på gnällstigen

OK....medan jag ändå håller på! Barnvagnar!!!! Dessa förklädda rammar. Där kommer de, mammagängen, de tar upp hela ämlans vägen och i sitt släptåg har de ett antal snoriga, skrikiga ungar. Det där med att gå åt sidan för att lämna lite plats för andra finns tydligen inte i deras sinnesvärld. Är det månne så att när man hugger tag i barnvagnen så åker vettet ut? ungefär som med medelålders män i sportbilar????
En barnvagn kan tydligen vara en ursäkt för att bete sig hur som helst, förarna fram som stridsvagnar både i natur och civilisation. En kollega på Ericsson var nere i centrum i Kista för att handla och kom inte tillbaka. Efter några timmar fick avdelningen samtal från akutmottagningen. Hon hade blivit påkörd av en barnvagn i centrum så illa att hälsenan gick av! Och tro inte att barnvagnspiloten stannade! nädå, en skara tappra lunchande kontorister fick bära in henne på vårdcentralen där hon fick invänta ambulans till sjukhus!

OK - det kan inte vara lätt att dra runt på ungar och en vagn i modd och folkmassor men hänsyn går åt båda hållen. Jag har baxat barnvagnar upp och ner för kommunala samfärdsmedel, hållit upp dörrar och banat väg i hur många år som helst men när jag tvingas av vägbanan på mina promenadstråk med hundarna får jag baske mig nog!!! Jag vill inte heller bli blöt och går man inte sida vid sida med sina stridsvagnar så räcker baske mig vägen åt alla!

Sen är det ju det där med barn..... barn ursäktas uppenbarligen allting... hundägare är skurkar med barnaätande ulvar. Ulvar som bara väntar på att få sätta tänderna i de tjutande, snoriga mistlurarna. Bara att gå med fler hundar än en är en illgärning som uppenbarligen borde bestraffas med straffarbete, för att inte tala om när ulvarna är lösa! hu! Jag har mina hundar lösa, MEN jag kopplar dem alltid så fort jag ser en annan hund eller om det börjar krylla av barn i markerna.
Jag litar inte på barn, och ändå mindre på föräldrar. 99% av dem kan INTE läsa av en hund. De flesta barn som blir bitna har inte märkt varningssignalerna och förlädrarna har knappast det heller. En varningssignal är ofta snabb och subtil, en morrning eller ett nafs är sista steget. "Men för i h-vete, lyssnar du inte! Jag har ju sagt at......." De flesta föräldrar har inte heller lärt sina barn att låta djur vara ifred. Ett levande djur är inte en leksak som bara skall kelas med och vara gullig. Ett levanade djur har åsikter, instinkter och känslor.... och lär visa dessa.

Min förra hund var barnrädd. Denna skygga och otroligt försiktiga själ var ute på sin promenad när plötsligt två småtjejer utan förvarning kastade sig ner från ett elskåp för att klappa henne. Hon såg aldrig ens vad som hände. Hade hon bitit dessa små terrorister så hade förmodligen föräldrarna insisterat på att jag skulle avliva henne.... VAR är rättvisan i det?

Men! vad ÄR det med stavgångare?!

De kommer framfarande som ångvältar. Vilt viftande sina stavar och med miner lika bistra som ärrade KGB-agenter. De har ofta även någon slags hörlurar instoppade i öronen också. Attityden och den allmänna inställningen är att "Vägen tillhör MIG" och allting på sidan av den existerar inte!
Joggare är lite mer nervösa till sinnet och skidåkare är rent koleriska! Som hund- och före detta hästägare så har man stött ihop med en del egendomliga individer under årens lopp. Skidåkare som plötsligt lägger spår på en ridstig och slänger stavar på hästar och ryttare. Joggare som slåss.
För några år sedan försökte jag jogga - faktiskt. Något som jag redan från början tyckte var bland det tristaste som fanns blev helt ohållbart. Det gick ju inte att jogga! Där framme satt ju en hare och åt - joggade jag skulle jag skrämma bort den! För att inte tala om allt man missar, vilken joggare märker när blåsipporna börjar kika fram? eller att en fasan sitter och tittar i busksnåren?
och stavgångare ja..... för det första, VARFÖR har de stavar när de ändå bara släpar dem i backen? Och vad gör de ute när de inte uppskattar naturen? Varför är det så svårt att le?!

Det finns en sida hos oss människor som jag inte gillar. Den märks bland stavgångare jag stött på men även hos andra tvåbeningar. Var än människan råkar befinna sig får naturen maka på sig. Hur många gånger har jag inte hört historier om områden som expanderar och där invånarna helt plötsligt kräver att hästar, kor och vilt skall flyttas eller skjutas? Kor och hästar är ju farligt för de stackars allergikerna. Rådjur och harar äter upp tulpanerna. Älgar och vildsvin är så farliga att man inte törs gå ut. OK, vare sig vildsvin eller arga älgar är något man kelar med direkt men ibland undrar jag.

För en tid sedan flyttade en 08:a in i huset som vetter mot fälten här nere. Han har en lindrigt uttryckt STOR trädgård med massor av gräsmatta. Det växer ek där också, och något i gräsmattan som får vildsvinen helt lyckliga. En höst såg det ut som om ägaren hade tagit sig några glas för mycket och löpt amok med jordfräsen lite här och där på gräsmattan. Typiskt vildsvinstecken! Ägaren kliade sitt huvud och köpt elstängsel - till en del av tomten. Nu är det ju så att vildsvin är inte dumma! efter ett tag fanns det sporadiskt med elstängsel runt hela tomten och efter ytterligare ett tag hade han även lagt på en tråd längst ned. Vad han dock undgått att göra - förmodligen var det för jobbigt - var att stolpa ordentligt. Svinstängsel tarvar rejäla stolp med täta mellanrum! Istället hade han hängt linorna på träden och och mellan hus och träd.... vilket säkerligen fick vildsvinen att slå sig för knäna och skratta gott! I år har hans tomt fått vara lite mer ifred men jag kan inte låta bli att heja lite på vildsvinen.....

En hundägares dilemma....

.....NÄE! Var är alla stenrika knösar som vill drälla pengar över en?! Inte en endaste givmild oljeshejk så långt ögat når! Ändå har jag spanat efter palestinaschalar, fotsida vita dräkter och svartmuskiga ansikten med rejäla soppsilar över hela Bålsta! Inte ens ett spår av någon i salixen. Är de månne bortskrämda av vildsvinen? Inte ens i centrum - bara en massa patetiska förortsbor i matchande träningsoveraller!!!! Vart klagar man? Var är kundtjänsten för den här världen?!
Imorgon är det dags att släpa sig till jobbet igen. Klockan 5 bör man gå upp.... ut med de små fyrfota, bre mackor till frukost, potionera upp hundmat och iväg senast 06.30. In med Tingeling till faster, vidare till Enköping för att lämna Sabina och Smulan till Ulrika. Iväg till jobbet. Slåss med tveksamma system och knarriga professorer. Sedan till Enköping, hämta Smulan och Sabina, hem och hämta Tingeling hos faster, ut på promenad för att sedan dö i soffan och somna till program om tatuerare eller Antikrundan. Ut igen och inte i säng förräns vid 22-23-rycket.... Och så om igen....

Varför är det så skralt med dagmattar? Först bangade en. Sedan försvann en - tvärborta - svarade vare sig på mail eller telefon och när jag jagade henne via hennes makes telefon lade hon på luren i örat på mig!
Nästa orkar bara med en vovve.
Nästa kan bara ställa upp en tid.
Nytt försök med en som det förmodligen inte kommer att funka med......
Hallååååå! HJÄLP!!!! Att ha det här att oroa sig för ovanpå Smulans höfter, två skraltiga katter och annat elände blir ibland helt enkelt för mycket. Jag försöker för det mesta se det från den ljusa sidan men det finns stunder när jag bara inte orkar längre och bara vill lägga mig ner och gråta.

Sorg och glädje

Efter att ha varit utom mig av en oro som jag förtvivlat försökte sparka under mattan kom beskedet.... Min kompis Annas lilla misse hade mist sina små kattungar.... Det känns så svårt, man vet inte vad man skall säga och ändår vet jag att det jag känner inte kan vara en bråkdel av det Anna måste gå igenom.
Jag burkar alltid ha en filosofi där jag någonstans brukar komma underfund med att man har lärt sig något bra på vägen - och att det som hände förmodligen i det långa loppet var bäst. Men i sådana här situationer undrar jag om den där jäkla filosofin är något att ha.....
Livet är emellanåt något som hoppar upp och biter en i med sylvassa tänder i rumpan. Det har varit en rent pissig vecka om jag skall vara ärlig, oroliga vovvar och utskällningar på jobbet. Men det har varit små guldkorn som brutit mönstret och fått mig att älska livet ändå:

• Tävlingslydnaden i Onsdags. Det var en glädje att Sabina inte skällde ut sina kompisar under teoristunden! Tjohoo! Hon har kommit någonvart! Det var så kul att jobba med henne också även om hon har lite svårt för att förstå vad sjutton nyttan med att ligga på marken bredvid matte. Och "tröga matte kan ju inte förklara så att man begriper! Phhh!"
• Ett annat guldkorn var gårdagens besök hos Maria i hennes mysiga hus. Spöken till trots - det stället är härligt! God mat, gott godis, gott te och gooooda bullar! mmmmmmm! Lägg dessutom till det trevliga samtal och gemytligt sällskap. Höjdarkväll!
• Idag så var det mitt i allt elände en glädje att se Smulan komma till simmet. Hon stod och vibrerade av förväntan i bakluckan och när hon fick komma ur bilen sprang hon fram till dörrarna och gnydde! Det är såååå kul att simma!

Nu sitter jag här och njuter av en härlig Lördagkväll.... det är så skönt att ha sina vovvar och missar runt ikring sig och ingenting att göra. Men tankarna irrar ofta iväg till Anna. Det är så synd att man inte bor närmare varandra!

PUSS!

Måste dela med mig av bilden jag fick från Barbro... den är tagen på sheltieträffen i helgen! Den föreställer jag och Smulan!

Surrealism på morgonkanten

.......och i ottan skulle damerna ut igen..... jag vacklade sömndrucken ur den varma, mysiga sängen. Ögonen gick knappt att få upp och det var ett under att stövlarna hamnade på rätt fötter... Ut i kylan, tre synnerligen överlyckliga shelties fick fnatt och där stod jag. Vinden ven om benen och jag frös eländigt. Efter en stunds sheltiefnatt från damernas kant och en hel massa lidande från mitt håll hördes plötsligt en bil. ÅÅÅ NEJ! Jag vill inte få en hög med skällande shelties som härjar runt ute klockan halv fyra på morgonen. De tre damerna tog sats för att börja med sina allra gällaste skall men hejdade sig när plötsligt tidningsbudet hojtade:
"NÄMEN! Har du TRE???! Guuuuud så sööööööta de är!!!"

Jag vacklade fram och kisade närsynt på damen i bilen och hjärnan som gick på lågvarv fick endast fram ett förbryllat "muuuööööhhhh??!"

Det synnerligen hurtfriska budet verkade inte märka förvirringen utan fortsatte glatt:
"Har Maria någon lydadsträning nu? Jag har tränat inomhus i Bälinge och det är ju lite långt, men träna måste man! Men det vore sååå skönt att bara åka ner och träna hos Maria. Min hane vägrar ta i en apportbock även om man smetar ner den med leverpastej medan min ena tik inte har några som helst problem!"

Vid det här laget hade hjärnan börjat arbeta lite - vilket visade sig både ha för- och nackdelar - dels så började jag känna igen budet. En synnerligen trevlig tjej jag vid något tillfälle hade träffat på en sammankomst hos Maria (Furface.se). Men hjärnan började även registrera hur himla mycket det blåste och hur himla kallt det var om mina bara ben! Hattparkeringen började även förvirrat anse att någon slags förklaring till vad jag gjorde ute barbent i trädgården mitt i natten borde levereras.
Jag tror jag lyckades leverera både någon slags uppmaning om att läsa på Furface's hemsida och att jag skulle gå tävlingslydnad plus att jag sa något om att vovvarna hade vaknat och var kissnödiga. Jag minns nämligen att hon svarade något om att titta på hemsidan för att sedan glatt fortsätta med att berätta att hennes ena tik var dräktig och måste gå ut hela tiden.

Vid det här laget hade jag börjat huttra rejält och det kändes som jag var med in någon egendomlig film. Hon var så osannolikt trevlig och pigg och jag kunde knappast tänka ens en gång och såg förmodligen ut som något ur en skämtteckning!

Vi sade Hej Då efter ytterligare några kommentarer och jag stapplade åter in i stugvärmen där en av mina katter kräktes framför mina fötter (stackars liten! mitt i all sömndruckenhet kom oron) .... Det tog ett tag innan jag kom ner i sängen och jag tror baske mig inte att jag hunnit bli varm igen förrän den eländiga klockan ringde och det var dags att gå upp! Brrrrrrrr.....

Modelejon

Med stela fingrar och rinnande näsa öppnar man brevlådelocket och kikar ner i brevlådan. Däruti ligger någonting av rent bibliska proportioner.... eller åtminstone något stort som en mindre telefonkatalog. Jag stålsätter mig och uppbringar mina sista krafter för att lyfta luntan och kikar förvånat på en baraxlad dam som ler förförsikt mot mig. Damen är skrudad i tunn bomullstop och jag fryser om möjligt ännu mer.

Det är kanske inte ett omslag som får mig att tjoa av glädje och rusa in för att lätta på plånboken i vilda shoppingorgier. Väl inne i stugvärmen visar en noggrannare titt på innehållet att även här går den lede frestaren på pumpen. Sida upp och sida ner med de ruggigaste kreationer. Volanger, tunna och urringade toppar eller tajta t-shirts, skor med hiskeliga klackar som både är så anskrämliga och höga att man känner viss svindel bara av att bekika spektaklen i katalogen.

Men... om man nu kikar riktigt noga och hittar något då?

RÄDS ICKE i klentrogna! Frälsningen är nära! Den lede frestaren har bitit sig i tummen igen! OM nu någonting skulle se "normalt ut" så kan man slå sig i backen på att mönstren och kulörerna är så anskrämliga att det går att skrämma barn och djur med dem.

Helt klart är att jag inte är modemedveten..... Jag stirrar med förundran på kreationerna.... Vissa gånger ser jag något som ser nästan normalt ut - sen tänker jag till - hur skulle detta se ut på en en och en halvmeter kort och korpulent kvinna med obstinat uppsyn? Efter att ha rullat runt på golvet ett tag i skrattparoxysmer borstar jag av sina slitna kläder, kippar efter andan och fortsätter att botanisera bland sidorna. Till och med sidan som annonserar om "Plus Collection" använder sig av modeller som ser slanka ut. På 60-talet hade de nog varit standardmodeller.....

Andra gånger blir jag rent förundrad:

Den ser obehaglift bekant ut.... och jag kom att tänka på en bild ur min senaste kvällslektyr:

Eller vad tycker ni?!

I nästa andetag kom jag att tänka på de där kuferna som jazzade runt inne i Stockholm med liknande byxor - de trodde tydligen att de skulle föda Jesus, så för att inte gossebarnet skulle dimpa med huvudet rakt ner i backen så samlade man sin designtalang och kom på byxor som var väääldigt lika dessa!

Det är nog lika bra att jag håller mig till fleecetröjor Jeans och gamla tights! I alla fall riskerar jag då inte att föda fram Jesus! Man vet ju aldrig - kanske byxorna framkallar själva risken??? Bäst att vara på den säkra sidan! Jag har redan tre hundar och sex katter, en nyfödd Jesus skulle tära svårt på min ekonomi. Vad jag vill minnas så uppmanade han oss att ge pengarna till den som var präglad på dem och jag tycker Kungen har tillräckligt med pluring redan!

Det känns som om jag är på väg någonstans

...... tja.... vart vete tusan... men alldeles nyss kom jag på mig själv med att tänka att jag nog inte hade tid att skriva ett inlägg för att jag var tvungen att gå till.....ja, till vad?!
Eller är det bara ett teckan på oro?
Det är många i min närhet, inte bara jag själv, som tampas med sjuka djur just nu. Skänker varma tankar till Anna och Elsa, Maria och Myrra, Theresia och Lotta.
Jag kanske inte är så där rasande känd för att vara en religiös individ, men om jag vore det - och om det inte vore för att katterna sätter fyr på sig själva och det luktar brända morrhår i hela huset när jag tänder ljus så skulle jag göra det.... MEN, jag tänder i alla fall ett helt mentalt fackeltåg för er alla....
En gång hade jag en nätkontakt som var döende. Enligt läkarna borde han ha rest vidare för länge sedan. Jag var ute för att hitta något som skulle muntra upp honom och hittade en flygande gris som jag raskt skickade över!
Ni känner väl till uttrycket att xxx möjligen kommer att hända "when pigs fly" med betydelsen att det kommer att hända när det blir "sju torsdagar på en vecka" ungefär.... Jag skickade över grisen med orden att nu vet jag att "PIGS DO FLY"! Han greppade innebörden och skrattade gott - Dessutom levde han ett bra tag till!
Så tappa inte sugen alla underbara vänner! Jag tänker på er!

WOOOOOF ARRRRFFF GRRRRR!

Och där satt man som ett frimärke i taket!
Yrvaken titt på klockan.... 02.30..... den hysteriskt arga valpen står i fönstret och skäller ursinnigt. Försiktigt släpar man sin sömndruckna kropp ur sängen och vacklar fram till fönstret. Själen fylls av oro, vad väntar mig därute? En pluton Kumlarymmlingar beväpnade till tänderna? Eller bara grannens katt?
Jag kikade ut och såg dem...... vackra, ståtliga och helt underbara. Näe - inte Kumlarymlingar tack och lov - men två rådjur. De tittade djupt förorättade upp mot vårat fönster och hela deras väsen utstrålade "Skäll på du ditt lilla kryp! Vi vet att du är inlåst! vi tänker inte flytta oss en millimeter förrän vi har lust!"
Efter en mild brottningsmatch och smekande ord till den uppprörda valpen övergick vi till att titta på dem utan ackompanjemang av ihållande skall. Efter en stund fortsatte de till nästa granne. Det gör mig faktiskt inget om de äter upp tulpanerna lite då och då - jag tycker faktiskt om att ha dem i trädgården!
Sen var det dock svårt att somna igen, för varje litet ljud som hördes utanför fönstret "huffade" både valp och vuxna hundar för att markera "Vi vet att det är något där! Hallå där! Matte, du hör väl?!!!"