Strålande funderingar

HA! Undrens tid är ännu ej förbi..... För flera år sedan berättade vår professor i neurologi att strålningen från mobiltelefoner har i alla undersökningar visat sig ha ett klart samband med en ökad frekvens av Aucusticusneurinom - en typ av tumör på hörselnerven.
Idag fanns det i Aftonbladets nätbilaga följande att läsa:
"Forskningsstudier har visat på ökad frekvens av cancer på hörselnerven, säger Anders Bredfell, som är pressansvarig på Strålsäkerhetsmyndigheten."
OK.... det visste vi alltså - nu undrar jag när de kommer att börja tala om det faktum att strålningen även löser upp Blod-Hjärn-Barriären? (Den barriär som skyddar hjärnan från farliga ämnen).
Sen undrar en annan då lite stilla.... det pratas bara om styrkan på strålningen... inte helt oviktigt men hur är det med frekvensen? Det finns många rapporter om att inom de frekvenser mobiltelefonsignalerna rör sig så finns det subtila skillnader i hur den faktiska frekvensen påverkar omgivningen.
En annan strålning som halkat av tapeten är ju den i mikrovågsugnarna.... det är tydligen bevisat att man får en "förändrad blodbild" när man sätter i sig micrad mad. Vad detta innebär vete fåglarna.
Men inget skall ju vara farligt - I skolan fick vi lära oss att ta på oss regnkappa om det var radioaktivt nedfall ute. Marie Curie spatserade runt med radioaktiva ämnen i fickorna och dog av cancer fast å andra sidan läste jag om en Japan som varit på plats i både Hiroshima och Nagasaki de ödesdigra dagarna då bomberna föll och han är frisk som en nötkärna... Olika falla ödets lotter så man skall knappast ha den mannen som en måttstock.
En hunduppfödare jag känner flyttade till ett hus med radon i vattnet och började få ett oroväckande stort antal missbildningar på sina valpar, även antalet dödfödda valpar ökade. De satte in filter och har sedan dess inte haft några problem alls... det intressanta här är att en kollega på avdelningen där jag jobbar på Uppsala Universitet är strålskyddsexpert (och jobbar med detta) och han är fullt och fast övertygad om att radon i vattnet inte alls skulle kunna påverka så mycket. Alla mätningar säger nämligen att så inte är fallet... att verkligheten sedan inte tycks följa forskning och mätresultat bekymrar honom inte alls.
"Det är en stad här! Enligt Generalstabens karta skall det inte finnas en stad här... hmm.. Jämna stan med marken! Generalstabens karta har aldrig fel!"

jag är sjuuuuk!

Det är inte klokt.....ju..... man blir ju så full av längtan att man blir alldeles sjuk!
Vadå för sjukdom? Valpsjuka!
Så många vänner runt ikring har småttingar. Små fyrfota varelser som pigga kravlar runt, försöker bråka med sina syskon, utstöter små puttenuttiga morranden och trillar omkull när de försöker ruska på leksaken! Rosa trampdynor, små lena magar och så luktar de valp!
Igår var jag hos Barbro (Bewelys) och kikade på hennes fyra småttingar. De är så där att de börjar se ut som sheltiesar nu. I börjarn ser ju alla valpar i stort sett likadana ut - som små håriga, gnyende korvar! OK, väldigt söta korvar, men klart korvbetonade i sin utformning! Men nu ser man de små pigga ögonen, öronen som står åt alla håll, de små rosa trampdynorna och små svansar! Så ömtåliga, så nyfikna och så underbara. De är liksom nästan för fina för den här världen!
Jag vete fasen om jag skulle våga sälja en enda valp av ren och skär oro för vad den må komma till! Fast jag känner ju så många bra hundägare så man kanske inte skall oroa sig så mycket... men de är ju så små och ömtåliga ju!
Jag vill ha varenda en!
men lugn... det kommer ingen ny vovve hem till mig - i alla fall inte än på ett tag. Men valpsjuk är jag!

Life sucks....

.... näe..... ibland suger verkligen livet.... inte f-n blir det bättre av att man är övertygad om att allt som händer har något bra med sig. Att det bara gäller att komma på vad... och att det ibland kan ta år av letande. Näe....
I veckan reste Marias underbara lilla Myrra vidare. Elaka diskbråck, eländiga försäkringsbolag och envetna veterinärer var några av sakerna som gjorde att hon numera tittar på oss från gröna ängar där hon leker och springer utan ont....
... idag fick jag veta att sheltien Electra som slitit sig från sin nya fodervärd och nästan sprungit ända hem till uppfödaren igen blev påkörd... undrar om hon nu leker med Myrra??
Världen är baske mig orättvis. Kan inte annat än att hålla med min underbara mormor som ibland sa att livet var en enda jämmerdal.
Varma varma tankar och kramar till alla som har det eländigt just nu...

Stadsmysterier

Det händer konstiga saker i stan..... vägarna är på vissa håll kantade av några slags flaggbetonade dekorationer som hänger i vägbelysningen... hade det inte varit för att de är oranga isället för röda hade jag nästan trott att vi var i Kina.... Jag har inte en susning varför de hänger där, och bara på vissa ställen. Det står inget på dem, det är bara en lååång bit orangefärgat tyg. punkt.
Däremot känns bilförarna dessvärre igen. Jag vet inte men jag tror baske mig att Uppsalabilister är bland de mest egocentriska slappdasar som finns! Man kvistar ut i ytterfilen och ligger där och puttrar för att man om 5 kilometer förmodligen skall svänga vänster... man stannar i korsningar och filosoferar, parkerar med JÄTTELUCKOR mellan bilarna osv...! djuuuuup suck!
Ett annat mysterium mötte mig häromdagen när jag gick ner på stan för att inhandla något. Jag marscherade raskt runt knuten på ett hus för att följa gågatan en bit när jag plötsligt möttes av folkets jubel. En stor skara människor jublade och skrek. Men de syntes inte. Glada var de dock. I början av gågatan hade det byggts en stor portal, från den hängde oranga tygstycken och det var från den detta ohejdade jubel kom..... Fråga mig inte varför, men det är alltid trevligt att bli uppskattad!

I Söndags kändes det verkligen att man har hund!
Vi hade sheltieträff hemma hos "Lyckliga Hunden-Tarja".
Lite så där lagom seghet på morgonen gjorde att även om träffen inte var förrän klockan 12 så fick man ändå bråttom så in i den! Stackars Marianne hade kört som en furie för att vara i tid hos mig och när hon dök upp hade jag ännu inte fått på mig kläderna! Men snabb som jag är skuttade jag i överdragsbrallor, tjock jacka och laddade med köttbullar i godispåsarna, spårlinor och snitslar i hundväskan. Mina entusiastiska sheltiesar var alldles överlyckliga när de förstod att de fick leka med Mariannes sheltiesar! Inte lätt att stuva in sex spralliga hundar i en bil! Det är en jämrans tur att man inte har rotweilers eller irländska varghundar!!!
Väl framme kunde man inte annat än att häpna. Vilket underbart ställe! Tarja och hennes man har verkligen gjort hela stället till något fantastiskt. En jättetomt - helt inhägnad - strand, inomhushall, gäststuga, hundinigång med dusch osv! wow! Och vi fick bara komma dit helt gratis! TACK!
Ett helt knippe underbara vovvar kom också, idel släktingar också! Leon, Sabinas son dök upp. Jag tror baske mig att Sabina kände igen honom. SÅ reagerar hon aldrig på andra hundar. Lika var de i alla fall och snygg var han - en riktig 10-poängare i mina ögon.
Casper var där också, en annan Eastflash-vovve, bror till Vind. Han var som vanligt helt underbar,
Tarjas Moa är ju halvsyster till min Smulan, söt, vild och full fart!
Så kom en som inte var släkt - Astor! En sån liten hjärteknipare. Ett litet, litet yrväder 3 eller 4 månader gammal med fluffig päls och pigga ögon - först var livet himla läskigt men så fick han fart och sen var han nästan omöjlig att stoppa.
Dagen ägnades åt att spåra, köra lite Rallylydnad, lite agility och fika! Inomhushallen testades till max. Där sprangs, hoppades, rullades och grävdes! Tarja är den enda människan jag känner som faktiskt kan säga att hon har ett "stampat jordgolv"... ok då... "sandgolv"!
Eftersom det är Mars och ganska blött ute i naturen så satte aktiveterna sina spår-speciellt rullandet och grävandet i inomhushallen. Jag har då aldrig sett så smutsiga och lyckliga vovvar! Alla hade kolsvarta ben och underreden!
Det enda orosmomentet stod naturligtvis Tingeling och Bessie för. Tinglan drog med sig bästisen Bessie rakt ut på isen! Hönsmamma som jag är blev det liv i luckan tills jag lyckades locka tillbaka busfröet. Jag såg framför mig hur hon drog iväg som ett jehu och plurrade rätt i rännan långt där ute. Huga! Det får nog bli isfritt innan jag kommer dit och släpper henne igen! Brrrr!
Frusen och färdigfikad var det snart dags att köra hemåt. Tarja var jättesnäll och lånade ut sin hunddusch åt oss. En gärning som i sig är värd en guldmedalj. Det hade varit lite väl intressant att sanera bilen efteråt annars.... sex skitiga hundar sätter sina spår. Måste säga att hundduschen var tjusigare än min egen dusch där hemma!
Efter ett stopp vid Bålstas Thairestaurang där vi hämtade hem lite förskaffning av mer matig karaktär kom vi hem. Vovvarna somnade med alla tassarna i vädret efter en härlig dag! Jag undrar just hur länge lille Astor knoppade?!

Våga Vara Vuxen????

Hörde en fråga ställas till någon som naturligtvis svarade "helt fel" och började fundera över vad jag själv skulle ha sagt.
Frågan? "Vad innebär det att vara vuxen?"
Verkar finnas två standardsvar det ena går ut på att allt vuxet är dötrist, mossigt, försoffat och allmän öken. Det andra är att det måhända är öken men den eftersträvansvärd öken där man anpassar sig till samhället och "tar sitt ansvar".
Vad är det för jämrans svar?! det ena verkar innebära att man gör vad som faller en in utan att ta det minsta ansvar för sina handlingar.... någon slags "öhhhh-attityd". Det andra verkar innebära att man minsann skall vara som någon slags odefinierbar allmänhet på något sätt förväntar sig att man skall vara.
Nå! Så vad är att vara vuxen då?
Att vara vuxen är väl att vara mogen? Så vad är då att vara mogen? För mig är det bland annat:

Att våga göra bort sig: att våga bjuda på sig själv och inte ta allt man gör så himla seriöst. Jag minns att som tonåring var det helt oacceptabelt att göra bort sig. Då var man "slut". Det fanns ingen återvändo! Ve och elände! En enda lite felsägning och man hade våndor i veckor efteråt! Man ser det när man träffar flockar av tonåringar. Alla står där med totalt intetsägande uttryck i ansiktena, gärna med händerna i tröjärmarna och med och gör sitt bästa att se så coooola ut som möjligt. Vissa avvikelser är OK, men då måste det vara "rätt" avvikelser. Man får inte skratta, inte visa känslor om det inte råkar vara förakt eller överlägsenhet. Tala om flockbeteende!

Att våga ändra sig: Förhoppningsvis utvecklas vi alla. I utvecklingens spår följer ökad erfarenhet och med den ofta ett annat sätt att se på och förhålla sig till saker. Det är normalt att ändra sig! Men de finns de som inte vågar erkänna att man ändrat sig. Helt enkelt ändrar uppfattning och försöker göra gällande att "Det var ju så här jag tyckte hela tiden ju!" Det är lite skrattretande.

Att våga ha fel: I sakfrågor kan man ha fel. Vissa håller fast vid sina föreställningar för att man förlorar "prestige" och "ansikte" om man erkänner att man har fel... Är det inte tvärtom egentligen? Jag tycker det är en viss prestige att våga erkänna att "Hoppsan! Där hade jag nog lite fel!"

Att våga ta ställning: Att våga stå för det man tycker och inte alltid jönsa med den som sist pratade bara för att man vill vara kompis med alla? Det är väl lite tonårsmässigt eller? (ja, så länge det inte är frågan om tonåring vs. föräldrar/auktoriteter så klart!). Däremot kanske det inte är så moget alla gånger att framhärda med att uttrycka sina åsikter överallt och i alla sammanhang. Det finns tillfällen när det ibland är bättre att faktiskt hålla snattran.....så länge ingen frågar en rakt på förstås! Gäller bara att avgöra var och när och fråga sig själv om jag vill ta konsekvenserna av det jag gör!

Att inse att varje beslut jag tar har konsekvenser: Det är vanligt men icke desto mindre ögonbrynshöjande när de dåliga konsekvenserna av ens eget agerande skylls på andra eller på omständigheterna. Bestämmer jag mig för att basunera ut min inställning i vissa frågor så får jag ta konsekvenserna - alla kommer inte att gilla mig, men det kan det mycket väl vara värt!

Att ge och ta kritik: Oooooo ett sånt ämne! Vi är så konflikträdda att vi hellre hoppar genom fönstret än att säga till eller ifrån! Och när någon väl kritiserar så är det under bältet, omoget och i ren och skär ilska. Tror vi alla behöver öva på att ge konstruktiv och opersonlig kritik. Vi är inte bättre på att ta kritik, ofta kanske på grund av att den blir för personlig. Det är svårt att förstå att vad jag just gjorde inte gillades, däremot är jag själv helt OK. Det går så långt att folk till och med ha svårt att ta instruktioner de betalt för att få! Jodå! Hur ofta har du inte varit på kurs och antingen själv sagt, eller hört någon säga när instruktören kommit med förslag "Jooo... men....osv"! Är du där för att lära dig eller? Ta in det som sägs, fundera, prova om du håller med om det och fråga varför eller vilken skillnad det är på att göra x eller y!

Att inse att bara jag har yttersta ansvaret för min situation: I slutänden är det bara jag som bär ansvaret för mig själv. Trist men sant. Låt vara att omständigheterna kan vara besvärliga och att livet kastar mycket skit i ens riktning men trots det.... I friskvårdssammanhang t.ex: man kommer med lösningar på olika problem och genast kommer en våg av omständigheter som gör att man inte kan göra x eller y. "Jaha, men låt bli då! Det är upp till dig! Du behöver inte ursäkta dig för mig. Jag har inte ont i ryggen och om du inte stretchar känns det inte i min rygg utan i din så det är upp till dig!"
Eller t.ex. historier om hur allmänheten hela tiden behandlar en illa... det är obekvämt och upplevs först som befängt att fråga sig själv vilken skuld man bär i situationen. Det här hände mig. Jag minns att jag alltid tyckte att jag hamnade på kant med vissa grupper av människor och att de betedde sig dumt. Jag klagade för en annan kompis som då undrade vad JAG gjorde för att få detta att hända. Tala om att känna sig kränkt och oförstådd! Jag kände mig helt övergiven och tyckte JÄTTESYND om mig själv! Jag tror det tog ett år att acceptera. Då insåg jag att mina s.k. kompisar kanske inte hanterade situationen så tjusigt. MEN... jag bar ändå yttersta ansvaret för min del i det hela. Lösningen i det här fallet var att försöka åtgärda min egen stress samt att helt enkelt lämna dessa "kompisar" åt sitt eget öde. Vem vill umgås med ruttna ägg?

Tja, det här är väl en del i vad jag tycker mognad och därmed vuxenhet innebär. Vuxenhet har inget att göra med hur många skulder man har, hur mycket man har sparat på banken eller att man har en fast karriär utstakad samt en villa, partner och fyra ordentliga barn! Det är inte att klä sig prydligt och hela tiden försöka göra vad som förväntas och muttra managementfraser!
Det är fullt tillåtet att kuska världen runt, att bära olikfärgade strumpor, strunta i smink, kuta runt i skogen med vadderade svärd, måla huset lila med rosa prickar OCH, inte att förglömma, ha plädar med dödskallemotiv i soffan och dricka Coca Cola istället för kaffe!
Jag är GLAD att vara vuxen! Det var ett elände att vara tonåring och jag jublar för varje år jag får! Att kroppen börjar hänga lite här och där och förlora färg får man dessvärre på köpet - och ibland är det baske mig värt det. Bara jag slipper stå och se cool ut och inte få reagera!

1,5 miljoner fattigare

Mjahaja.... Idag har jag blivit fattigare än vad jag trodde jag kunde bli!
Fast nu kan jag ju titulera mig "fastighetsägare". Brf Skörbygläntan finns inte längre, istället är vi en samling parhusägare. Jag antar att det är bättre även om jag inte gillar det där med skulder.... fast vissa säger ju att man skall ha skulder.... äsch! jag får huvudvärk av ekonomi. Jag letar fortfarande efter givmilda oljeshejker som vill strö pengar över mig så jag kan slippa jobba och köpa en spiffigare fastighet och bara ägna mig åt mina fyrfota luddbollar här hemma. Både de utan spinn och de med spinn...
Men för att återgå till det här med huset. Här sitter jag alltså nu som ägare av ett stycke parhus med en alldeles horribel furutrapp, ett helt nederplan som är i akut behov av att målas om. En dusch som vill renoveras. Spis, kyl och frys som är så mycket på upphällningen att man aldrig vet när den sista måltiden blir. Grannar som lever rövare - OCH RÖKER! Må onda andar ta dem! Altanen är helt obrukbar. grrmlavoadmlmlnasfsldfnmoaowenfa)(#/¤)"/#=¤)!! För att inte tala om en trädgård som behöver fixas igår... staketet börjar se ut som plockepinn ("Näedu, det behövs inte gjutas inte! Det håller alldeles utmärkt med de här sakerna" - sa pappa när han pressade ner några spetiska metallföremål i jorden för några år sedan).
MEN, det skall erkännas. Trädgården är toppen för mina sheltiesmulor! Och jag tackar alla gudar för att jag inte bor i lägenhet när någon av damerna vill gå ut och göra behov klockan halv tre på natten! Länge leve en trädgård!

Unga herrar med insikt

Näej - Mars är det ingen vits med. Gick runt ängarna i helgen. Listig som jag är hade jag iskurdat mig mina "ice bugs"..... gympadojor med dubbar. Denna oerhörda slughet visade sig vara ett lyckat drag. Vägarna härikring var som våta skridskobanor.
I fjärran skådade man de stackars satar som vågat sig ut och stapplade ikring i dikeskanten med sina ystra hundar som inte alls verkar bry sig om halkan. Mitt på fälten mötte jag två yngre män hasande ikring. Detta var förvånande på två sätt, dels är yngre herrar i 16-års åldern inte direkt kända för att gå ut och vandra i naturen. Och vandrar de i naturen så gör de det inte hasande mitt över ett isigt fält i grått Marsväder!
En av herrarna såg på många sätt ut som många av mina vänner - en långhårig korsning mellan hårdrockare/rollspelare/allmän quf. Han hade dessutom fått tag i en lååång pinne som han använde som stödkäpp/vandringsstav.
De bägge stirrade storögt på mig där jag gick på den halaste delen i en rasande fart. Jag saktade ner för att samla ihop vovvarna och när jag passerade dem och de sa lite darrigt: "Ojoj... nu är det haaalt" det lät lite som en uppmaning till mig att omedelbart sluta upp med att trotsa naturlagarna och fara fram i en sån oerhörd fart! Jag log glatt och visade ena sulan och sa med hysteriskt uppåt stämma "Jag är dubbad! Årets bästa inköp!"
De stirrade fascinerade på min sula medan de klängde sig fast i vandringsstaven och sa med hoppfulla stämmor "fast det är ju inte så ofta det är så här halt...?" Jag förkunnade att det var baske mig tillräckligt ofta och nödvändigt när man ideligen måste härja runt i naturen med tre ystra shelties. Fast jag höll med om att man inte slet så mycket på just dessa skodon - det är ju inga dojor som passar sig för kontorsgolv eller shoppingturer direkt. Fast man ser ju ändå egendomlig ut när man är ute och hundpromenerar: Stor, tjock varseljacka, ful mössa, rejäla skodon - nu med dubbar, överdragsbyxor, rejäla handskar och igenimmade glasögon. Näe - inte direkt någon man skulle ta med sig till Oscarsgalan.....
Efter att hundarna försökt knycka de båda herrarnas livilina - den långa staven (himla bra pinne! ansåg Tingeling och Smulan) och efter att de berömt Tinglans utseende fortsatte jag min framfart över isvidderna. Trevliga unga gentlemän med ypperlig smak och insikt! Hoppas de klarade sig till civilisationen utan att trilla på ändan!

Nya grannar

De låter...... något slags infraljud som går genom märg och ben gör att jag inte kan sitta i vardagsrummet. Det är inte så himla högt det bara vibrerar och får mig att må illa. MEN, det håller ju inte på i timmar... det är inte så sent.... så egentligen kanske man inte skall klaga?
Var är alla lugna, glada och rökfria ensamstående????? Det är en SÅN jag vill ha som granne! De här verkar dessutom röka vilket lär bli fint i sommar. Ytterligare en sommar där man inte kan sitta på altanen eller ha altandörren öppen för att all rök bara sugs in i vårt hus! Må onda andar ta alla rökare!
Jag funderar på att investera i en stor, bullrig höfläkt som jag drar igång så fort jag antingen hör dem tända en cigarett eller känner cigarettlukt.
Näej - jag borde nog bo långt ute på landet. Jag har fått nog av grannar, bilar, ljud och ilsket lysande gatubelysning. Snart kommer dessutom sommaren, förutom det faktum att all rök dras in i huset så kan man inte heller hålla fönstrena öppna på grund av att det springer ikring tjutande barn dygnet runt i stort sett. Härom året blev jag tvungen att vid 1-tiden på natten säga åt ett par grannungar som gungade och tjoade att de skulle vara tysta eftersom jag måste upp och jobba om fyra timmar....hmpf!

Tunnelseende i Mars

Jag kommer till jobbet och glömmer allt.
Ja, nästan allt då. Kan fortfarande tala och tänka men att ens komma ihåg att äta mina vitaminer är fullständigt omöjligt. Det händer att jag kommer ihåg att äta upp frukosten om jag verkligen känner mig hungrig och det inte händer något direkt när jag kommer in. Allt sånt som att kontakta myndigheter, läkare, kompisar, komma ihåg vad man skall handla osv är helt borta ur hattparkeringen.
Kvar finns bara jobb.... Visserligen trivs jag på mitt jobb men så himla kul är det inte att det förtjänar att tränga undan livets väsentligheter! Skärpning!
Delvis skyller jag på Mars och stoppar undan den där snusförnuftiga rösten som påpekar att jag faktiskt var likadan i September.... hmpf!
Men ärligt talat... vad är det för nytta med Mars?!?!?!?!? Helt värdelös månad! Hela naturen har förvandlats till ömsom isbana och ömsom kladdigt träsk. Antingen far matte på rumpan eller så blir hundarna så skitiga att man tappar andan! Dessutom vet man att det kommer säkerligen att komma nya snöbyar som förbättrar lerbestånd och isskorpor ända in i April! Nej god vänner! Det är dags att vi gör något åt saken! Vi kräver total semester under hela månaden. Världen borde gå i ide! Jag är övertygad om att vagnslaster med antidepressiva preparat skulle sparas och att eftersom ingen pendlar så blir miljön mycket bättre!