jag ville vara där, hon var en hyvens moster.
Folk grät floder under begravningen - något jag sällan gör. Jag brukar fälla en tår när jag går fram till kistan och i mitt inre säger det jag vill ha sagt. Men annars gråter jag inte. Varför? Tja, en del har nog att göra med att jag är så fullt och fast övertygad om att det inte är slut i och med att man skrotar sin jordliga kropp. En annan sak jag upptäckt är att vi som har haft många djur ser ofta på det här med sjukdom och död lite annorlunda.... vi har sett den så ofta och även om man gråter floder av saknad så är döden en del av livet. Och efter 91 år så har man levt ett bra långt liv..... Lägger man dessutom till en bergfast övertygelse om att vi kommer nog att ses igen så......
Efter begravningen serverades det sedvanligt begravningskaffe - smörgåstårtor stora som brunnslock vilka fick nersköljas med mineralvatten, lättöl eller kulörta drycker av udda slag. Den jag fastnade för var giftgrön och hette "Snurre Sprätt"! Denna något egendomliga törstsläckare smakade sockrat vatten med bismak av artificiell kiwi och förde tankarna till min barndoms läskedrycker. Ilskna färger och spritsig kolsyra som stack i näsan! Jag vet inte, men på något sätt kändes det väldigt RÄTT att insupa några glas "Snurre Sprätt" på denna annars så sombra tillställning! En paradox i min smak!
Hundarna sov och jag sov, ingen väckarklocka, katterna spann nöjda runt ikring och världen var tyst och lugn! Ahhhhh! Ledig dag idag - Moster Anna skulle "firas av", skickas till himlen, sägas farväl av, visas respekt för.... dvs begravas. Anna hade uppnått en aktningsvärd ålder av 91 bast innan hon trillade av pinn'.
Jag minns henne med värme, hon var alltid så gästvänlig och underbart vänlig. Bullar, älgstek med goda såser, mat och kakor i massor. Hon hade en rund diskmaskin som stod på en bänk som man stoppade in disken i - jättespännande för en 5-årig tjej som aldrig hade sett en diskmaskin.... och så den där förbjudna maskinen med vev som vi inte fick gå i när heten av... en skärmaskin! wow!
Dessutom fanns där katter och en jakthund som för det mesta bodde i en hundkoja. I den kojan ruvade jag när vi hälsade på. Se där, en garvad partypingla och minglerska redan då! Nuförtiden brukar jag hamna i köket eller masserande hundar på golvet när det är fest. Bättre än att prata barnuppfostran, skatter, mat och krämpor tillsammans med jämnåriga! (För inte så länge sedan bevistade jag en 50-årsskiva där den roligaste personen på festen var en 18-årig hårdrockare!) Näe någon festprisse har jag nog aldrig varit!
Tillbaka till Moster Anna... kyrkan var full av folk jag inte kommer ihåg och det kändes lite som om jag smugit mig in i någon annans familjeangelägenhet. Men jag ville vara där, hon var en hyvens moster.
Folk grät floder under begravningen - något jag sällan gör. Jag brukar fälla en tår när jag går fram till kistan och i mitt inre säger det jag vill ha sagt. Men annars gråter jag inte. Varför? Tja, en del har nog att göra med att jag är så fullt och fast övertygad om att det inte är slut i och med att man skrotar sin jordliga kropp. En annan sak jag upptäckt är att vi som har haft många djur ser ofta på det här med sjukdom och död lite annorlunda.... vi har sett den så ofta och även om man gråter floder av saknad så är döden en del av livet. Och efter 91 år så har man levt ett bra långt liv..... Lägger man dessutom till en bergfast övertygelse om att vi kommer nog att ses igen så......
Efter begravningen serverades det sedvanligt begravningskaffe - smörgåstårtor stora som brunnslock vilka fick nersköljas med mineralvatten, lättöl eller kulörta drycker av udda slag. Den jag fastnade för var giftgrön och hette "Snurre Sprätt"! Denna något egendomliga törstsläckare smakade sockrat vatten med bismak av artificiell kiwi och förde tankarna till min barndoms läskedrycker. Ilskna färger och spritsig kolsyra som stack i näsan! Jag vet inte, men på något sätt kändes det väldigt RÄTT att insupa några glas "Snurre Sprätt" på denna annars så sombra tillställning! En paradox i min smak!
torsdag 19 februari 2009
Att plåta eller inte....
Nästan 300 hundar.... alla underbara..... de står där i ringen och är vackra och så söta att mitt hjärta smälter. Men när det smälter som mest är när den lilla valpen hoppar efter godiset, nosar sin granne i rumpan eller pussar matte. När jag ser hur den vackra avelshannen tålmodigt låter sig borstas och talar om med ögonen att "Jag gör det här för dig matte, jag vet vad jag skall göra nu och det är OK eftersom det är viktigt för dig". När en en rufsig knähund tittar på omgivningarna från säkerheten i husses famn......
Jag reflekterar över hur mycket roligare det skulle vara att plåta om alla vovvar släpptes lösa och började leka och om alla mattar och hussar hade en festlig picknick istället! Rent fotomässigt mycket mer givande!
Jag beundrar alla som tar tjusiga uppställningsbilder men jag tycker det är mördande tråkigt själv. När jag kikar på bilder från utställningar är det bara långa rader av stela soblar som förvisso är vackra och söta men ack så lika och opersonliga i en och samma pose. Det är skillnad om man får en hund för sig själv att fixa till en bra uppvisningbild eller porträtt på. Det är kul! Diskuterade med en uppfödare som tyckte det vara så kul att kika på uppställningsbilder och att de var så fina...... och ja, jo, det är de nog. Men jag ser på det hela från ett annat håll. Rent bildmässigt är andra typer av bilder mer givande för en pajas med fotointresse som jag. Fast det kanske är lite hädande att tycka så???
Jag reflekterar över hur mycket roligare det skulle vara att plåta om alla vovvar släpptes lösa och började leka och om alla mattar och hussar hade en festlig picknick istället! Rent fotomässigt mycket mer givande!
Jag beundrar alla som tar tjusiga uppställningsbilder men jag tycker det är mördande tråkigt själv. När jag kikar på bilder från utställningar är det bara långa rader av stela soblar som förvisso är vackra och söta men ack så lika och opersonliga i en och samma pose. Det är skillnad om man får en hund för sig själv att fixa till en bra uppvisningbild eller porträtt på. Det är kul! Diskuterade med en uppfödare som tyckte det vara så kul att kika på uppställningsbilder och att de var så fina...... och ja, jo, det är de nog. Men jag ser på det hela från ett annat håll. Rent bildmässigt är andra typer av bilder mer givande för en pajas med fotointresse som jag. Fast det kanske är lite hädande att tycka så???
Sheltiehelg
Förra helgen var det utställning i Vilsta..... sheltiespecial.....
Det var kul att vara där, så många fina vovvar, så många trevliga människor.... men jag kan inte låta bli att vara glad över att jag inte är uppfödare, att jag inte har något som tvingar mig att ställa ut världens bästa shelties (Smulan, Tingeling och Sabina)!
Jag är i själ och hjärta ingen utställare eller uppfödare - även om jag ibland skulle vilja vara det. Jag fastnar för de där som aldrig får några priser - övertecknade, för stora, för små, svansen upp, stående öron, ljusa ögon osv osv osv! Visst vill jag att hundarna skall se ut som shelties.... och frågan är var gränsen går. Men i mitt huvud så är gränserna liksom lite mer tööööjbara än i den verkliga världen :-)
Det absolut viktigaste..... det jag aldrig, aldrig kommer att backa ifrån är att friskhet och bra mentalitet går före allt annat. Jag skulle personligen - om jag blev tvungen att välja - hellre ha en valp som inte är rastypisk än en som är urtjusig och utställningsmässig men inte helt kry. Och ibland så när jag står där på utställningen med kameran i högsta hugg så kommer en liten viskande röst och påpekar att det är roligare på sheltieträffarna och kurserna, utan konkurrens när en glad och lycklig hund även om den både har ståndöron, är utfälld och lerig från klo till örtipp är det absolut viktigaste och roligaste.....!
Det var kul att vara där, så många fina vovvar, så många trevliga människor.... men jag kan inte låta bli att vara glad över att jag inte är uppfödare, att jag inte har något som tvingar mig att ställa ut världens bästa shelties (Smulan, Tingeling och Sabina)!
Jag är i själ och hjärta ingen utställare eller uppfödare - även om jag ibland skulle vilja vara det. Jag fastnar för de där som aldrig får några priser - övertecknade, för stora, för små, svansen upp, stående öron, ljusa ögon osv osv osv! Visst vill jag att hundarna skall se ut som shelties.... och frågan är var gränsen går. Men i mitt huvud så är gränserna liksom lite mer tööööjbara än i den verkliga världen :-)
Det absolut viktigaste..... det jag aldrig, aldrig kommer att backa ifrån är att friskhet och bra mentalitet går före allt annat. Jag skulle personligen - om jag blev tvungen att välja - hellre ha en valp som inte är rastypisk än en som är urtjusig och utställningsmässig men inte helt kry. Och ibland så när jag står där på utställningen med kameran i högsta hugg så kommer en liten viskande röst och påpekar att det är roligare på sheltieträffarna och kurserna, utan konkurrens när en glad och lycklig hund även om den både har ståndöron, är utfälld och lerig från klo till örtipp är det absolut viktigaste och roligaste.....!
Tidsrelativitet
Jaha...joho.....minsann.....tiden flyger iväg... och det även om man inte har kul! uppenbarligen.
Inte nog med att den flyger iväg - den är baske mig relativ också. Kan någon förklara för mig hur den kan flyga iväg när dagarna seeeeeeeeeeegar sig fram?! Det är alldels för många arbetsdagar kvar när jag tycker att vi har nått slutet av veckan!
Sen var det det här med att skriva..... så mycket att skriva, så många roliga tankar och idéer men så kommer arbetsgivaren och tycker att jag skall skriva protokoll, gå på möten, boka lokaler, prata med stelbenta administratörer och ha mig! Hmpf. Å andra sidan.... på sista tiden har jag haft en hel uppsjö med beska och sarkastiska saker att yttra mig om så det kanske är bra att något stoppar mig innan alla tror att jag är en surkärring! Fast det kanske är för sent redan?!
Inte nog med att den flyger iväg - den är baske mig relativ också. Kan någon förklara för mig hur den kan flyga iväg när dagarna seeeeeeeeeeegar sig fram?! Det är alldels för många arbetsdagar kvar när jag tycker att vi har nått slutet av veckan!
Sen var det det här med att skriva..... så mycket att skriva, så många roliga tankar och idéer men så kommer arbetsgivaren och tycker att jag skall skriva protokoll, gå på möten, boka lokaler, prata med stelbenta administratörer och ha mig! Hmpf. Å andra sidan.... på sista tiden har jag haft en hel uppsjö med beska och sarkastiska saker att yttra mig om så det kanske är bra att något stoppar mig innan alla tror att jag är en surkärring! Fast det kanske är för sent redan?!
söndag 8 februari 2009
Underbara lilla Bessie!
Tingelings bästis - Bessie - en underbar liten blå sheltie är sjuk.... Förmodligen har hon fått i sig rester av en gammal fyrverkeripjäs. Hon har rejäla förgiftningssymptom och en eventuell hjärnskada. Vi vet inte om hon blir bra och kan överleva.
Jag har gråtit floder för både hon och min kompis Marianne är helt underbara individer. Ingen förtjänar detta! Ingen!
Jag tänker än mörkare tankar om alla som över huvud taget inhandlar en fyrverkeripjäs. Jag vill gå ut och stoppa upp raketeländet där bak på alla som en tänker tanken.
Jag har så många vänner och bekanta som lider all helvetes kval under raketsäsongen. De kan inte gå ut, de ligger och darrar i källaren. Minst två har dött som direkt följd av oannonserade fyrverkerier.
Och nu är Bessie sjuk....
Jovisst, det är vackert. Men det är enormt giftigt för milön också och vad i h-vete är det för fel på folk som tycker det är kul när det smäller?! Är den någon slags hjärndefekt eller?
Alla som orkar och vill skicka all kärlek och ljusa tankar till lillstumpan Bessie.
Sen går ni med i "Smällarupproret".
Jag har gråtit floder för både hon och min kompis Marianne är helt underbara individer. Ingen förtjänar detta! Ingen!
Jag tänker än mörkare tankar om alla som över huvud taget inhandlar en fyrverkeripjäs. Jag vill gå ut och stoppa upp raketeländet där bak på alla som en tänker tanken.
Jag har så många vänner och bekanta som lider all helvetes kval under raketsäsongen. De kan inte gå ut, de ligger och darrar i källaren. Minst två har dött som direkt följd av oannonserade fyrverkerier.
Och nu är Bessie sjuk....
Jovisst, det är vackert. Men det är enormt giftigt för milön också och vad i h-vete är det för fel på folk som tycker det är kul när det smäller?! Är den någon slags hjärndefekt eller?
Alla som orkar och vill skicka all kärlek och ljusa tankar till lillstumpan Bessie.
Sen går ni med i "Smällarupproret".
Radiomörker
Rockklassiker - bless them! - har utökat sin "sändningsrymd".... De sänder numera även i Västerås och i Gävle. Det gör att det även för mig är klart njutbarare att lyssna på radion när jag åker ikring ty Alice Cooper's väna stämma störs inte av störande eterbrus och illvilligt knaster lika ofta!
Det är ju positivt!
Men man kan ju undra vad det är för dystra radiomakter som härskar över Uppsala? När jag närmare mig staden på väg till jobbet så blir det allt knastrigare och både Rob Halford, Alice Cooper och Bruce Dickinson störs ut av brus och ibland erbarmligt smäktande ballader från avdankade soulsångerskor! Tala om radiomörker! MIN radiostation blir avbruten av "Lugna Favoriter" som etablerat sig i Uppsala! Fy för den lede!!!! Vad har jag gjort för ont?! Whitney Huston hörs yla över AC/DC!!! Näe! Snälla Rockklassiker kom hit!
Det är ju positivt!
Men man kan ju undra vad det är för dystra radiomakter som härskar över Uppsala? När jag närmare mig staden på väg till jobbet så blir det allt knastrigare och både Rob Halford, Alice Cooper och Bruce Dickinson störs ut av brus och ibland erbarmligt smäktande ballader från avdankade soulsångerskor! Tala om radiomörker! MIN radiostation blir avbruten av "Lugna Favoriter" som etablerat sig i Uppsala! Fy för den lede!!!! Vad har jag gjort för ont?! Whitney Huston hörs yla över AC/DC!!! Näe! Snälla Rockklassiker kom hit!
Benlösa professorer
Man kan verkligen undra......
......jag har jobbat på mängder av olika ställen. Visst har det funnits knepiga människor att tampas med. De har varit sura, tvära och allmänt osympatiska MEN.... nivån på obstruerande och allmän osamarbetsvilja bleknar till rent fjös om man jämför med "medarbetare" (snarare motarbetare) som man kan hitta på universitetet.
Ett sammanträdesrum skall byggas om åt en institution så att de får fint. Eftersom golv måste rivas upp så tar det en hel del tid. All verksamhet i sagda rum måste då flyttas. Sagt och gjort. Den entusiastiska lokalbokaren ringer upp administratören för att komma fram till när en lokal behövs och vilken sorts lokal som måste till. I andra änden svarar en dam som först basunerar ut att hon MÅSTE ha en specifik lokal HELA terminen för i "hennes" lokal pågår minsann saker HEEEELA tiden.
eeeh...."exakt när under hela tiden?" undrar den nu smått tvekande lokalbokaren. På detta kommer inget svar utan en tirad om hur idiotiskt och erbarmligt eländigt det är att vi bygger om!!!! och att jag minsann får flytta allting som ligger i det där rummet hon vill ha SÅ DET SÅ! För hennes professorer kan ju inte gå ikring runt hela byggnaden inte! SKANDAL! Hu och Ve!
Den vid det här lagt synnerligen trötta lokalbokaren undrar i sitt stilla sinne om den institutionen härbergerar universitetets kader av benlösa professorer... eller om de möjligen är så förvirrade att de skulle gå vilse om de tvingades utanför institutionens väggar? Vad tror ni?
......jag har jobbat på mängder av olika ställen. Visst har det funnits knepiga människor att tampas med. De har varit sura, tvära och allmänt osympatiska MEN.... nivån på obstruerande och allmän osamarbetsvilja bleknar till rent fjös om man jämför med "medarbetare" (snarare motarbetare) som man kan hitta på universitetet.
Ett sammanträdesrum skall byggas om åt en institution så att de får fint. Eftersom golv måste rivas upp så tar det en hel del tid. All verksamhet i sagda rum måste då flyttas. Sagt och gjort. Den entusiastiska lokalbokaren ringer upp administratören för att komma fram till när en lokal behövs och vilken sorts lokal som måste till. I andra änden svarar en dam som först basunerar ut att hon MÅSTE ha en specifik lokal HELA terminen för i "hennes" lokal pågår minsann saker HEEEELA tiden.
eeeh...."exakt när under hela tiden?" undrar den nu smått tvekande lokalbokaren. På detta kommer inget svar utan en tirad om hur idiotiskt och erbarmligt eländigt det är att vi bygger om!!!! och att jag minsann får flytta allting som ligger i det där rummet hon vill ha SÅ DET SÅ! För hennes professorer kan ju inte gå ikring runt hela byggnaden inte! SKANDAL! Hu och Ve!
Den vid det här lagt synnerligen trötta lokalbokaren undrar i sitt stilla sinne om den institutionen härbergerar universitetets kader av benlösa professorer... eller om de möjligen är så förvirrade att de skulle gå vilse om de tvingades utanför institutionens väggar? Vad tror ni?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
