Bilburen middag

Jojo.... men är en riktig clown emellanåt.
Efter en synnerligen givande eftermiddag hemma hos Marianne dit både jag med mina tre damer och Maggie med tre av sina damer hade sökt sig för fika, prommis och plåtning så var det dags att fara till Lena - en dryg timme sen.

Hungrig var både jag och damerna vid det laget men tiden var knapp så det blev till att stanna vid McDonalds Drive Trhough i Åkersberga....eller "drive thru" som jag tror de benämnder spektaklet. När man får påsen med Big Mac och pommes sticker det upp tre lååååång nosar över det bakre ryggstödet. "MATTE!!!! vi är ju också hungriga!" Men med ett hjärta hårt som sten gjorde jag iordning burgaren (bort med de eländiga gurkskivorna! fram med servett att linda om så att den var färdig att greppa), ställde pommisarna på ett bra ställe men kvar i påsen för att hålla lite värme och colan fick bo i dryckeshållarna. Iväg igen - mörkt och eländigt - väl ute på stora vägen med rak vägbana börjar så föreställningen.

Jag greppar burgaren, försiktigt... ett för rejält kläm runt den ömtåliga rätten och man har dressing och allehanda guck överallt i bilen. Med uppmärksamheten på körningen tar man sig några tuggor. Ibland är mat gott....till och med soggig McDonaldsburgare. Lägger ner burgaren för att greppa sig lite pommes. De första går bra, sen tappar man några på halsduken, någon försvinner ner i bilens mörker. Uppmärksamheten på vägbanan. Ner med handen i påsen igen. Påsen fastnar på handen. Vilt viftande utbryter, påsen far av. Trycker in lite pommes i munnen för att hinna ta tag i påsen innan den far ner på golvet. Får munne full av pommes och ett gäng sheltiehår. Mppfffrrr!!! Släpper påsen på sätet, drar ut hår ur munnen, tuggar pommes ett tag och försöker ignorera småhår - fibrer! tjohoo! Greppar återigen burgaren, tar några tuggor, finner att jag tuggar servett. Mppfrrr! Lägga tillbaka burgaren, plocka servett från munnen, får munne full av sheltiehår. MPPPFFFRRR!! Får bort sheltiehåren. Tugga, svälj. Ner med handen i pommespåsen, påsen fastnar på handen och det börjar ringa ur innerfickan. Får loss påsen från handen sticker ner den klibbiga och saltiga lilla näven i innerfickan för att fiska upp telefoneländet. Tackar alla närvarande (och förmodligen skrattande) gudar dör att det inte är den nya telefonen som ringer utan den gamla, med rejäla knappar och enkla finesser! Telefonen glider i de hala nyporna, en rondell närmar sig. Svarar tar rondellen på fyrans växel, bilen protesterar och försöker samtidigt låta oberörd och naturlig i telefonen. Hittar ytterligare sheltiehår i munnen......... Till slut lyckades jag både avsluta samtalet värdigt OCH äta upp den undermåliga slafsmiddagen utan att åka av vägen men jag undrar fortfarande om det hela var värt det!

Sheltiedamerna fick en betydligt lugnare middag hemma hos Lena där jag efter pärsen pustade ut i soffan med en vidunderligt god kopp te!