jag har kommit på en ny olympisk gren: Hundpromenadsfotografering. Tag ett knippe hundar i ena nypan, en kamera i andra nypan och gå ut för att fotografera.
Svårigheterna och grenarna kan variera allt från promenad med en till åren kommen trotjänare och en s.k. "point-and-shoot"-kamera där motivet är en panoramavy över ett ljust, öppet landskap till den svåraste grenen där den tävlande har 5 unga vovvar modell större, tung systemkamera med macroglugg (med manuell inställning naturligtvis!) och ett motiv som t.ex grässtrå i svag belysning och byig vind - vill man ytterligare försvåra kan man ha ovan nämnda övning med den adderade svårigheten att det dessutom möta ett knippe ystra, lösspringande terriers!
Det var under en morgonövning med de tre sheltiedamerna och en lättare systemkamera som jag kom på denna geniala idé. Tänk att kombinera både hund och foto i en gren! Det var när jag stod där och kopplen hade snott sig runt benen samtidigt som jag försökte komponera och fokusera en bild av en kardborre som konceptet föddes. Flickorna drog åt var sitt håll, jag höll på att sätta mig pladask på gumpen, fingrarna var stelfrusna och jag tvingades inse att skulle det bli någonting alls så var inställningen "programautomatik" av nöden. Av nöden var dessutom att raska sig på så att man dels inte förfrös och dels inte snärjde in sig själv och hundar så till den milda grad att räddningstjänsten behövde tillkallas!
Mitt i allting såg jag ett vågigt, krusigt hårsstrå rakt över bilden i sökaren. "Vad ända in i alla glödheta &%#¤/##/&!!!" Sheltiehår i bilden! Hur mycket jag än kikade så syntes inget när jag tittade närmare på lins eller sökare, glasögonen immade igen, fingrarna blev allt stelare och hundarna alltmer otåliga men något hårsstrå syntes inte! Jag fick gå hem och be Janne undersöka var hårstrået befann sig men han hittade det inte heller.... klart är dock att kameran måste nog in på rengöring..... även om själva strået faktiskt inte syntes på bild...!
Men det där med OS alltså......hmmm....... har någon några flera idéer??? Det gäller att börja hårdträningen redan nu!
onsdag 31 december 2008
tisdag 30 december 2008
Bilburen middag
Jojo.... men är en riktig clown emellanåt.
Efter en synnerligen givande eftermiddag hemma hos Marianne dit både jag med mina tre damer och Maggie med tre av sina damer hade sökt sig för fika, prommis och plåtning så var det dags att fara till Lena - en dryg timme sen.
Hungrig var både jag och damerna vid det laget men tiden var knapp så det blev till att stanna vid McDonalds Drive Trhough i Åkersberga....eller "drive thru" som jag tror de benämnder spektaklet. När man får påsen med Big Mac och pommes sticker det upp tre lååååång nosar över det bakre ryggstödet. "MATTE!!!! vi är ju också hungriga!" Men med ett hjärta hårt som sten gjorde jag iordning burgaren (bort med de eländiga gurkskivorna! fram med servett att linda om så att den var färdig att greppa), ställde pommisarna på ett bra ställe men kvar i påsen för att hålla lite värme och colan fick bo i dryckeshållarna. Iväg igen - mörkt och eländigt - väl ute på stora vägen med rak vägbana börjar så föreställningen.
Jag greppar burgaren, försiktigt... ett för rejält kläm runt den ömtåliga rätten och man har dressing och allehanda guck överallt i bilen. Med uppmärksamheten på körningen tar man sig några tuggor. Ibland är mat gott....till och med soggig McDonaldsburgare. Lägger ner burgaren för att greppa sig lite pommes. De första går bra, sen tappar man några på halsduken, någon försvinner ner i bilens mörker. Uppmärksamheten på vägbanan. Ner med handen i påsen igen. Påsen fastnar på handen. Vilt viftande utbryter, påsen far av. Trycker in lite pommes i munnen för att hinna ta tag i påsen innan den far ner på golvet. Får munne full av pommes och ett gäng sheltiehår. Mppfffrrr!!! Släpper påsen på sätet, drar ut hår ur munnen, tuggar pommes ett tag och försöker ignorera småhår - fibrer! tjohoo! Greppar återigen burgaren, tar några tuggor, finner att jag tuggar servett. Mppfrrr! Lägga tillbaka burgaren, plocka servett från munnen, får munne full av sheltiehår. MPPPFFFRRR!! Får bort sheltiehåren. Tugga, svälj. Ner med handen i pommespåsen, påsen fastnar på handen och det börjar ringa ur innerfickan. Får loss påsen från handen sticker ner den klibbiga och saltiga lilla näven i innerfickan för att fiska upp telefoneländet. Tackar alla närvarande (och förmodligen skrattande) gudar dör att det inte är den nya telefonen som ringer utan den gamla, med rejäla knappar och enkla finesser! Telefonen glider i de hala nyporna, en rondell närmar sig. Svarar tar rondellen på fyrans växel, bilen protesterar och försöker samtidigt låta oberörd och naturlig i telefonen. Hittar ytterligare sheltiehår i munnen......... Till slut lyckades jag både avsluta samtalet värdigt OCH äta upp den undermåliga slafsmiddagen utan att åka av vägen men jag undrar fortfarande om det hela var värt det!
Sheltiedamerna fick en betydligt lugnare middag hemma hos Lena där jag efter pärsen pustade ut i soffan med en vidunderligt god kopp te!
Efter en synnerligen givande eftermiddag hemma hos Marianne dit både jag med mina tre damer och Maggie med tre av sina damer hade sökt sig för fika, prommis och plåtning så var det dags att fara till Lena - en dryg timme sen.
Hungrig var både jag och damerna vid det laget men tiden var knapp så det blev till att stanna vid McDonalds Drive Trhough i Åkersberga....eller "drive thru" som jag tror de benämnder spektaklet. När man får påsen med Big Mac och pommes sticker det upp tre lååååång nosar över det bakre ryggstödet. "MATTE!!!! vi är ju också hungriga!" Men med ett hjärta hårt som sten gjorde jag iordning burgaren (bort med de eländiga gurkskivorna! fram med servett att linda om så att den var färdig att greppa), ställde pommisarna på ett bra ställe men kvar i påsen för att hålla lite värme och colan fick bo i dryckeshållarna. Iväg igen - mörkt och eländigt - väl ute på stora vägen med rak vägbana börjar så föreställningen.
Jag greppar burgaren, försiktigt... ett för rejält kläm runt den ömtåliga rätten och man har dressing och allehanda guck överallt i bilen. Med uppmärksamheten på körningen tar man sig några tuggor. Ibland är mat gott....till och med soggig McDonaldsburgare. Lägger ner burgaren för att greppa sig lite pommes. De första går bra, sen tappar man några på halsduken, någon försvinner ner i bilens mörker. Uppmärksamheten på vägbanan. Ner med handen i påsen igen. Påsen fastnar på handen. Vilt viftande utbryter, påsen far av. Trycker in lite pommes i munnen för att hinna ta tag i påsen innan den far ner på golvet. Får munne full av pommes och ett gäng sheltiehår. Mppfffrrr!!! Släpper påsen på sätet, drar ut hår ur munnen, tuggar pommes ett tag och försöker ignorera småhår - fibrer! tjohoo! Greppar återigen burgaren, tar några tuggor, finner att jag tuggar servett. Mppfrrr! Lägga tillbaka burgaren, plocka servett från munnen, får munne full av sheltiehår. MPPPFFFRRR!! Får bort sheltiehåren. Tugga, svälj. Ner med handen i pommespåsen, påsen fastnar på handen och det börjar ringa ur innerfickan. Får loss påsen från handen sticker ner den klibbiga och saltiga lilla näven i innerfickan för att fiska upp telefoneländet. Tackar alla närvarande (och förmodligen skrattande) gudar dör att det inte är den nya telefonen som ringer utan den gamla, med rejäla knappar och enkla finesser! Telefonen glider i de hala nyporna, en rondell närmar sig. Svarar tar rondellen på fyrans växel, bilen protesterar och försöker samtidigt låta oberörd och naturlig i telefonen. Hittar ytterligare sheltiehår i munnen......... Till slut lyckades jag både avsluta samtalet värdigt OCH äta upp den undermåliga slafsmiddagen utan att åka av vägen men jag undrar fortfarande om det hela var värt det!
Sheltiedamerna fick en betydligt lugnare middag hemma hos Lena där jag efter pärsen pustade ut i soffan med en vidunderligt god kopp te!
måndag 29 december 2008
Televisionsnoja
När jag vandrar runt på mina kvällsturer med de fyrfota damerna ser jag enorma ljusgestalter torna upp sig inne i stugorna runt ikring..... färgrika scener fyller fönstren och lysande människolika gestalter rör sig.......
Det är medelklassens habegär som visar sig. Televisionsapparater i platt jätteformat uppskruvade på väggarna. De är stora som biodukar och lyser med en imponerande kraft. Man hoppar ofrivilligt till och duckar bakom häckarna när Dr Phil i jätteformat stirrar ut genom fönstret. Vad vill han?!!?! Huga!
Jag var inne hos grannen häromsistens. TVn stod på och hon ursäktade sig och sa att de var säkerligen de sista som inte skaffat platt-TV än. Ånä - hemma hos oss finns en jätteburk. Det är en hederlig gammal 26-tummare som hängt med i drygt 10 år nu. Den dominerar en hel vägg där den står och trycker i en ännu större möbel. Möbeln ansåg jag var nödvändig eftersom jag vägrar glo in i en TV-apparat hela tiden - även en avstängd. Finns det något som irriterar mig så är det det moderna hemmets möblering av sina vardagsrum. Allting centreras runt den där burken som mest irriterar en och möbleringen blir ett hinder i all annan vanlig umgängesform. DET är en anledning till att hänga med resten av alla Svensöner och spendera sina surt förvärvade slantar på en platt-TV! Den tar mindre plats, man kan montera eländet på väggen och dessutom sätta den på en arm som går att vinkla. Således kan apparaten bekikas från alla hörn av rummet oavsett möblering.
Däremot tar det verkligen emot att köpa nytt "bara för att". Det där fula, gamla åbäket funkar ju! Det finns väl ingen anledning att slänga ett fullt fungerande föremål även om det är stort som en mindre kolonistuga? Dessutom är jag anti slit-och-släng-mentaliteten. Så jag får väl gå och irritera mig på 26-tummaren ännu ett tag och i hemlighet hoppas att bildröret skall kapsejsa.
Jag minns min kompis Lenas gamla TV. En kväll när vi satt och tittade på den började helt plötsligt även bleka skådespelare att se ut som Will Smith för att så sakteliga mörkna allt mer tills deckaren vi kikade på till slut såg ut som något som filmats nattetid bland mer mörkhyade stammar i centralafrika.... den enda färg som fanns kvar var rött! Det upptäckte vi när det var dags för närbilder och endast knallröda läppar dansade ikring på rutan. Det var riktigt lustigt och roade oss säkerligen i flera minuter tills även dessa mörknade och vi satt och kikade på något som just då mer kunde liknas en dyr, stor radio. TV-deckare gör sig inte som radioprogram...
Vi rullade in TV:n till "De sälla jaktmarkerna" som vi kallade hennes garderob, ty där ställdes allt som upphörde att fungera i väntan på en tripp till soprummet. TV:n blev kvar där och ett tag senare rullades den ut och befanns fungera helt normalt igen...... Tankarna gick till Stephen King och Jurkyrkogården - hade Lena möjligen en elektronisk motsvarighet i sin garderob....Huuu......
Det är medelklassens habegär som visar sig. Televisionsapparater i platt jätteformat uppskruvade på väggarna. De är stora som biodukar och lyser med en imponerande kraft. Man hoppar ofrivilligt till och duckar bakom häckarna när Dr Phil i jätteformat stirrar ut genom fönstret. Vad vill han?!!?! Huga!
Jag var inne hos grannen häromsistens. TVn stod på och hon ursäktade sig och sa att de var säkerligen de sista som inte skaffat platt-TV än. Ånä - hemma hos oss finns en jätteburk. Det är en hederlig gammal 26-tummare som hängt med i drygt 10 år nu. Den dominerar en hel vägg där den står och trycker i en ännu större möbel. Möbeln ansåg jag var nödvändig eftersom jag vägrar glo in i en TV-apparat hela tiden - även en avstängd. Finns det något som irriterar mig så är det det moderna hemmets möblering av sina vardagsrum. Allting centreras runt den där burken som mest irriterar en och möbleringen blir ett hinder i all annan vanlig umgängesform. DET är en anledning till att hänga med resten av alla Svensöner och spendera sina surt förvärvade slantar på en platt-TV! Den tar mindre plats, man kan montera eländet på väggen och dessutom sätta den på en arm som går att vinkla. Således kan apparaten bekikas från alla hörn av rummet oavsett möblering.
Däremot tar det verkligen emot att köpa nytt "bara för att". Det där fula, gamla åbäket funkar ju! Det finns väl ingen anledning att slänga ett fullt fungerande föremål även om det är stort som en mindre kolonistuga? Dessutom är jag anti slit-och-släng-mentaliteten. Så jag får väl gå och irritera mig på 26-tummaren ännu ett tag och i hemlighet hoppas att bildröret skall kapsejsa.
Jag minns min kompis Lenas gamla TV. En kväll när vi satt och tittade på den började helt plötsligt även bleka skådespelare att se ut som Will Smith för att så sakteliga mörkna allt mer tills deckaren vi kikade på till slut såg ut som något som filmats nattetid bland mer mörkhyade stammar i centralafrika.... den enda färg som fanns kvar var rött! Det upptäckte vi när det var dags för närbilder och endast knallröda läppar dansade ikring på rutan. Det var riktigt lustigt och roade oss säkerligen i flera minuter tills även dessa mörknade och vi satt och kikade på något som just då mer kunde liknas en dyr, stor radio. TV-deckare gör sig inte som radioprogram...
Vi rullade in TV:n till "De sälla jaktmarkerna" som vi kallade hennes garderob, ty där ställdes allt som upphörde att fungera i väntan på en tripp till soprummet. TV:n blev kvar där och ett tag senare rullades den ut och befanns fungera helt normalt igen...... Tankarna gick till Stephen King och Jurkyrkogården - hade Lena möjligen en elektronisk motsvarighet i sin garderob....Huuu......
Barbent nattvandring
Brrrrrrr!
Temperaturen har sjunkit till -10 och hela världen är förödande vacker, täckt av en förstärkt rimfrost som heter duga. När Sabina påkallade min uppmärksamhet var klockan bara halv tre. Lydig matte som jag är hasade jag mig upp ur sängen och gick på en trädgårdspromenad. Medan nödig Sabina uträttade det hon skulle i de frusna rabatterna tittade jag i andlös beundran på stjärnhimlen. Så vackert! Det är synd att hela världen är så nedsmutsad med ljus att man inte längre ser "vintergatan"! Undrar om jag är den enda som jublar varje gång vi får strömavbrott?!
Sist satt jag på toa och blev en smula förvånad när världen slocknade runt ikring mig. Jag trevade efter pappret och hasade mig ut för att se om det bara var lokalt på den schröderska bekvämlighetsinrättningen ljuset slocknat men fann att världen var lika mörk därute - sen svor jag över att det var mulet och över att jag inte hunnit värma tevatten!
För att återgå till mina nattliga trädgårdsbesök så tittade jag även förtrollad på alla grenar som var täckta av glimmande rimfrost. Funderade nästan på att hämta kamera och stativ men mina bara ben påminde mig om att det faktiskt fanns ett pris att betala för skönheten. Det var kallt! Ruggigt kallt! Barbent i -10 är ingen större hit! Så jag tog mina stela ben och den synnerligen pigga och nöjda vovven med mig in för att krypa ner i sängen igen. Där fann jag att fler än jag haft samma plan. Sängen var fylld till bredden av bepälsade fyrbeningar som njöt i fulla drag av värmen! Trött och med gracen hos en balettdansör i en överfylld porslinsaffär gled jag ner mellan hundar och katter. Jag fick förvisso ligga i en synnerligen egendomlig ställning för att få plats men somnade i alla fall, varm och omgiven av fyrfota värme och kärlek!
Temperaturen har sjunkit till -10 och hela världen är förödande vacker, täckt av en förstärkt rimfrost som heter duga. När Sabina påkallade min uppmärksamhet var klockan bara halv tre. Lydig matte som jag är hasade jag mig upp ur sängen och gick på en trädgårdspromenad. Medan nödig Sabina uträttade det hon skulle i de frusna rabatterna tittade jag i andlös beundran på stjärnhimlen. Så vackert! Det är synd att hela världen är så nedsmutsad med ljus att man inte längre ser "vintergatan"! Undrar om jag är den enda som jublar varje gång vi får strömavbrott?!
Sist satt jag på toa och blev en smula förvånad när världen slocknade runt ikring mig. Jag trevade efter pappret och hasade mig ut för att se om det bara var lokalt på den schröderska bekvämlighetsinrättningen ljuset slocknat men fann att världen var lika mörk därute - sen svor jag över att det var mulet och över att jag inte hunnit värma tevatten!
För att återgå till mina nattliga trädgårdsbesök så tittade jag även förtrollad på alla grenar som var täckta av glimmande rimfrost. Funderade nästan på att hämta kamera och stativ men mina bara ben påminde mig om att det faktiskt fanns ett pris att betala för skönheten. Det var kallt! Ruggigt kallt! Barbent i -10 är ingen större hit! Så jag tog mina stela ben och den synnerligen pigga och nöjda vovven med mig in för att krypa ner i sängen igen. Där fann jag att fler än jag haft samma plan. Sängen var fylld till bredden av bepälsade fyrbeningar som njöt i fulla drag av värmen! Trött och med gracen hos en balettdansör i en överfylld porslinsaffär gled jag ner mellan hundar och katter. Jag fick förvisso ligga i en synnerligen egendomlig ställning för att få plats men somnade i alla fall, varm och omgiven av fyrfota värme och kärlek!
torsdag 25 december 2008
Julstress för julvovvar
Julafton igår!
Tjohoooo!
Dagen avlöpte fint. Hade en underbar prommis med vovvarna som var ystra och odrägligt pigga där de härjade fram över fälten. Väl hemma var jag redan sen. Föräldrarna väntade och jag hade paket att slå in.
Mor skulle förses med ett antal nyinköpta tesorter och jag skulle slå in alla påsar för sig (ja, alltså inte tepåsar! Inte fasiken kan man köpa tepåsar! utan sådana där påsar man köper lösviktste i). Men det är lite roligare att ge flera olika paket. Hon fick även en temugg med katt på.
Far fick två böcker. Lite krigshistoria med "Breven från Iwo Jima" och Tobbes bok! Den låg där och skrek efter mig i ett bokhandlarfönster när jag var ute på lunchen häromsistens. Jag såg en bild jag kände igen ur ögonvrån. En konsertbild på Jimi Page (Led Zeppelin). "ÖH! Det där var väl Tobbes bild!" Tänkte jag medan tankarna letade sig tillbaka till fars kollega Torbjörn Calvero och ett svunnet 70-tal. Jodå, mycket riktigt. Det visade sig att sagde herr hade tillsammans med en annan filur knåpat ihop en bok full med hans bilder från 70-talet. Perfekt pappa-present.... fast jag ville ju gärna ha den själv förstås. Men present fick den bli!
Med paketen inslagna och en halvtimme sena satte vi oss i bilen och lämnade tre besvikna sheltiesar hemma. Föräldrarnas Jack Russel kan nämligen inte acceptera Sabina och Tingeling och jag tänkte inte ta risken att spendera julaftonen på Ulltunas akut med blödande sheltisar i famnen!
Själva julmiddagen och paketöppningen gick strålande. Bägge föräldrarna verkade nöjda med klapparna och så småningom styrdes kosan hemåt igen. Det var glada småttingar, både sheltiesar och hungriga katter, som hälsade oss välkomna när vi kom hem igen "efter en hel evighet!!!" för att citera hundarna!
Efter någon timme var det så dags för nästa jultallrik. Snart stunade ju Karl-Bertil Jonsson på TV. Inget man får missa! till den skulle det sitta fint med några hemmalagade köttbullar och en skinkmacka. Det dignande fruktfaret, krönt av en rejäl klase söta och goda blå druvor ställdes också fram på bordet och medan husse stekte på köttbullarna tog sig undertecknad upp till datorn.
Helt plötsligt hörs några dova tjut nerifrån bottenvåningen:
"Öhhhhh! Smulan!!! Vad gör du?!?!?!" tätt följt av en harang uppenbarligen riktad upp till mig där jag satt och njöt av julefriden.
"Öhhh du! Smulan har gått och plockat av vindruvorna!!!"
"Vindruvor?" mina tankar hoppade bock över varandra. Var hade jag läst att det var onyttigt för små vovvar? var???
Surfade snabbt över till Google och sökte på "vindruvor" och "hund". Hittade snabbt en blogg som förkunnade att mellanstora hundar hade fått njursvikt efter 7 druvor! PANIK!!!!! Vi måste få Smulan att kräkas! Saltvatten!
Under några sammanbitna och stressade minuter rörde jag ner massor av salt i ett dricksglas med vatten och började spruta in det i stackars Smulans mun. Hon tittade olyckligt på sin stygga, stygga matte. Hur kunde jag vara så elak på självaste julafton!
Samtidigt fick husse order om att ringa Ulltuna och tajma Karl-Bertil Jonsson på DVD:n. Multitasking! Husse fick tag på en veterinär som något förbryllad trodde att det som kunde hända var diarré. Det lät ju något mindre oroväckande... men så pass mycket mindre oroväckande att man istället började undra om veterinären verkligen visste vad hon pratade om....!
Husse skuttade upp till datorn och surfade lite till. Hittade rätt på en amerikansk veterinärsajt där det förkunnades att man hade noterat att hundar som ätit vindruvor kunde få njursvikt. Men mängden det talades om var ett halvt kilo.
Under tiden passade Smulan på att kräkas upp ett försvarligt antal druvor i hundsängen. Pust! I alla fall de flesta druvorna ute! Matte och husse kunde andas ut igen. Kanske vi skulle slippa Julafton på Ulltuna i alla fall!
Efter en försenad jultallrik och en inspelad Karl-Bertil satt vi nöjda och trötta i soffan. En sorgsen men kry Smulan äntrade soffan bredvid matte och tittade låååångt efter chokladasken. ÅNÄ!!!! Tankarna gick till min kompis som fick avliva sin Flat Coated Retriver efter att någon glömt en Alladin-ask framme på bordet.
Choklad OCH druvor vilar numera högst upp på en bokhylla vare sig katter eller hundar kommer upp på - inbillar vi oss i alla fall!
Fridfull jul allesammans
Tjohoooo!
Dagen avlöpte fint. Hade en underbar prommis med vovvarna som var ystra och odrägligt pigga där de härjade fram över fälten. Väl hemma var jag redan sen. Föräldrarna väntade och jag hade paket att slå in.
Mor skulle förses med ett antal nyinköpta tesorter och jag skulle slå in alla påsar för sig (ja, alltså inte tepåsar! Inte fasiken kan man köpa tepåsar! utan sådana där påsar man köper lösviktste i). Men det är lite roligare att ge flera olika paket. Hon fick även en temugg med katt på.
Far fick två böcker. Lite krigshistoria med "Breven från Iwo Jima" och Tobbes bok! Den låg där och skrek efter mig i ett bokhandlarfönster när jag var ute på lunchen häromsistens. Jag såg en bild jag kände igen ur ögonvrån. En konsertbild på Jimi Page (Led Zeppelin). "ÖH! Det där var väl Tobbes bild!" Tänkte jag medan tankarna letade sig tillbaka till fars kollega Torbjörn Calvero och ett svunnet 70-tal. Jodå, mycket riktigt. Det visade sig att sagde herr hade tillsammans med en annan filur knåpat ihop en bok full med hans bilder från 70-talet. Perfekt pappa-present.... fast jag ville ju gärna ha den själv förstås. Men present fick den bli!
Med paketen inslagna och en halvtimme sena satte vi oss i bilen och lämnade tre besvikna sheltiesar hemma. Föräldrarnas Jack Russel kan nämligen inte acceptera Sabina och Tingeling och jag tänkte inte ta risken att spendera julaftonen på Ulltunas akut med blödande sheltisar i famnen!
Själva julmiddagen och paketöppningen gick strålande. Bägge föräldrarna verkade nöjda med klapparna och så småningom styrdes kosan hemåt igen. Det var glada småttingar, både sheltiesar och hungriga katter, som hälsade oss välkomna när vi kom hem igen "efter en hel evighet!!!" för att citera hundarna!
Efter någon timme var det så dags för nästa jultallrik. Snart stunade ju Karl-Bertil Jonsson på TV. Inget man får missa! till den skulle det sitta fint med några hemmalagade köttbullar och en skinkmacka. Det dignande fruktfaret, krönt av en rejäl klase söta och goda blå druvor ställdes också fram på bordet och medan husse stekte på köttbullarna tog sig undertecknad upp till datorn.
Helt plötsligt hörs några dova tjut nerifrån bottenvåningen:
"Öhhhhh! Smulan!!! Vad gör du?!?!?!" tätt följt av en harang uppenbarligen riktad upp till mig där jag satt och njöt av julefriden.
"Öhhh du! Smulan har gått och plockat av vindruvorna!!!"
"Vindruvor?" mina tankar hoppade bock över varandra. Var hade jag läst att det var onyttigt för små vovvar? var???
Surfade snabbt över till Google och sökte på "vindruvor" och "hund". Hittade snabbt en blogg som förkunnade att mellanstora hundar hade fått njursvikt efter 7 druvor! PANIK!!!!! Vi måste få Smulan att kräkas! Saltvatten!
Under några sammanbitna och stressade minuter rörde jag ner massor av salt i ett dricksglas med vatten och började spruta in det i stackars Smulans mun. Hon tittade olyckligt på sin stygga, stygga matte. Hur kunde jag vara så elak på självaste julafton!
Samtidigt fick husse order om att ringa Ulltuna och tajma Karl-Bertil Jonsson på DVD:n. Multitasking! Husse fick tag på en veterinär som något förbryllad trodde att det som kunde hända var diarré. Det lät ju något mindre oroväckande... men så pass mycket mindre oroväckande att man istället började undra om veterinären verkligen visste vad hon pratade om....!
Husse skuttade upp till datorn och surfade lite till. Hittade rätt på en amerikansk veterinärsajt där det förkunnades att man hade noterat att hundar som ätit vindruvor kunde få njursvikt. Men mängden det talades om var ett halvt kilo.
Under tiden passade Smulan på att kräkas upp ett försvarligt antal druvor i hundsängen. Pust! I alla fall de flesta druvorna ute! Matte och husse kunde andas ut igen. Kanske vi skulle slippa Julafton på Ulltuna i alla fall!
Efter en försenad jultallrik och en inspelad Karl-Bertil satt vi nöjda och trötta i soffan. En sorgsen men kry Smulan äntrade soffan bredvid matte och tittade låååångt efter chokladasken. ÅNÄ!!!! Tankarna gick till min kompis som fick avliva sin Flat Coated Retriver efter att någon glömt en Alladin-ask framme på bordet.
Choklad OCH druvor vilar numera högst upp på en bokhylla vare sig katter eller hundar kommer upp på - inbillar vi oss i alla fall!
Fridfull jul allesammans
Mardrömsjobb
En månad senare.....
Vaknade med ett ryck! en obehaglig mardröm, på gränsen till verklig dröjde sig kvar i tankarna:
Jag hade ett samtal med min chef. Hon hade varit inne och tittat på börsen (! ... första - och sista hoppas jag - gången jag drömmer om något som har med börsen att göra!) och sett att det gick strålande för Proffice. Därför skulle jag delvis stå till deras förfogande eftersom jag hade en "genomskinlig" anställning (vad nu i hela friden det betyder!). Jag skulle se på det hela som en "möjlighet"!
Inte nog med att man drömer om börsen, nu får man till sig rejäla floskler i drömmen också! Snacka om mardröm! Men den visar vad jag oroar mig för ganska tydligt..... Jag har inte vant mig vid att jag faktiskt är anställd än - samtidigt är jag livrädd för att förlora anställningen. Dessvärre har man för länge sedan tappat sina rosa glasögon och vet hur lätt det är att gå från fast anställd till arbetslös....
Vaknade med ett ryck! en obehaglig mardröm, på gränsen till verklig dröjde sig kvar i tankarna:
Jag hade ett samtal med min chef. Hon hade varit inne och tittat på börsen (! ... första - och sista hoppas jag - gången jag drömmer om något som har med börsen att göra!) och sett att det gick strålande för Proffice. Därför skulle jag delvis stå till deras förfogande eftersom jag hade en "genomskinlig" anställning (vad nu i hela friden det betyder!). Jag skulle se på det hela som en "möjlighet"!
Inte nog med att man drömer om börsen, nu får man till sig rejäla floskler i drömmen också! Snacka om mardröm! Men den visar vad jag oroar mig för ganska tydligt..... Jag har inte vant mig vid att jag faktiskt är anställd än - samtidigt är jag livrädd för att förlora anställningen. Dessvärre har man för länge sedan tappat sina rosa glasögon och vet hur lätt det är att gå från fast anställd till arbetslös....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
