jag har kommit på en ny olympisk gren: Hundpromenadsfotografering. Tag ett knippe hundar i ena nypan, en kamera i andra nypan och gå ut för att fotografera.
Svårigheterna och grenarna kan variera allt från promenad med en till åren kommen trotjänare och en s.k. "point-and-shoot"-kamera där motivet är en panoramavy över ett ljust, öppet landskap till den svåraste grenen där den tävlande har 5 unga vovvar modell större, tung systemkamera med macroglugg (med manuell inställning naturligtvis!) och ett motiv som t.ex grässtrå i svag belysning och byig vind - vill man ytterligare försvåra kan man ha ovan nämnda övning med den adderade svårigheten att det dessutom möta ett knippe ystra, lösspringande terriers!
Det var under en morgonövning med de tre sheltiedamerna och en lättare systemkamera som jag kom på denna geniala idé. Tänk att kombinera både hund och foto i en gren! Det var när jag stod där och kopplen hade snott sig runt benen samtidigt som jag försökte komponera och fokusera en bild av en kardborre som konceptet föddes. Flickorna drog åt var sitt håll, jag höll på att sätta mig pladask på gumpen, fingrarna var stelfrusna och jag tvingades inse att skulle det bli någonting alls så var inställningen "programautomatik" av nöden. Av nöden var dessutom att raska sig på så att man dels inte förfrös och dels inte snärjde in sig själv och hundar så till den milda grad att räddningstjänsten behövde tillkallas!
Mitt i allting såg jag ett vågigt, krusigt hårsstrå rakt över bilden i sökaren. "Vad ända in i alla glödheta &%#¤/##/&!!!" Sheltiehår i bilden! Hur mycket jag än kikade så syntes inget när jag tittade närmare på lins eller sökare, glasögonen immade igen, fingrarna blev allt stelare och hundarna alltmer otåliga men något hårsstrå syntes inte! Jag fick gå hem och be Janne undersöka var hårstrået befann sig men han hittade det inte heller.... klart är dock att kameran måste nog in på rengöring..... även om själva strået faktiskt inte syntes på bild...!
Men det där med OS alltså......hmmm....... har någon några flera idéer??? Det gäller att börja hårdträningen redan nu!
onsdag 31 december 2008
tisdag 30 december 2008
Bilburen middag
Jojo.... men är en riktig clown emellanåt.
Efter en synnerligen givande eftermiddag hemma hos Marianne dit både jag med mina tre damer och Maggie med tre av sina damer hade sökt sig för fika, prommis och plåtning så var det dags att fara till Lena - en dryg timme sen.
Hungrig var både jag och damerna vid det laget men tiden var knapp så det blev till att stanna vid McDonalds Drive Trhough i Åkersberga....eller "drive thru" som jag tror de benämnder spektaklet. När man får påsen med Big Mac och pommes sticker det upp tre lååååång nosar över det bakre ryggstödet. "MATTE!!!! vi är ju också hungriga!" Men med ett hjärta hårt som sten gjorde jag iordning burgaren (bort med de eländiga gurkskivorna! fram med servett att linda om så att den var färdig att greppa), ställde pommisarna på ett bra ställe men kvar i påsen för att hålla lite värme och colan fick bo i dryckeshållarna. Iväg igen - mörkt och eländigt - väl ute på stora vägen med rak vägbana börjar så föreställningen.
Jag greppar burgaren, försiktigt... ett för rejält kläm runt den ömtåliga rätten och man har dressing och allehanda guck överallt i bilen. Med uppmärksamheten på körningen tar man sig några tuggor. Ibland är mat gott....till och med soggig McDonaldsburgare. Lägger ner burgaren för att greppa sig lite pommes. De första går bra, sen tappar man några på halsduken, någon försvinner ner i bilens mörker. Uppmärksamheten på vägbanan. Ner med handen i påsen igen. Påsen fastnar på handen. Vilt viftande utbryter, påsen far av. Trycker in lite pommes i munnen för att hinna ta tag i påsen innan den far ner på golvet. Får munne full av pommes och ett gäng sheltiehår. Mppfffrrr!!! Släpper påsen på sätet, drar ut hår ur munnen, tuggar pommes ett tag och försöker ignorera småhår - fibrer! tjohoo! Greppar återigen burgaren, tar några tuggor, finner att jag tuggar servett. Mppfrrr! Lägga tillbaka burgaren, plocka servett från munnen, får munne full av sheltiehår. MPPPFFFRRR!! Får bort sheltiehåren. Tugga, svälj. Ner med handen i pommespåsen, påsen fastnar på handen och det börjar ringa ur innerfickan. Får loss påsen från handen sticker ner den klibbiga och saltiga lilla näven i innerfickan för att fiska upp telefoneländet. Tackar alla närvarande (och förmodligen skrattande) gudar dör att det inte är den nya telefonen som ringer utan den gamla, med rejäla knappar och enkla finesser! Telefonen glider i de hala nyporna, en rondell närmar sig. Svarar tar rondellen på fyrans växel, bilen protesterar och försöker samtidigt låta oberörd och naturlig i telefonen. Hittar ytterligare sheltiehår i munnen......... Till slut lyckades jag både avsluta samtalet värdigt OCH äta upp den undermåliga slafsmiddagen utan att åka av vägen men jag undrar fortfarande om det hela var värt det!
Sheltiedamerna fick en betydligt lugnare middag hemma hos Lena där jag efter pärsen pustade ut i soffan med en vidunderligt god kopp te!
Efter en synnerligen givande eftermiddag hemma hos Marianne dit både jag med mina tre damer och Maggie med tre av sina damer hade sökt sig för fika, prommis och plåtning så var det dags att fara till Lena - en dryg timme sen.
Hungrig var både jag och damerna vid det laget men tiden var knapp så det blev till att stanna vid McDonalds Drive Trhough i Åkersberga....eller "drive thru" som jag tror de benämnder spektaklet. När man får påsen med Big Mac och pommes sticker det upp tre lååååång nosar över det bakre ryggstödet. "MATTE!!!! vi är ju också hungriga!" Men med ett hjärta hårt som sten gjorde jag iordning burgaren (bort med de eländiga gurkskivorna! fram med servett att linda om så att den var färdig att greppa), ställde pommisarna på ett bra ställe men kvar i påsen för att hålla lite värme och colan fick bo i dryckeshållarna. Iväg igen - mörkt och eländigt - väl ute på stora vägen med rak vägbana börjar så föreställningen.
Jag greppar burgaren, försiktigt... ett för rejält kläm runt den ömtåliga rätten och man har dressing och allehanda guck överallt i bilen. Med uppmärksamheten på körningen tar man sig några tuggor. Ibland är mat gott....till och med soggig McDonaldsburgare. Lägger ner burgaren för att greppa sig lite pommes. De första går bra, sen tappar man några på halsduken, någon försvinner ner i bilens mörker. Uppmärksamheten på vägbanan. Ner med handen i påsen igen. Påsen fastnar på handen. Vilt viftande utbryter, påsen far av. Trycker in lite pommes i munnen för att hinna ta tag i påsen innan den far ner på golvet. Får munne full av pommes och ett gäng sheltiehår. Mppfffrrr!!! Släpper påsen på sätet, drar ut hår ur munnen, tuggar pommes ett tag och försöker ignorera småhår - fibrer! tjohoo! Greppar återigen burgaren, tar några tuggor, finner att jag tuggar servett. Mppfrrr! Lägga tillbaka burgaren, plocka servett från munnen, får munne full av sheltiehår. MPPPFFFRRR!! Får bort sheltiehåren. Tugga, svälj. Ner med handen i pommespåsen, påsen fastnar på handen och det börjar ringa ur innerfickan. Får loss påsen från handen sticker ner den klibbiga och saltiga lilla näven i innerfickan för att fiska upp telefoneländet. Tackar alla närvarande (och förmodligen skrattande) gudar dör att det inte är den nya telefonen som ringer utan den gamla, med rejäla knappar och enkla finesser! Telefonen glider i de hala nyporna, en rondell närmar sig. Svarar tar rondellen på fyrans växel, bilen protesterar och försöker samtidigt låta oberörd och naturlig i telefonen. Hittar ytterligare sheltiehår i munnen......... Till slut lyckades jag både avsluta samtalet värdigt OCH äta upp den undermåliga slafsmiddagen utan att åka av vägen men jag undrar fortfarande om det hela var värt det!
Sheltiedamerna fick en betydligt lugnare middag hemma hos Lena där jag efter pärsen pustade ut i soffan med en vidunderligt god kopp te!
måndag 29 december 2008
Televisionsnoja
När jag vandrar runt på mina kvällsturer med de fyrfota damerna ser jag enorma ljusgestalter torna upp sig inne i stugorna runt ikring..... färgrika scener fyller fönstren och lysande människolika gestalter rör sig.......
Det är medelklassens habegär som visar sig. Televisionsapparater i platt jätteformat uppskruvade på väggarna. De är stora som biodukar och lyser med en imponerande kraft. Man hoppar ofrivilligt till och duckar bakom häckarna när Dr Phil i jätteformat stirrar ut genom fönstret. Vad vill han?!!?! Huga!
Jag var inne hos grannen häromsistens. TVn stod på och hon ursäktade sig och sa att de var säkerligen de sista som inte skaffat platt-TV än. Ånä - hemma hos oss finns en jätteburk. Det är en hederlig gammal 26-tummare som hängt med i drygt 10 år nu. Den dominerar en hel vägg där den står och trycker i en ännu större möbel. Möbeln ansåg jag var nödvändig eftersom jag vägrar glo in i en TV-apparat hela tiden - även en avstängd. Finns det något som irriterar mig så är det det moderna hemmets möblering av sina vardagsrum. Allting centreras runt den där burken som mest irriterar en och möbleringen blir ett hinder i all annan vanlig umgängesform. DET är en anledning till att hänga med resten av alla Svensöner och spendera sina surt förvärvade slantar på en platt-TV! Den tar mindre plats, man kan montera eländet på väggen och dessutom sätta den på en arm som går att vinkla. Således kan apparaten bekikas från alla hörn av rummet oavsett möblering.
Däremot tar det verkligen emot att köpa nytt "bara för att". Det där fula, gamla åbäket funkar ju! Det finns väl ingen anledning att slänga ett fullt fungerande föremål även om det är stort som en mindre kolonistuga? Dessutom är jag anti slit-och-släng-mentaliteten. Så jag får väl gå och irritera mig på 26-tummaren ännu ett tag och i hemlighet hoppas att bildröret skall kapsejsa.
Jag minns min kompis Lenas gamla TV. En kväll när vi satt och tittade på den började helt plötsligt även bleka skådespelare att se ut som Will Smith för att så sakteliga mörkna allt mer tills deckaren vi kikade på till slut såg ut som något som filmats nattetid bland mer mörkhyade stammar i centralafrika.... den enda färg som fanns kvar var rött! Det upptäckte vi när det var dags för närbilder och endast knallröda läppar dansade ikring på rutan. Det var riktigt lustigt och roade oss säkerligen i flera minuter tills även dessa mörknade och vi satt och kikade på något som just då mer kunde liknas en dyr, stor radio. TV-deckare gör sig inte som radioprogram...
Vi rullade in TV:n till "De sälla jaktmarkerna" som vi kallade hennes garderob, ty där ställdes allt som upphörde att fungera i väntan på en tripp till soprummet. TV:n blev kvar där och ett tag senare rullades den ut och befanns fungera helt normalt igen...... Tankarna gick till Stephen King och Jurkyrkogården - hade Lena möjligen en elektronisk motsvarighet i sin garderob....Huuu......
Det är medelklassens habegär som visar sig. Televisionsapparater i platt jätteformat uppskruvade på väggarna. De är stora som biodukar och lyser med en imponerande kraft. Man hoppar ofrivilligt till och duckar bakom häckarna när Dr Phil i jätteformat stirrar ut genom fönstret. Vad vill han?!!?! Huga!
Jag var inne hos grannen häromsistens. TVn stod på och hon ursäktade sig och sa att de var säkerligen de sista som inte skaffat platt-TV än. Ånä - hemma hos oss finns en jätteburk. Det är en hederlig gammal 26-tummare som hängt med i drygt 10 år nu. Den dominerar en hel vägg där den står och trycker i en ännu större möbel. Möbeln ansåg jag var nödvändig eftersom jag vägrar glo in i en TV-apparat hela tiden - även en avstängd. Finns det något som irriterar mig så är det det moderna hemmets möblering av sina vardagsrum. Allting centreras runt den där burken som mest irriterar en och möbleringen blir ett hinder i all annan vanlig umgängesform. DET är en anledning till att hänga med resten av alla Svensöner och spendera sina surt förvärvade slantar på en platt-TV! Den tar mindre plats, man kan montera eländet på väggen och dessutom sätta den på en arm som går att vinkla. Således kan apparaten bekikas från alla hörn av rummet oavsett möblering.
Däremot tar det verkligen emot att köpa nytt "bara för att". Det där fula, gamla åbäket funkar ju! Det finns väl ingen anledning att slänga ett fullt fungerande föremål även om det är stort som en mindre kolonistuga? Dessutom är jag anti slit-och-släng-mentaliteten. Så jag får väl gå och irritera mig på 26-tummaren ännu ett tag och i hemlighet hoppas att bildröret skall kapsejsa.
Jag minns min kompis Lenas gamla TV. En kväll när vi satt och tittade på den började helt plötsligt även bleka skådespelare att se ut som Will Smith för att så sakteliga mörkna allt mer tills deckaren vi kikade på till slut såg ut som något som filmats nattetid bland mer mörkhyade stammar i centralafrika.... den enda färg som fanns kvar var rött! Det upptäckte vi när det var dags för närbilder och endast knallröda läppar dansade ikring på rutan. Det var riktigt lustigt och roade oss säkerligen i flera minuter tills även dessa mörknade och vi satt och kikade på något som just då mer kunde liknas en dyr, stor radio. TV-deckare gör sig inte som radioprogram...
Vi rullade in TV:n till "De sälla jaktmarkerna" som vi kallade hennes garderob, ty där ställdes allt som upphörde att fungera i väntan på en tripp till soprummet. TV:n blev kvar där och ett tag senare rullades den ut och befanns fungera helt normalt igen...... Tankarna gick till Stephen King och Jurkyrkogården - hade Lena möjligen en elektronisk motsvarighet i sin garderob....Huuu......
Barbent nattvandring
Brrrrrrr!
Temperaturen har sjunkit till -10 och hela världen är förödande vacker, täckt av en förstärkt rimfrost som heter duga. När Sabina påkallade min uppmärksamhet var klockan bara halv tre. Lydig matte som jag är hasade jag mig upp ur sängen och gick på en trädgårdspromenad. Medan nödig Sabina uträttade det hon skulle i de frusna rabatterna tittade jag i andlös beundran på stjärnhimlen. Så vackert! Det är synd att hela världen är så nedsmutsad med ljus att man inte längre ser "vintergatan"! Undrar om jag är den enda som jublar varje gång vi får strömavbrott?!
Sist satt jag på toa och blev en smula förvånad när världen slocknade runt ikring mig. Jag trevade efter pappret och hasade mig ut för att se om det bara var lokalt på den schröderska bekvämlighetsinrättningen ljuset slocknat men fann att världen var lika mörk därute - sen svor jag över att det var mulet och över att jag inte hunnit värma tevatten!
För att återgå till mina nattliga trädgårdsbesök så tittade jag även förtrollad på alla grenar som var täckta av glimmande rimfrost. Funderade nästan på att hämta kamera och stativ men mina bara ben påminde mig om att det faktiskt fanns ett pris att betala för skönheten. Det var kallt! Ruggigt kallt! Barbent i -10 är ingen större hit! Så jag tog mina stela ben och den synnerligen pigga och nöjda vovven med mig in för att krypa ner i sängen igen. Där fann jag att fler än jag haft samma plan. Sängen var fylld till bredden av bepälsade fyrbeningar som njöt i fulla drag av värmen! Trött och med gracen hos en balettdansör i en överfylld porslinsaffär gled jag ner mellan hundar och katter. Jag fick förvisso ligga i en synnerligen egendomlig ställning för att få plats men somnade i alla fall, varm och omgiven av fyrfota värme och kärlek!
Temperaturen har sjunkit till -10 och hela världen är förödande vacker, täckt av en förstärkt rimfrost som heter duga. När Sabina påkallade min uppmärksamhet var klockan bara halv tre. Lydig matte som jag är hasade jag mig upp ur sängen och gick på en trädgårdspromenad. Medan nödig Sabina uträttade det hon skulle i de frusna rabatterna tittade jag i andlös beundran på stjärnhimlen. Så vackert! Det är synd att hela världen är så nedsmutsad med ljus att man inte längre ser "vintergatan"! Undrar om jag är den enda som jublar varje gång vi får strömavbrott?!
Sist satt jag på toa och blev en smula förvånad när världen slocknade runt ikring mig. Jag trevade efter pappret och hasade mig ut för att se om det bara var lokalt på den schröderska bekvämlighetsinrättningen ljuset slocknat men fann att världen var lika mörk därute - sen svor jag över att det var mulet och över att jag inte hunnit värma tevatten!
För att återgå till mina nattliga trädgårdsbesök så tittade jag även förtrollad på alla grenar som var täckta av glimmande rimfrost. Funderade nästan på att hämta kamera och stativ men mina bara ben påminde mig om att det faktiskt fanns ett pris att betala för skönheten. Det var kallt! Ruggigt kallt! Barbent i -10 är ingen större hit! Så jag tog mina stela ben och den synnerligen pigga och nöjda vovven med mig in för att krypa ner i sängen igen. Där fann jag att fler än jag haft samma plan. Sängen var fylld till bredden av bepälsade fyrbeningar som njöt i fulla drag av värmen! Trött och med gracen hos en balettdansör i en överfylld porslinsaffär gled jag ner mellan hundar och katter. Jag fick förvisso ligga i en synnerligen egendomlig ställning för att få plats men somnade i alla fall, varm och omgiven av fyrfota värme och kärlek!
torsdag 25 december 2008
Julstress för julvovvar
Julafton igår!
Tjohoooo!
Dagen avlöpte fint. Hade en underbar prommis med vovvarna som var ystra och odrägligt pigga där de härjade fram över fälten. Väl hemma var jag redan sen. Föräldrarna väntade och jag hade paket att slå in.
Mor skulle förses med ett antal nyinköpta tesorter och jag skulle slå in alla påsar för sig (ja, alltså inte tepåsar! Inte fasiken kan man köpa tepåsar! utan sådana där påsar man köper lösviktste i). Men det är lite roligare att ge flera olika paket. Hon fick även en temugg med katt på.
Far fick två böcker. Lite krigshistoria med "Breven från Iwo Jima" och Tobbes bok! Den låg där och skrek efter mig i ett bokhandlarfönster när jag var ute på lunchen häromsistens. Jag såg en bild jag kände igen ur ögonvrån. En konsertbild på Jimi Page (Led Zeppelin). "ÖH! Det där var väl Tobbes bild!" Tänkte jag medan tankarna letade sig tillbaka till fars kollega Torbjörn Calvero och ett svunnet 70-tal. Jodå, mycket riktigt. Det visade sig att sagde herr hade tillsammans med en annan filur knåpat ihop en bok full med hans bilder från 70-talet. Perfekt pappa-present.... fast jag ville ju gärna ha den själv förstås. Men present fick den bli!
Med paketen inslagna och en halvtimme sena satte vi oss i bilen och lämnade tre besvikna sheltiesar hemma. Föräldrarnas Jack Russel kan nämligen inte acceptera Sabina och Tingeling och jag tänkte inte ta risken att spendera julaftonen på Ulltunas akut med blödande sheltisar i famnen!
Själva julmiddagen och paketöppningen gick strålande. Bägge föräldrarna verkade nöjda med klapparna och så småningom styrdes kosan hemåt igen. Det var glada småttingar, både sheltiesar och hungriga katter, som hälsade oss välkomna när vi kom hem igen "efter en hel evighet!!!" för att citera hundarna!
Efter någon timme var det så dags för nästa jultallrik. Snart stunade ju Karl-Bertil Jonsson på TV. Inget man får missa! till den skulle det sitta fint med några hemmalagade köttbullar och en skinkmacka. Det dignande fruktfaret, krönt av en rejäl klase söta och goda blå druvor ställdes också fram på bordet och medan husse stekte på köttbullarna tog sig undertecknad upp till datorn.
Helt plötsligt hörs några dova tjut nerifrån bottenvåningen:
"Öhhhhh! Smulan!!! Vad gör du?!?!?!" tätt följt av en harang uppenbarligen riktad upp till mig där jag satt och njöt av julefriden.
"Öhhh du! Smulan har gått och plockat av vindruvorna!!!"
"Vindruvor?" mina tankar hoppade bock över varandra. Var hade jag läst att det var onyttigt för små vovvar? var???
Surfade snabbt över till Google och sökte på "vindruvor" och "hund". Hittade snabbt en blogg som förkunnade att mellanstora hundar hade fått njursvikt efter 7 druvor! PANIK!!!!! Vi måste få Smulan att kräkas! Saltvatten!
Under några sammanbitna och stressade minuter rörde jag ner massor av salt i ett dricksglas med vatten och började spruta in det i stackars Smulans mun. Hon tittade olyckligt på sin stygga, stygga matte. Hur kunde jag vara så elak på självaste julafton!
Samtidigt fick husse order om att ringa Ulltuna och tajma Karl-Bertil Jonsson på DVD:n. Multitasking! Husse fick tag på en veterinär som något förbryllad trodde att det som kunde hända var diarré. Det lät ju något mindre oroväckande... men så pass mycket mindre oroväckande att man istället började undra om veterinären verkligen visste vad hon pratade om....!
Husse skuttade upp till datorn och surfade lite till. Hittade rätt på en amerikansk veterinärsajt där det förkunnades att man hade noterat att hundar som ätit vindruvor kunde få njursvikt. Men mängden det talades om var ett halvt kilo.
Under tiden passade Smulan på att kräkas upp ett försvarligt antal druvor i hundsängen. Pust! I alla fall de flesta druvorna ute! Matte och husse kunde andas ut igen. Kanske vi skulle slippa Julafton på Ulltuna i alla fall!
Efter en försenad jultallrik och en inspelad Karl-Bertil satt vi nöjda och trötta i soffan. En sorgsen men kry Smulan äntrade soffan bredvid matte och tittade låååångt efter chokladasken. ÅNÄ!!!! Tankarna gick till min kompis som fick avliva sin Flat Coated Retriver efter att någon glömt en Alladin-ask framme på bordet.
Choklad OCH druvor vilar numera högst upp på en bokhylla vare sig katter eller hundar kommer upp på - inbillar vi oss i alla fall!
Fridfull jul allesammans
Tjohoooo!
Dagen avlöpte fint. Hade en underbar prommis med vovvarna som var ystra och odrägligt pigga där de härjade fram över fälten. Väl hemma var jag redan sen. Föräldrarna väntade och jag hade paket att slå in.
Mor skulle förses med ett antal nyinköpta tesorter och jag skulle slå in alla påsar för sig (ja, alltså inte tepåsar! Inte fasiken kan man köpa tepåsar! utan sådana där påsar man köper lösviktste i). Men det är lite roligare att ge flera olika paket. Hon fick även en temugg med katt på.
Far fick två böcker. Lite krigshistoria med "Breven från Iwo Jima" och Tobbes bok! Den låg där och skrek efter mig i ett bokhandlarfönster när jag var ute på lunchen häromsistens. Jag såg en bild jag kände igen ur ögonvrån. En konsertbild på Jimi Page (Led Zeppelin). "ÖH! Det där var väl Tobbes bild!" Tänkte jag medan tankarna letade sig tillbaka till fars kollega Torbjörn Calvero och ett svunnet 70-tal. Jodå, mycket riktigt. Det visade sig att sagde herr hade tillsammans med en annan filur knåpat ihop en bok full med hans bilder från 70-talet. Perfekt pappa-present.... fast jag ville ju gärna ha den själv förstås. Men present fick den bli!
Med paketen inslagna och en halvtimme sena satte vi oss i bilen och lämnade tre besvikna sheltiesar hemma. Föräldrarnas Jack Russel kan nämligen inte acceptera Sabina och Tingeling och jag tänkte inte ta risken att spendera julaftonen på Ulltunas akut med blödande sheltisar i famnen!
Själva julmiddagen och paketöppningen gick strålande. Bägge föräldrarna verkade nöjda med klapparna och så småningom styrdes kosan hemåt igen. Det var glada småttingar, både sheltiesar och hungriga katter, som hälsade oss välkomna när vi kom hem igen "efter en hel evighet!!!" för att citera hundarna!
Efter någon timme var det så dags för nästa jultallrik. Snart stunade ju Karl-Bertil Jonsson på TV. Inget man får missa! till den skulle det sitta fint med några hemmalagade köttbullar och en skinkmacka. Det dignande fruktfaret, krönt av en rejäl klase söta och goda blå druvor ställdes också fram på bordet och medan husse stekte på köttbullarna tog sig undertecknad upp till datorn.
Helt plötsligt hörs några dova tjut nerifrån bottenvåningen:
"Öhhhhh! Smulan!!! Vad gör du?!?!?!" tätt följt av en harang uppenbarligen riktad upp till mig där jag satt och njöt av julefriden.
"Öhhh du! Smulan har gått och plockat av vindruvorna!!!"
"Vindruvor?" mina tankar hoppade bock över varandra. Var hade jag läst att det var onyttigt för små vovvar? var???
Surfade snabbt över till Google och sökte på "vindruvor" och "hund". Hittade snabbt en blogg som förkunnade att mellanstora hundar hade fått njursvikt efter 7 druvor! PANIK!!!!! Vi måste få Smulan att kräkas! Saltvatten!
Under några sammanbitna och stressade minuter rörde jag ner massor av salt i ett dricksglas med vatten och började spruta in det i stackars Smulans mun. Hon tittade olyckligt på sin stygga, stygga matte. Hur kunde jag vara så elak på självaste julafton!
Samtidigt fick husse order om att ringa Ulltuna och tajma Karl-Bertil Jonsson på DVD:n. Multitasking! Husse fick tag på en veterinär som något förbryllad trodde att det som kunde hända var diarré. Det lät ju något mindre oroväckande... men så pass mycket mindre oroväckande att man istället började undra om veterinären verkligen visste vad hon pratade om....!
Husse skuttade upp till datorn och surfade lite till. Hittade rätt på en amerikansk veterinärsajt där det förkunnades att man hade noterat att hundar som ätit vindruvor kunde få njursvikt. Men mängden det talades om var ett halvt kilo.
Under tiden passade Smulan på att kräkas upp ett försvarligt antal druvor i hundsängen. Pust! I alla fall de flesta druvorna ute! Matte och husse kunde andas ut igen. Kanske vi skulle slippa Julafton på Ulltuna i alla fall!
Efter en försenad jultallrik och en inspelad Karl-Bertil satt vi nöjda och trötta i soffan. En sorgsen men kry Smulan äntrade soffan bredvid matte och tittade låååångt efter chokladasken. ÅNÄ!!!! Tankarna gick till min kompis som fick avliva sin Flat Coated Retriver efter att någon glömt en Alladin-ask framme på bordet.
Choklad OCH druvor vilar numera högst upp på en bokhylla vare sig katter eller hundar kommer upp på - inbillar vi oss i alla fall!
Fridfull jul allesammans
Mardrömsjobb
En månad senare.....
Vaknade med ett ryck! en obehaglig mardröm, på gränsen till verklig dröjde sig kvar i tankarna:
Jag hade ett samtal med min chef. Hon hade varit inne och tittat på börsen (! ... första - och sista hoppas jag - gången jag drömmer om något som har med börsen att göra!) och sett att det gick strålande för Proffice. Därför skulle jag delvis stå till deras förfogande eftersom jag hade en "genomskinlig" anställning (vad nu i hela friden det betyder!). Jag skulle se på det hela som en "möjlighet"!
Inte nog med att man drömer om börsen, nu får man till sig rejäla floskler i drömmen också! Snacka om mardröm! Men den visar vad jag oroar mig för ganska tydligt..... Jag har inte vant mig vid att jag faktiskt är anställd än - samtidigt är jag livrädd för att förlora anställningen. Dessvärre har man för länge sedan tappat sina rosa glasögon och vet hur lätt det är att gå från fast anställd till arbetslös....
Vaknade med ett ryck! en obehaglig mardröm, på gränsen till verklig dröjde sig kvar i tankarna:
Jag hade ett samtal med min chef. Hon hade varit inne och tittat på börsen (! ... första - och sista hoppas jag - gången jag drömmer om något som har med börsen att göra!) och sett att det gick strålande för Proffice. Därför skulle jag delvis stå till deras förfogande eftersom jag hade en "genomskinlig" anställning (vad nu i hela friden det betyder!). Jag skulle se på det hela som en "möjlighet"!
Inte nog med att man drömer om börsen, nu får man till sig rejäla floskler i drömmen också! Snacka om mardröm! Men den visar vad jag oroar mig för ganska tydligt..... Jag har inte vant mig vid att jag faktiskt är anställd än - samtidigt är jag livrädd för att förlora anställningen. Dessvärre har man för länge sedan tappat sina rosa glasögon och vet hur lätt det är att gå från fast anställd till arbetslös....
söndag 30 november 2008
Efterdyningar
Så här efter sjuka hundar, fest på slottet och lussebullar finns en del att filosofera över....
Smulan är bättre! Tack och lov! ni anar inte vad det gör för humöret och allt annat runt ikring.
Festen var trevlig, men att drika alkoholfritt må vara ett måste när man skall styra bilen hem efteråt men gott är det då inte! Jo, jag tar tillbaka förresten. Välkomstbubblet var helt OK, men efter det gick det brant utför. Det vita till förrätten smakade nästan ingenting vilket är en bedrift i sig. Rödvinet till hvudrätten smakade som outspädd svartvinbärssaft och dessertvinet smakade som smält godispåse - en kväljande, flytande sockerröra! Maten var dock god, inte så där himmelsk som på exempelvis "Gondolen", men schysst krubb (och här går väl källarmästaren i spinn om han läser detta och man kan tillägga att alla andra var lyriska, så jag kanske bara är kräsen och gnällig).
Underhållningens första del var utsökt - Babben lyckas vara rolig utan att gå nedanför bältet. Något som få verkar kunna nuförtiden, hon hade dessutom läst på om oss så det blev ett "riktat" ståuppande och man visste att hon inte bara hade dammat av något gammalt krafs. Övriga talare fick en att dra på munnen men dansbandet Rezår var inte i undertecknads smak alls.
Kaffet inmundigades en trappa upp och där var det svalt och allt serverades av en bister och bastant dam som inte drog det minsta på munnen någon gång och lyckades förmedla känslan av ENORM uppoffring var gång hon hällde kaffe i en kopp. För att inte tala om oss olycksaliga få som begärde te - vi måste verkligen ha lagt en hel rullstensås på hennes tunga börda att döma av hennes ansiktsuttryck och kroppsspråk var gång det hände!
Men trumpna servitriser och usla dansband och saftviner till trots så hade jag kul! Det är ju lite ballt att dinera i samma sal som Drottning Kristina avsade sig Sveriges krona!
Hur gick det då med kläderna undrar ni kanske? Jodå! för fasiken - så här efteråt så fnissar jag glatt. Jag iskrudade mig den spetsförsedda BH:n med byglar och kände mig genast som en sköldmö iförd full rustning. Linnet under tunikan knöt jag upp axelbanden på så kände jag mig inte fullt så naken och med dubbla strumpbyxor och mormorskängor med klack så kände jag mig inte heller så naken på underdelen. Dessutom gillade jag när det glittrade om mina trinda små ben, och silverplupparna på tunikan kändes riktigt festliga!
Väl på slottet kom nästa tillfälle till storskratt - det var några andra som även de botaniserat på KappAhl för att hitta festkläder! Jag räknade till inte mindre än 3 till som sprang runt i likadana tunikor som jag! Vi borde ha plåtat oss i grupp! fnissa fnissa!
Så här efteråt kan jag konstatera att jag är glad att jag slapp lägga ner 2 skära på en klänning. 149 riksdaler som tunikan kostade med rabatt var helt OK! Den där BH:n var mer än dubbelt så dyr: 389:- för en underkläd! Jösses! Tja, men så kände man sig som en sköldmö också... Strumpbyxorna gick på 179 spänn.... Så jag antar att med lånad handväska så kom jag billigt undan. Hanväskor förresten - vilket irritationsmoment! Men vare sig Annette eller jag fick stoppa pengarna i BH:n för Helene och jag måste väl erkänna att det hade kännts knöligt att stuva ner mobiltelefon och nycklar där med. Så antagligen fyllde den lilla fjösiga väskan sin funktion. Men gud vad ivägen den är! Och så måste man hålla rätt på eländet och komma ihåg det! inte hänga den bakpå stolen, inte glömma den när den ligger vid fötterna och så hela tiden spänna axeln den hänger över för att den inte skall glida ner med ett ljudligt "klånk" i golvet. Tja, partyprinsessa blir jag nog aldrig. Och jag är LYCKLIG att jag inte föddes till någon som hela tiden måste springa på fest!
Annars har helgen mest varit ett elände för kosthållningen. Idag lyckades jag laga schysst mat men alla points åts upp av två lussebullar på kvällskvisten. Dessutom lyckades jag spendera en rejäl summa pengar på gardiner, lakan och överkast idag. Vi styrde kosan till Jysk för att kika om det fanns något att bona om mitt nymålade rum med - och det fanns det! Nu fattas där bara belysning och dynor till den låga "soffan/sängen".
Hundmässigt då? Tja, jag har lyckats uppdatera hemsidan! Inte illa! Vi har tagit det lugnt pga Smulans höfter. Jag ville inte lämna henne ensam i Lördags så Sabina och jag missade avslutningen på bevakningen..... det kändes trist, men jag kunde bara inte lämna Lillsmul hemma utan passning. I fredags var ju Janne hemma med henne. Han har ju lagt sig till med infekterad Bältros lätt ackompanjerad av feber och trötthet...
Annars lööööööööper Tingeling. Aldrig har väl andra vovvar varit så intressanta - varför fattar hon inte, men oj vad tjusig och trevlig Benji var när vi träffades! Hon går runt och ser olycklig ut och GNÄLLER yngkligt.
Annars mår lillstumpan bra! Det fick man erfara i arla morgonstund när hon yrkade på promenad vid halv fem! Tjohooo. Ytterliga en prommis krävdes vid sjurycket när Janne fick rycka ut. När hon och de andra två damerna kom in letade de sig med fart, kläm och eftertryck upp i min säng och placerade blöta tassar i både ansikte, mun och mage på mig! Åååå vad härligt det är med hund! Fast några sekunder senare låg alla och tryckte sig intill en (förutom Tinglan som placerade sig ovanpå mig!) och slickade en varsamt på armen och kinden och då kom man ihåg att blöta tassar till trots..... jag skulle inte vilja vara utan dameran för en sekund!
Smulan är bättre! Tack och lov! ni anar inte vad det gör för humöret och allt annat runt ikring.
Festen var trevlig, men att drika alkoholfritt må vara ett måste när man skall styra bilen hem efteråt men gott är det då inte! Jo, jag tar tillbaka förresten. Välkomstbubblet var helt OK, men efter det gick det brant utför. Det vita till förrätten smakade nästan ingenting vilket är en bedrift i sig. Rödvinet till hvudrätten smakade som outspädd svartvinbärssaft och dessertvinet smakade som smält godispåse - en kväljande, flytande sockerröra! Maten var dock god, inte så där himmelsk som på exempelvis "Gondolen", men schysst krubb (och här går väl källarmästaren i spinn om han läser detta och man kan tillägga att alla andra var lyriska, så jag kanske bara är kräsen och gnällig).
Underhållningens första del var utsökt - Babben lyckas vara rolig utan att gå nedanför bältet. Något som få verkar kunna nuförtiden, hon hade dessutom läst på om oss så det blev ett "riktat" ståuppande och man visste att hon inte bara hade dammat av något gammalt krafs. Övriga talare fick en att dra på munnen men dansbandet Rezår var inte i undertecknads smak alls.
Kaffet inmundigades en trappa upp och där var det svalt och allt serverades av en bister och bastant dam som inte drog det minsta på munnen någon gång och lyckades förmedla känslan av ENORM uppoffring var gång hon hällde kaffe i en kopp. För att inte tala om oss olycksaliga få som begärde te - vi måste verkligen ha lagt en hel rullstensås på hennes tunga börda att döma av hennes ansiktsuttryck och kroppsspråk var gång det hände!
Men trumpna servitriser och usla dansband och saftviner till trots så hade jag kul! Det är ju lite ballt att dinera i samma sal som Drottning Kristina avsade sig Sveriges krona!
Hur gick det då med kläderna undrar ni kanske? Jodå! för fasiken - så här efteråt så fnissar jag glatt. Jag iskrudade mig den spetsförsedda BH:n med byglar och kände mig genast som en sköldmö iförd full rustning. Linnet under tunikan knöt jag upp axelbanden på så kände jag mig inte fullt så naken och med dubbla strumpbyxor och mormorskängor med klack så kände jag mig inte heller så naken på underdelen. Dessutom gillade jag när det glittrade om mina trinda små ben, och silverplupparna på tunikan kändes riktigt festliga!
Väl på slottet kom nästa tillfälle till storskratt - det var några andra som även de botaniserat på KappAhl för att hitta festkläder! Jag räknade till inte mindre än 3 till som sprang runt i likadana tunikor som jag! Vi borde ha plåtat oss i grupp! fnissa fnissa!
Så här efteråt kan jag konstatera att jag är glad att jag slapp lägga ner 2 skära på en klänning. 149 riksdaler som tunikan kostade med rabatt var helt OK! Den där BH:n var mer än dubbelt så dyr: 389:- för en underkläd! Jösses! Tja, men så kände man sig som en sköldmö också... Strumpbyxorna gick på 179 spänn.... Så jag antar att med lånad handväska så kom jag billigt undan. Hanväskor förresten - vilket irritationsmoment! Men vare sig Annette eller jag fick stoppa pengarna i BH:n för Helene och jag måste väl erkänna att det hade kännts knöligt att stuva ner mobiltelefon och nycklar där med. Så antagligen fyllde den lilla fjösiga väskan sin funktion. Men gud vad ivägen den är! Och så måste man hålla rätt på eländet och komma ihåg det! inte hänga den bakpå stolen, inte glömma den när den ligger vid fötterna och så hela tiden spänna axeln den hänger över för att den inte skall glida ner med ett ljudligt "klånk" i golvet. Tja, partyprinsessa blir jag nog aldrig. Och jag är LYCKLIG att jag inte föddes till någon som hela tiden måste springa på fest!
Annars har helgen mest varit ett elände för kosthållningen. Idag lyckades jag laga schysst mat men alla points åts upp av två lussebullar på kvällskvisten. Dessutom lyckades jag spendera en rejäl summa pengar på gardiner, lakan och överkast idag. Vi styrde kosan till Jysk för att kika om det fanns något att bona om mitt nymålade rum med - och det fanns det! Nu fattas där bara belysning och dynor till den låga "soffan/sängen".
Hundmässigt då? Tja, jag har lyckats uppdatera hemsidan! Inte illa! Vi har tagit det lugnt pga Smulans höfter. Jag ville inte lämna henne ensam i Lördags så Sabina och jag missade avslutningen på bevakningen..... det kändes trist, men jag kunde bara inte lämna Lillsmul hemma utan passning. I fredags var ju Janne hemma med henne. Han har ju lagt sig till med infekterad Bältros lätt ackompanjerad av feber och trötthet...
Annars lööööööööper Tingeling. Aldrig har väl andra vovvar varit så intressanta - varför fattar hon inte, men oj vad tjusig och trevlig Benji var när vi träffades! Hon går runt och ser olycklig ut och GNÄLLER yngkligt.
Annars mår lillstumpan bra! Det fick man erfara i arla morgonstund när hon yrkade på promenad vid halv fem! Tjohooo. Ytterliga en prommis krävdes vid sjurycket när Janne fick rycka ut. När hon och de andra två damerna kom in letade de sig med fart, kläm och eftertryck upp i min säng och placerade blöta tassar i både ansikte, mun och mage på mig! Åååå vad härligt det är med hund! Fast några sekunder senare låg alla och tryckte sig intill en (förutom Tinglan som placerade sig ovanpå mig!) och slickade en varsamt på armen och kinden och då kom man ihåg att blöta tassar till trots..... jag skulle inte vilja vara utan dameran för en sekund!
fredag 28 november 2008
Älskade Lillsmulan!
Jag mår alldeles dåligt av oro.... orkar inte följa några förbaskade kostregler och tankarna letar sig ständigt hemåt......
I natt vaknade Smulan och hade ONT. Där står man som yrvaken matte och undrar vad hon vill. Är hon nödig? Ont i magen? eller är det höfterna......? Hon som varit så bra ett lååångt tag....
Jag lyfte upp henne och det knastrade och knakade där inne. Jag masserade henne och hon blev lite gladare. Jag fick en slick på näsan och hon gick lite bättre. Men ont hade hon.... Min lilla hjärtestumpa!
Idag tänker jag våldsamt fula tankar om världens nycker. Jag har varit med om tumörer och allehanda sjukdomar på mina djur men det här tar "orospriset"..... Var går gränsen? När går det inte längre? Man mår illa långt in i själen.
Jag har lyssnat på alla för- och nackdelar med att kräva röntgen av avelshundar. Rtg visar inte alltid rätt. Rtg kan skilja sig beroende på var och när man gör den. Även om föräldrarna har A-höfter kan man ändå få en hund med HD.
SO WHAT?!??!?!?!?!?!
Det är väl bättre att börja någonstans! En hundgeneration är inte så lång - det går snabbt att få de 5 friröntgade leden som sägs vara någon form av garanti för att få en hund med bra höfter. Att det sen inte går så snabbt pga att man inte vet vad som döljer sig längre tillbaka..... att det i generation 3 plötsligt dyker upp problem... Tja, det försinkar det hela men börjar man aldrig så kommer man aldrig fram heller!
Alla som tycker att led- och höftproblem inte är värda att ta på allvar kan prova på hur det är att få en högt älskad familjemedlem med sådana grava problem att man inte vet om den skall överleva eller inte. Då tycker man att det är värt det. Jag lovar.
I natt vaknade Smulan och hade ONT. Där står man som yrvaken matte och undrar vad hon vill. Är hon nödig? Ont i magen? eller är det höfterna......? Hon som varit så bra ett lååångt tag....
Jag lyfte upp henne och det knastrade och knakade där inne. Jag masserade henne och hon blev lite gladare. Jag fick en slick på näsan och hon gick lite bättre. Men ont hade hon.... Min lilla hjärtestumpa!
Idag tänker jag våldsamt fula tankar om världens nycker. Jag har varit med om tumörer och allehanda sjukdomar på mina djur men det här tar "orospriset"..... Var går gränsen? När går det inte längre? Man mår illa långt in i själen.
Jag har lyssnat på alla för- och nackdelar med att kräva röntgen av avelshundar. Rtg visar inte alltid rätt. Rtg kan skilja sig beroende på var och när man gör den. Även om föräldrarna har A-höfter kan man ändå få en hund med HD.
SO WHAT?!??!?!?!?!?!
Det är väl bättre att börja någonstans! En hundgeneration är inte så lång - det går snabbt att få de 5 friröntgade leden som sägs vara någon form av garanti för att få en hund med bra höfter. Att det sen inte går så snabbt pga att man inte vet vad som döljer sig längre tillbaka..... att det i generation 3 plötsligt dyker upp problem... Tja, det försinkar det hela men börjar man aldrig så kommer man aldrig fram heller!
Alla som tycker att led- och höftproblem inte är värda att ta på allvar kan prova på hur det är att få en högt älskad familjemedlem med sådana grava problem att man inte vet om den skall överleva eller inte. Då tycker man att det är värt det. Jag lovar.
torsdag 27 november 2008
shopping.....
Idag har jag varit tvungen att shoppa festkläder..... efter vad jag förstår är detta något som tycks glädja varje Qvinna som följer den hemliga Qvinnomanualen.....
HMPF!
Min godhjärtade kollega Helene släpade ut mig i ruskvädret och jag konfronterades med än den ena, än den andra hiskeliga kreationen. Skall allt se ut som underkläder nuförtiden???? Dåligt sydda av material som inte har något som helst fall och är närmare besläktat med plast än med tyg!
Sen släpas man in i det obamhärtiga ljuset i provhytten. Alla skavanker är plötsligt fullt synliga i den förskräckliga belysningen. Valkarna blir större, huden ser ut som missfärgat sandpapper, håret är glanslöst och tovigt. På det hela är det till och med betydligt hemskare än en Norénpjäs!
Man skruvar sig i och ur plagg efter plagg och känner sig eländigare och eländigare allteftersom tiden går. Till slut sliter man åt sig något som i alla fall inte får en att kräkas när man får på sig det. I panik springer man till kassan och betalar vad som helst bara för att få slut på eländet. Tja, när man väl kommit fram vill säga! Kön är full av tonåringar som är så egocentrerade som bara en tonåring kan vara. Man får lust att hänga upp varenda en och ge dem offentlig smisk!
Näe - jag fårstår baske mig inte på glädjen med att shoppa! I alla fall INTE kläder!
Kan någon förklara för mig vad som hänt med alla storlekar förresten? Som ni säkert förstår handlar jag inte speciellt ofta och kan jämföra storlekar på plagg från 80-talet med dagens storlekar och konstaterar att stl 40 på 80-talet ofta kan jämföras med en stl 44 idag! Inte konstigt att man blir deprimerad!
Näej! Ge mig pengar att shoppa hundbäddar, hundtäcken, midje- eller godisväskor för hundpromenader! DÅ kan till och med jag framvisa rejäl shoppingglädje! Fast om detta står nog ingenting i "Qvinnomanualen"!
HMPF!
Min godhjärtade kollega Helene släpade ut mig i ruskvädret och jag konfronterades med än den ena, än den andra hiskeliga kreationen. Skall allt se ut som underkläder nuförtiden???? Dåligt sydda av material som inte har något som helst fall och är närmare besläktat med plast än med tyg!
Sen släpas man in i det obamhärtiga ljuset i provhytten. Alla skavanker är plötsligt fullt synliga i den förskräckliga belysningen. Valkarna blir större, huden ser ut som missfärgat sandpapper, håret är glanslöst och tovigt. På det hela är det till och med betydligt hemskare än en Norénpjäs!
Man skruvar sig i och ur plagg efter plagg och känner sig eländigare och eländigare allteftersom tiden går. Till slut sliter man åt sig något som i alla fall inte får en att kräkas när man får på sig det. I panik springer man till kassan och betalar vad som helst bara för att få slut på eländet. Tja, när man väl kommit fram vill säga! Kön är full av tonåringar som är så egocentrerade som bara en tonåring kan vara. Man får lust att hänga upp varenda en och ge dem offentlig smisk!
Näe - jag fårstår baske mig inte på glädjen med att shoppa! I alla fall INTE kläder!
Kan någon förklara för mig vad som hänt med alla storlekar förresten? Som ni säkert förstår handlar jag inte speciellt ofta och kan jämföra storlekar på plagg från 80-talet med dagens storlekar och konstaterar att stl 40 på 80-talet ofta kan jämföras med en stl 44 idag! Inte konstigt att man blir deprimerad!
Näej! Ge mig pengar att shoppa hundbäddar, hundtäcken, midje- eller godisväskor för hundpromenader! DÅ kan till och med jag framvisa rejäl shoppingglädje! Fast om detta står nog ingenting i "Qvinnomanualen"!
onsdag 26 november 2008
Snölycka!
Visst är det härligt med snö! Trots allt!
Tingeling kastar sig överlycklig omkring och försöker fånga varenda snöflinga. Sabina nosar lycklig i alla har- och rådjursspår och Smulan hoppar glad fram över snötäckta nejder!
En kollega hade hört intervjuer med barn under den värsta snöyran i Uppsala. De var lycksaliga och berättade att det sämsta var när plog- och sandbilen kom!
Tingeling kastar sig överlycklig omkring och försöker fånga varenda snöflinga. Sabina nosar lycklig i alla har- och rådjursspår och Smulan hoppar glad fram över snötäckta nejder!
En kollega hade hört intervjuer med barn under den värsta snöyran i Uppsala. De var lycksaliga och berättade att det sämsta var när plog- och sandbilen kom!
Mer snö
Man undrar vad folk har i huvudet egentligen.....
Huset jag jobbar i har ett synnerligen imponerande tak - detta för att det en gång i världen skulle sträcka sig över själva Universistetshuset.... högt över det.... Detta innebär även att taket ifråga samlar på sig anseliga mängder snö som sedan släpps ner över överaskade flanörer.
För att undvika att detta skall hända spärrade vaktmästarna av trottoaren med kulörta bommar.... Jag kan inte ens med den bästa vilja påstå att det var några diskreta avspärrningar som man skulle kunna tolka annorlunda. Detta till trots var det intressant att betrakta de som konfronterades med installationen. De tittade förvirrat närmare på bommarna, såg fundersamma ut och tog sedan sitt beslut. De mer tänkande individerna klev ut i gatan eller bytte sida. Men flertalet, de flesta studenter såg irriterade ut och tog sig in under bommarna, ofta medan de pratade i mobiltelefon, och fortsatte gå på samma trottoar.......
Att de ens kommit så långt att de kommit in vid ett universitet är och förblir en gåta.... Men... jag är vid gott mod - kan det naturliga urvalet illustreras tydligare? Kanske är de besläktade med de individer som ivrigt talade i mobiltelefon medan de försökte köra om mig på den mörka, hala väg igår och i förrgår???
Huset jag jobbar i har ett synnerligen imponerande tak - detta för att det en gång i världen skulle sträcka sig över själva Universistetshuset.... högt över det.... Detta innebär även att taket ifråga samlar på sig anseliga mängder snö som sedan släpps ner över överaskade flanörer.
För att undvika att detta skall hända spärrade vaktmästarna av trottoaren med kulörta bommar.... Jag kan inte ens med den bästa vilja påstå att det var några diskreta avspärrningar som man skulle kunna tolka annorlunda. Detta till trots var det intressant att betrakta de som konfronterades med installationen. De tittade förvirrat närmare på bommarna, såg fundersamma ut och tog sedan sitt beslut. De mer tänkande individerna klev ut i gatan eller bytte sida. Men flertalet, de flesta studenter såg irriterade ut och tog sig in under bommarna, ofta medan de pratade i mobiltelefon, och fortsatte gå på samma trottoar.......
Att de ens kommit så långt att de kommit in vid ett universitet är och förblir en gåta.... Men... jag är vid gott mod - kan det naturliga urvalet illustreras tydligare? Kanske är de besläktade med de individer som ivrigt talade i mobiltelefon medan de försökte köra om mig på den mörka, hala väg igår och i förrgår???
måndag 24 november 2008
Nåbar?
Jag undrar egentligen hur mobiltelefondesigners tänker?
Det skall vara så himla hippt och så många finesser att de slår knut på sig själva. Och handen på hjärtat... VEM tror på allvar att några gamla Ericsson-ingenjörer som slagit sig ihop med videomaksintillverkare skall vara bra på att designa något användarvänligt???? eh?
Hur många har lätt och ledigt installerat sin nya video/dvd och på en gång förstått hur man ställer in kanaler, spelar in, använder timer osv??
Nähä... kunde just tro det?
Telefoner är inget undantag kan jag lova.... Vi har blivit begåvade med någonting som ser synnerligen flott ut och stoltserar med namnet X1. Det låter ju nästan som om Q varit med och designat den åt Bond........ men när man väl skall börja använda den blir man mer och mer övertygad att den endast har för avsikt att ytterligare belasta den svenska psykvården!
Den har s.k. "touch screen"... det betyder att den inte har en vanlig knappsats. För att få igång eländet måste man först knäppa på en liten knapp på ena kortänden av telefoneländet. Lögn i h-vete om man har vantar. Man var sig känner eller hittar knappen.
När man väl fått igång den skall man egentligen dra fram en liten pinne som liksom har ett litet utrymme ute i ena kanten på telefonen. Men denna pinne skall man sedan peta på telefonen och välja vad man vill göra. Ringa? Surfa? Lyssna på radio? använda navigator? Skicka meddelande? Administrera sina kontakter? Titta i kalendern? Ta kort?
Tro nu inte att du kan strunta i pinneländet om du inte är utrustad men långa naglar. Antingen reagerar skärmeländet inte alls eller så kommer den att välja helt fel saker och det är ett elände att "gå tillbaka". Innan du hunnit hamna rätt har du både bokat ett antal möten och skickat sms till dina nära och kära samtidigt som du hittat vägen till kungliga slottet och tagit ett antal bilder på dina skor..!
Jag undrar även vad som är meningen att du skall använda den till först och främst?
För min del är det ringa.... tänk nu att du sitter i bilen, det är kallt så du har vantar på dig, du måste dessutom hålla uppsikt över vad som händer på vägbanan. Även om du har handsfree kan du omöjligt tända den tjusiga skärmen och lyckas du mot förmodan detta så kan du ju prova att få fram telefonfunktionen! Hahaha!
Sen har vi det där med att svara när det ringer... jodå, här har någon tänkt. Det finns en "lurknapp". På denna skall man trycka om man vill svara. Har du telefonen framme och inte har några vantar på finns det en viss chans att du faktiskt lyckas. Det hade inte jag i eftermiddags.... det började ringa i fickan. Eftersom jag faktiskt förstått hur man ställer in sin ringsignal så började det spelas Mozart i fickan - med pipigt telefonljud. Frenetiskt försökte jag i snöyra och blåst, med händerna fulla av tre koppel i vars andra ändor det for runt tre ystra sheltiedamer. Jag öppnar fickan och försiktigt, försiktigt - som jag hanterade en skör fågelunge - plockade jag fram telefonen. Då händer det. Jag kom åt skärmen! Ve och elände! Telefonsamtalet avslutas! Skärmen förkunnar i expressfart något jag vare sig såg eller hade tid att uppfatta. Jag trycker på något helt oavsiktligt igen och telefoneländet förkunnar effektivt att nu tänker den skicka SMS med meddelandet att jag minsann är upptagen och inte kan ta emot samtalet utan tänker ringa upp! NNNEEEEEEJJJJ!!!!! Sluta, telefonelände!!!!! Vantar av, fram med fingret som har en nagel, försöka pricka menyvalet och välja "skicka inte" för att sedan hitta tillbaka till telefonen och välja rätt telefonnummer att ringa upp!
PUST!
Jag kommer att bli hämtad av allvarliga män i vita rockar och bli iklädd en mysig tröja med extra långa ärmar om det här fortsätter mycket längre till!
Det skall vara så himla hippt och så många finesser att de slår knut på sig själva. Och handen på hjärtat... VEM tror på allvar att några gamla Ericsson-ingenjörer som slagit sig ihop med videomaksintillverkare skall vara bra på att designa något användarvänligt???? eh?
Hur många har lätt och ledigt installerat sin nya video/dvd och på en gång förstått hur man ställer in kanaler, spelar in, använder timer osv??
Nähä... kunde just tro det?
Telefoner är inget undantag kan jag lova.... Vi har blivit begåvade med någonting som ser synnerligen flott ut och stoltserar med namnet X1. Det låter ju nästan som om Q varit med och designat den åt Bond........ men när man väl skall börja använda den blir man mer och mer övertygad att den endast har för avsikt att ytterligare belasta den svenska psykvården!
Den har s.k. "touch screen"... det betyder att den inte har en vanlig knappsats. För att få igång eländet måste man först knäppa på en liten knapp på ena kortänden av telefoneländet. Lögn i h-vete om man har vantar. Man var sig känner eller hittar knappen.
När man väl fått igång den skall man egentligen dra fram en liten pinne som liksom har ett litet utrymme ute i ena kanten på telefonen. Men denna pinne skall man sedan peta på telefonen och välja vad man vill göra. Ringa? Surfa? Lyssna på radio? använda navigator? Skicka meddelande? Administrera sina kontakter? Titta i kalendern? Ta kort?
Tro nu inte att du kan strunta i pinneländet om du inte är utrustad men långa naglar. Antingen reagerar skärmeländet inte alls eller så kommer den att välja helt fel saker och det är ett elände att "gå tillbaka". Innan du hunnit hamna rätt har du både bokat ett antal möten och skickat sms till dina nära och kära samtidigt som du hittat vägen till kungliga slottet och tagit ett antal bilder på dina skor..!
Jag undrar även vad som är meningen att du skall använda den till först och främst?
För min del är det ringa.... tänk nu att du sitter i bilen, det är kallt så du har vantar på dig, du måste dessutom hålla uppsikt över vad som händer på vägbanan. Även om du har handsfree kan du omöjligt tända den tjusiga skärmen och lyckas du mot förmodan detta så kan du ju prova att få fram telefonfunktionen! Hahaha!
Sen har vi det där med att svara när det ringer... jodå, här har någon tänkt. Det finns en "lurknapp". På denna skall man trycka om man vill svara. Har du telefonen framme och inte har några vantar på finns det en viss chans att du faktiskt lyckas. Det hade inte jag i eftermiddags.... det började ringa i fickan. Eftersom jag faktiskt förstått hur man ställer in sin ringsignal så började det spelas Mozart i fickan - med pipigt telefonljud. Frenetiskt försökte jag i snöyra och blåst, med händerna fulla av tre koppel i vars andra ändor det for runt tre ystra sheltiedamer. Jag öppnar fickan och försiktigt, försiktigt - som jag hanterade en skör fågelunge - plockade jag fram telefonen. Då händer det. Jag kom åt skärmen! Ve och elände! Telefonsamtalet avslutas! Skärmen förkunnar i expressfart något jag vare sig såg eller hade tid att uppfatta. Jag trycker på något helt oavsiktligt igen och telefoneländet förkunnar effektivt att nu tänker den skicka SMS med meddelandet att jag minsann är upptagen och inte kan ta emot samtalet utan tänker ringa upp! NNNEEEEEEJJJJ!!!!! Sluta, telefonelände!!!!! Vantar av, fram med fingret som har en nagel, försöka pricka menyvalet och välja "skicka inte" för att sedan hitta tillbaka till telefonen och välja rätt telefonnummer att ringa upp!
PUST!
Jag kommer att bli hämtad av allvarliga män i vita rockar och bli iklädd en mysig tröja med extra långa ärmar om det här fortsätter mycket längre till!
Snöyra
Vilket väder!
Igårkväll tog det i och började blåsa, kort därefter kom snön...... Det var milt uttryckt ganska intressant att bege sig ut på hundpromenad. Damerna var ystra värre och for ikring. Jag hade bara hittat ett par vantar med hål på. Mina stela små fingrar försökte förgäves reda ut härvan av koppeltrassel som blev när den ystra trion for ikring allmedan vinden ven och gjorde ansiktet till en stel mask och öronen höll på att förfrysa, trilla av huvudet och falla till marken med en ljudligt "kras!".... detta trots mössa...
Fick reda på att alla bussarna i östra delarna av länet ställts in pga snökaos och jag kunde inte låta bli att önska - bara lite grann - att samma skulle hända oss! Tänk att få sova istället för att jobba imorgon småönskade varenda fiber i min kropp.....
Nästa dag grydde och till ett visst mått av besvikelse vaknade jag och konstaterade att trots rejält med snö och blåst så kunde jag nog inte åberopa detta för att vara hemma. Efter en låååångsam morgon satte jag mig bakom ratten och styrde kosan mot Uppsala.
Det blev en intressant resa.... ju närmare Uppsala jag kom desto mer önskade jag att jag faktiskt lyssnad till latmasken i mig. Mellan Ramstalund och Skärfälten stängdes väg 55 av ett tag pga olycka. En bil rejält i diket, räddningspersonal osv.... Det var även med ett visst mått av oro jag betraktade bilen framför mig, varenda gång vi skulle starta for han lika mycket åt sidan som framåt och jag var ganska tacksam att farten aldrig nådde över 60km/tim!
Efter en lång färd var jag dock framme och kunde med en suck av lättnad parkera bilen och promenera till jobbet. Det hade jag inte gjort om jag vetat vad som väntade mig på eftermiddagen!
Jag propsade på att gå tidigare. Ville inte alls köra i mörker med den här nederbörden. Jag hade varit ute på lunchen och snabbt förvandlats till vandrande snömonster. Vinden ven och det var motvind åt vilket håll man än gick. Ingenting var plogat och alla skuttade runt bland snöhögar och halkade omkring i vägbanorna. Från mitt kontorsrum såg jag inte ens domkyrkan trots att den är rejält nära!
Efter att med tveksamt resultat borstat bort drivor av snö från min bil började jag så sakteliga halka hemåt. Bilen studsade glatt fram mellan snöhögarna och två filer hade i stort sett överallt förvandlats till en. Bilar körde fast och kom ingen vart, de stod på tvären över gatorna när de försökte vända och på utfarten ur staden stod en buss på sniskan över hela vägen. Passagerara pulsade stelbenta fram över åkern och polisen hade stängt av vägen.... Det hela bådade inte gott.
Men riktigt så illa blev det inte. Snömängden minskade strax utanför Uppsala och farten höll sig runt 60-70 km/tim..... ibland har man tur..... eller kanske inte....? det skulle inte sitta så illa med en ledig dag - utan väggmålning och bokhylleskruvande!
Igårkväll tog det i och började blåsa, kort därefter kom snön...... Det var milt uttryckt ganska intressant att bege sig ut på hundpromenad. Damerna var ystra värre och for ikring. Jag hade bara hittat ett par vantar med hål på. Mina stela små fingrar försökte förgäves reda ut härvan av koppeltrassel som blev när den ystra trion for ikring allmedan vinden ven och gjorde ansiktet till en stel mask och öronen höll på att förfrysa, trilla av huvudet och falla till marken med en ljudligt "kras!".... detta trots mössa...
Fick reda på att alla bussarna i östra delarna av länet ställts in pga snökaos och jag kunde inte låta bli att önska - bara lite grann - att samma skulle hända oss! Tänk att få sova istället för att jobba imorgon småönskade varenda fiber i min kropp.....
Nästa dag grydde och till ett visst mått av besvikelse vaknade jag och konstaterade att trots rejält med snö och blåst så kunde jag nog inte åberopa detta för att vara hemma. Efter en låååångsam morgon satte jag mig bakom ratten och styrde kosan mot Uppsala.
Det blev en intressant resa.... ju närmare Uppsala jag kom desto mer önskade jag att jag faktiskt lyssnad till latmasken i mig. Mellan Ramstalund och Skärfälten stängdes väg 55 av ett tag pga olycka. En bil rejält i diket, räddningspersonal osv.... Det var även med ett visst mått av oro jag betraktade bilen framför mig, varenda gång vi skulle starta for han lika mycket åt sidan som framåt och jag var ganska tacksam att farten aldrig nådde över 60km/tim!
Efter en lång färd var jag dock framme och kunde med en suck av lättnad parkera bilen och promenera till jobbet. Det hade jag inte gjort om jag vetat vad som väntade mig på eftermiddagen!
Jag propsade på att gå tidigare. Ville inte alls köra i mörker med den här nederbörden. Jag hade varit ute på lunchen och snabbt förvandlats till vandrande snömonster. Vinden ven och det var motvind åt vilket håll man än gick. Ingenting var plogat och alla skuttade runt bland snöhögar och halkade omkring i vägbanorna. Från mitt kontorsrum såg jag inte ens domkyrkan trots att den är rejält nära!
Efter att med tveksamt resultat borstat bort drivor av snö från min bil började jag så sakteliga halka hemåt. Bilen studsade glatt fram mellan snöhögarna och två filer hade i stort sett överallt förvandlats till en. Bilar körde fast och kom ingen vart, de stod på tvären över gatorna när de försökte vända och på utfarten ur staden stod en buss på sniskan över hela vägen. Passagerara pulsade stelbenta fram över åkern och polisen hade stängt av vägen.... Det hela bådade inte gott.
Men riktigt så illa blev det inte. Snömängden minskade strax utanför Uppsala och farten höll sig runt 60-70 km/tim..... ibland har man tur..... eller kanske inte....? det skulle inte sitta så illa med en ledig dag - utan väggmålning och bokhylleskruvande!
Choklad på väggarna?
Jag undrar om jag håller på att bli nojig????
Jag målade ju mitt rum i helgen... Jag hade valt ut två färger. Någon slags blygsam lattebetonad kulör till långsidorna och en mörkbrun på kortsidorna.
Man blev lite förskräckt när locket åkte upp på färgburken med mörkbrunt... tankar som "skall jag verkligen ha det här på väggarna" eller "vad i hela friden tänkte jag på egentligen..." Men det mest slående var nog.... "Jag står och målar väggarna i samma färg som Marabou Mjölkchoklad! Och jag som inte ens får äta choklad!!!!!! Följt av en massa tycka-synd-om-mig-själv-tankar.
Kan konstateras att sedan jag började projekt "Mariereducering" så blir man lätt lite fixerad! Men jag kunde inte låta bli att undra om jag i resten av min tid i det här huset skulle sitta och filosofera över Marabou Mjölchoklad varenda gång jag ville slappa i mitt rum? Fast jag kunde andas ut - färgen blev betydligt mörkare när den väl torkat! PUST!
Jag målade ju mitt rum i helgen... Jag hade valt ut två färger. Någon slags blygsam lattebetonad kulör till långsidorna och en mörkbrun på kortsidorna.
Man blev lite förskräckt när locket åkte upp på färgburken med mörkbrunt... tankar som "skall jag verkligen ha det här på väggarna" eller "vad i hela friden tänkte jag på egentligen..." Men det mest slående var nog.... "Jag står och målar väggarna i samma färg som Marabou Mjölkchoklad! Och jag som inte ens får äta choklad!!!!!! Följt av en massa tycka-synd-om-mig-själv-tankar.
Kan konstateras att sedan jag började projekt "Mariereducering" så blir man lätt lite fixerad! Men jag kunde inte låta bli att undra om jag i resten av min tid i det här huset skulle sitta och filosofera över Marabou Mjölchoklad varenda gång jag ville slappa i mitt rum? Fast jag kunde andas ut - färgen blev betydligt mörkare när den väl torkat! PUST!
fredag 21 november 2008
Premiär!
Så, då har man startat en s.k. "blogg" då.....
Det finns fortfarande MASSOR att ta reda på, lära sig, komma underfund med på den här siten.... Det återstår bara att se om jag blir lika frustrerad på den här som jag blir när jag är inne på Facebook! Phhhhhh! maken till frustrerande site har jag sällan skådat!
Dagen har annars varit fyllt av målarpytsar, köer och för mycket möbler!
Jag håller nämligen på att måla om "mitt" rum. Tänk er - ett rum där jag får ha mina saker helt ifred, där ingen anmärker på möbler, inredning, dekorationer eller skumma prylar! En annan känner sig nästan som tonåring på nytt!
Men det har sina sidor att måla med 6 katter och 3 sheltiesar! Innan jag kom på hur jag kunde stänga av rummet var där fullt med håriga krabater som slickade i sig spackel, trampade runt i spilld färg och lutade sig mot väggarna och i största allmänhet spred hår ikring sig! Precis vad man letar efter när man målar!
Köerna uppkom på IKEA. Far var snäll nog att ta sin stora bil och köra mig till detta genomsvenska etablissemang... det känns som man är född med en sexkantsnyckel i näven. I stort sett varenda svensk vet att Billy inte är grannens hund utan en bokhylla. Till vem man än kommer hem kan man gå runt och känna sig tjenis och du med möblerna!
Det visade sig att trots att lönen inte har kommit för oss hårt arbetande själar så har tydligen pensionen kommit. Varuhuset var fullt av shoppande pensionärskvinnor som var där med barnlediga döttrar. Gångarna tilltäpptes effektivt av barnvagnar och rollatorer.
När jag för en gångs skulle behövde "kontakta personal" så var det bara en framför, men det var en tant som uppenbarligen hade norra Europas krångligaste beställning och dessutom samma tempo som en lat sengångare.
Väl framme i kassan kom nästa prövning - milslånga köer och alla framför en hade varsin gul IKEA-kasse sprängfylld med småprylar som tog en evinnerlig tid att läsa in i kassan!
Nästa pers visade sig vara utlämningslagret... det befann sig inte i själva varuhuset. Tänk att jag missat denna viktiga detalj. Man var tvungen att ta sig ut, efter vilda strapatser och innovativa påhitt krävdes för att lasta det man fått tag i i "tag-själv-lagret" i bilen - det byggs om utanför IKEA...... Sedan fick man åka över stora vägen och leta sig fram till en annan lagerbyggnad.....!
Efter det var bilen välfylld... jag satt nedklämd i baksätet med huvudet lutat mot ett antal paket "Bestå" och med ett sommardäck som åkte fram och tillbaka i billuckan och med jämna mellanrum slog mig i ryggen.... Men nu är ca 5.000 riksdalers Bestå hemma och avlastad i Bålsta..... nu skall bara väggfärgen torka.....
Men innan jag kunde slå mig till ro var det dags för ett nappatag med penslarna igen. Tre vovvar såg sorgsna på när jag förkunnade att just nu var målning prio 1, mat prio 2. Ingenting kan nog te sig mer fel och egendomligt för en sheltie! "Dåligt beslut matte! FY!"
Desto gladare och ystrare blev de när väl maten kom och vi sedan halkade runt på en lång eftermiddagspromenad! Tack och lov att jag förra året investerade i ett par "Ice Bugs" - skor med dubbar! Vågar inte tänka på de akrobatiska övningar det annars hade blivit!
Det finns fortfarande MASSOR att ta reda på, lära sig, komma underfund med på den här siten.... Det återstår bara att se om jag blir lika frustrerad på den här som jag blir när jag är inne på Facebook! Phhhhhh! maken till frustrerande site har jag sällan skådat!
Dagen har annars varit fyllt av målarpytsar, köer och för mycket möbler!
Jag håller nämligen på att måla om "mitt" rum. Tänk er - ett rum där jag får ha mina saker helt ifred, där ingen anmärker på möbler, inredning, dekorationer eller skumma prylar! En annan känner sig nästan som tonåring på nytt!
Men det har sina sidor att måla med 6 katter och 3 sheltiesar! Innan jag kom på hur jag kunde stänga av rummet var där fullt med håriga krabater som slickade i sig spackel, trampade runt i spilld färg och lutade sig mot väggarna och i största allmänhet spred hår ikring sig! Precis vad man letar efter när man målar!
Köerna uppkom på IKEA. Far var snäll nog att ta sin stora bil och köra mig till detta genomsvenska etablissemang... det känns som man är född med en sexkantsnyckel i näven. I stort sett varenda svensk vet att Billy inte är grannens hund utan en bokhylla. Till vem man än kommer hem kan man gå runt och känna sig tjenis och du med möblerna!
Det visade sig att trots att lönen inte har kommit för oss hårt arbetande själar så har tydligen pensionen kommit. Varuhuset var fullt av shoppande pensionärskvinnor som var där med barnlediga döttrar. Gångarna tilltäpptes effektivt av barnvagnar och rollatorer.
När jag för en gångs skulle behövde "kontakta personal" så var det bara en framför, men det var en tant som uppenbarligen hade norra Europas krångligaste beställning och dessutom samma tempo som en lat sengångare.
Väl framme i kassan kom nästa prövning - milslånga köer och alla framför en hade varsin gul IKEA-kasse sprängfylld med småprylar som tog en evinnerlig tid att läsa in i kassan!
Nästa pers visade sig vara utlämningslagret... det befann sig inte i själva varuhuset. Tänk att jag missat denna viktiga detalj. Man var tvungen att ta sig ut, efter vilda strapatser och innovativa påhitt krävdes för att lasta det man fått tag i i "tag-själv-lagret" i bilen - det byggs om utanför IKEA...... Sedan fick man åka över stora vägen och leta sig fram till en annan lagerbyggnad.....!
Efter det var bilen välfylld... jag satt nedklämd i baksätet med huvudet lutat mot ett antal paket "Bestå" och med ett sommardäck som åkte fram och tillbaka i billuckan och med jämna mellanrum slog mig i ryggen.... Men nu är ca 5.000 riksdalers Bestå hemma och avlastad i Bålsta..... nu skall bara väggfärgen torka.....
Men innan jag kunde slå mig till ro var det dags för ett nappatag med penslarna igen. Tre vovvar såg sorgsna på när jag förkunnade att just nu var målning prio 1, mat prio 2. Ingenting kan nog te sig mer fel och egendomligt för en sheltie! "Dåligt beslut matte! FY!"
Desto gladare och ystrare blev de när väl maten kom och vi sedan halkade runt på en lång eftermiddagspromenad! Tack och lov att jag förra året investerade i ett par "Ice Bugs" - skor med dubbar! Vågar inte tänka på de akrobatiska övningar det annars hade blivit!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
