Jag är en ädel människa jag! En ängels tålamod som har oceaner av tolerans! Jag har till och med lärt mig att inte hota med stegling när folk skriver "mej, dej och sej" (fast sej är faktiskt en fisk - så det så!).... jag accepterar nuförtiden fullt ut att man skrive "dom" (dom? som i en kyrka eller kanske en fängelsedom) MEN jag får fullständigt tuppjuck och akuta frustrationsparoxysmer när de som skriver inte kan skilja på "de" och "dem". Dessutom gör det mig förvirrad och texten blir klart svår att läsa.
Än så länge har inte detta spritt sig till de som har skrivandet som yrke men är man aktiv på nätet så bombarderas dessa ruskigheter. Jag är absolut ingen lingvist.... jag stavar fel och gör massor av mer eller mindre skrattframkallande misstag men det är en så stor skillnad på dessa två små ord att det borde ringa varningsklockor hos folk lite oftare. I en nätdebatt jag läste häromdagen var det någon som gnällde över att en av deltagarna använde de/dem. Personen ifråga svarade att det minsann var det korrekta uttrycket till skillnad från "dom".... problemet vara bara att personen inte hade ens den minsta susning om när de/dem skulle användas och var helt ovetande om att det fanns en skillnad.
Några stylitiga exempel för att illustrera, illuster pedagog som jag är!
"Klas och Göran gav blommor till de personer som skulle ha"
"De gav blommor till faster Hanna och farbror Åke"
"Klas och Göran gav dem blommor"
För att ytterligare krydda sina skrifter har dessutom samma skribenter ofta svårt att skilja de och dem från "det" och "den" som de dessutom inte kan skilja från varandra.
"Klas och faster Hanna gav Göran och Hubert äpplet"
"De gav dem det!"
"Göran och Hubert gav Klas skatten"
"De gav honom den"
om nu inte "honom" är för svårt.... en mening jag faktist sett på nätet är: "de gav han de"
BRRRRR! Får frossbrytningar och vill slåss!
Frågar mig således vad sjutton de håller på med i skolorna nuförtiden? Kamrater till mig berättar om lappar från lärarna där till och med särskrivningar förekommer. Har inte ens lärarna förstått att det är en klar skillnad på en brunhårig sjuksköterska och en brun hårig sjuk sköterska (som egentligen skulle skrivas brun, hårig, sjuk sköterska....)! Och att ett trumpet solo är betydligt ledsammare än ett trumpetsolo.
HRMPF! Länge leve Avigsidan
tisdag 28 april 2009
måndag 20 april 2009
Slagna Hjältar
Sheltieträff igår.
Efter ett rejält solrosfröoffer till vädergudarna så blev vi bönhörda med strålande sol på dagens sheltieträff. Däremot kanske vi offrade på fel ställe eller så var fröna av dålig kvalitet (fast pilfinkarna klagade då inte!) för det blåste så in i den.
Efter ett rejält solrosfröoffer till vädergudarna så blev vi bönhörda med strålande sol på dagens sheltieträff. Däremot kanske vi offrade på fel ställe eller så var fröna av dålig kvalitet (fast pilfinkarna klagade då inte!) för det blåste så in i den.
foto Pia Husberg
Trots den strålande solen bet kylan riktigt i skinnet. Uppslutningen var stor, folk kom från när och fjärran för att delta i agilitydagen. Det är alltid lika kul att träffa alla... och jag är alltid lika nervös över att någon blir missnöjd! och visst hade missnöjda röster hörts .... fast INNAN träffen. Vi blev ju hastigt och lustigt tvugna att flytta tillställningen eftersom planen i Hågadalen inte var torr nog och kanske kostade lite mer än vi tänkt oss.
Tack vare Gun och Sören så fick vi vara i slottsparken i Skokloster.... Toppen! även om ångestfyllda tjut hördes från några som bodde i Uppsala och jag fick dåligt samvete.... fast som någon sa: "Nästan varenda träff har varit i Uppsala tidigare... det är ju faktiskt fullt möjligt att inte bara åka till Uppsala utan även ifrån Uppsala!"
Nåja... det blir träffar även i Uppsala... jag lovar!
Folk i skiftande åldrar kom både från Stockholm, Uppsala, Roslagen, Västerås och Kungsör för att vara med Agilitydagen. Elin härjade runt med de som kunde lite innan. Marianne fick visa knep för sådana som mig som inte vet någonting. Det var jättekul och vi fick många idéer om hur vi skall göra nästa gång!
På grund av dagens blåst fick vi tjudra de något ystra tunnlarna som annars for iväg kring hela slottsparken. Tältpinnar framtogs för ändamålet och det var en sådan som fick vår stora hjältinna på fall. Gun snubblade på en pinne och stöp rätt ner i backen, glasögonen blev alldeles vinda, blodet forsade från sönderbiten läpp och när jag såg handleden så ringde alla varningsklockor och jag mindes Professor Westmans glada stämma när han förkunnade hur LÄTT det var att diagnosticera en radiusfraktur... eller bajonettfraktur som det även kallades på grund av det karaktäristiska utseendet av arm och hand.... Jojo... lätt var det alltid... men hur lätt är det att få iväg en envis, agilityutövande kennelägare med småvalpar att åka till sjukhus? Nåja... det gick lättare än väntat, valpvakt fixades, vi lovade att insamla hennes medtagna agilityhinder och efter ett varv hos valparna bar det av till Enköpings sjukhus där hon blev ordentligt ompysslad.
Efter denna spektakulära vurpa började besökarna leta sig hemåt. Jag tror att alla kände sig urblåsta av vinden och nerkylda av kylan. Själv kände jag mig lite tom i knoppen och bad om stiltje och 30+. Återstod då bara att samla ihop alla prylar.... det är fascinerande att det alltid är så mycket jobbigare att plocka ihop och ta med sig hem alla saker man så glatt stuvade in i bilen på morgonkvisten.... det är ungefär som att duka av ett bord, eller diska efter matlagningen. "Bord duka dig" i all ära men vad som verkligen vore fantastiskt är "Bord duka AV dig!"
Till kvällen satt jag utpumpad och fortfarande frusen i soffan och undrade om jag verkligen var sjuk... halsen kändes den blivit invändigt smekt av Edward Scissorhands och jag kände mig alldeles varm i näsa och bakom ögon, pannan kunde kanske inte användas att steka ägg på men om jag hade kunnat lägga mig själv på min panna hade jag i alla fall inte behövt frysa så förbaskat..... Hur mycket jag än försökte så kunde inte ens jag inbilla mig att jag efter dagens eksapader var helt frisk inte....!
lördag 11 april 2009
pank och fri som en burfågel
Utställning på Kistamässan...
Bwahahahah!
Det hela måste vara ett ondskefullt skämt!
Upp i ottan ty jag hade på känn att parkeringsplatserna skulle nog vara ganska få. Fram till mässan, noterade att där kunde man stå på parkeringen bredvid Ericsson ("glashuset"). Men eftersom det körde upp bilar till själva mässan så måste det ju finnas plats där uppe... eller hur?
Bwhahahahahaaa! Ack icke! Svartmuskiga vakter pekade ilsket iväg en längs själva byggnaden ner till bussgatan där jag till min förvåning blev ivägpekad mot Helenelunds station. Jag rullade ner fönstret och undrade om jag inte kunde svänga höger istället och parkera på Ericssonparkeringen? "Näe då, det är LIIIIIKA långt till bägge" så det så. Jag tvekade men lydde.
Kunde efter utförd parkeringsåtgärd konstatera att vissas avståndsbedömning var i seriöst behov av kalibrering och justering. Det var ju ta mig f-n en dagsmarsch därifrån! Ilskna hundutställare släpade burar, stolar, kassar och nervösa vovvar över ett månlandskap alltunder det att de hittade på nya kreativa svordomar och intressanta bestraffningssätt för de som kommit på tanken att ha hundutställning här!
Den lille svartmuskige bara ryckte på axlarna när jag påpekade att hans avståndsbedömning var ur led.
Jag klättrade vidare uppför den steniga sluttningen till entrén. 80 pix hade en parkering i ett kraterlandskap i skogen i huttahulu kostat. Inträdet till mässan kostade ytterligare 90 riksdaler. Alltså nu hade jag spenderat 170:- bara för att komma in!
Väl inne i hallarna var ett landskap med trånga gångar runt ynkliga ringar. Jag undrade i mitt stilla sinne hur storhundar skulle kunna få upp farten för att visa några som helst gångarter i dessa små frimärken.
Vad är då Kistamässan för ställe egentligen? Tja, det är då baske mig inte designat för att ställa ut vovvar i alla fall. Möjligen för att ha eleganta affärsmässor där man diskuterar mobiltelefoner över en designad kopp hutlöst dyrt kaffe i en lika designat cafeteria. Stelt, strikt, vitt, stål, svart och orangefärgat. Allting. Komplett med buttra, säkerligen genomdesignade, anställda.
Jojo... efter att ha navigerat mig fram till några jag kände gick vi för att frukostera nämligen. En gigantisk yta var avstängd för att husera vad jag förmodar var en restaurant. Längs kanterna fanns genomtrista eleganta bardiskar med rader av vinflaskor bakom. Ytan framför var JÄTTESTÄNGD - plats för två ringar. Så fanns då caféet.... eller vad man skall kalla eländet. Där fanns mikrobiskvier, delicato-dammsugare, torra frallor med ost och lite grönt på, kaffe och läsk. Tjohoo vilket utbud! Fast med dessa priser behövde man ju å andra sidan inte ta banklån då för att handla. Jag tog en fralla med parmaskinka och mozzarella (stavning?) medan jag stilla undrade om det är något fel på ost och skinka, till detta en 25cl Coca-Cola. Denna lilla shopping kostade ytterligare 81:-!
Nu hade jag alltså spenderat 251:- bara på att fika och komma in! Optimist som jag är hade jag tänkt leta lite hundprylar också. Det brukar ju alltid vara schysst shopping på utställningarna. Bwhahahahahahaa! Några ynkliga små förskrämda stånd trängdes längst kanterna. Kanske var det tur eftersom jag hittade bara hälften av det jag tänkt köpa:
Slutligen en stilla undran:
Hallååå! VAD är det 90% av alla utställare egentligen vill ha på en utställning? Jo, bra parkering, gott om plats, ohala golv (de här var ryckvis mer lämpade för isdans), schysst fika till lågt pris inkl. varmkorvar och hamburgare, bra ställen att rasta vovven på, schysst shopping och trevlig personal.
Kistamässan uppfyllde INTE ETT ENDA av dessa krav.
Bwahahahah!
Det hela måste vara ett ondskefullt skämt!
Upp i ottan ty jag hade på känn att parkeringsplatserna skulle nog vara ganska få. Fram till mässan, noterade att där kunde man stå på parkeringen bredvid Ericsson ("glashuset"). Men eftersom det körde upp bilar till själva mässan så måste det ju finnas plats där uppe... eller hur?
Bwhahahahahaaa! Ack icke! Svartmuskiga vakter pekade ilsket iväg en längs själva byggnaden ner till bussgatan där jag till min förvåning blev ivägpekad mot Helenelunds station. Jag rullade ner fönstret och undrade om jag inte kunde svänga höger istället och parkera på Ericssonparkeringen? "Näe då, det är LIIIIIKA långt till bägge" så det så. Jag tvekade men lydde.
Kunde efter utförd parkeringsåtgärd konstatera att vissas avståndsbedömning var i seriöst behov av kalibrering och justering. Det var ju ta mig f-n en dagsmarsch därifrån! Ilskna hundutställare släpade burar, stolar, kassar och nervösa vovvar över ett månlandskap alltunder det att de hittade på nya kreativa svordomar och intressanta bestraffningssätt för de som kommit på tanken att ha hundutställning här!
Den lille svartmuskige bara ryckte på axlarna när jag påpekade att hans avståndsbedömning var ur led.
Jag klättrade vidare uppför den steniga sluttningen till entrén. 80 pix hade en parkering i ett kraterlandskap i skogen i huttahulu kostat. Inträdet till mässan kostade ytterligare 90 riksdaler. Alltså nu hade jag spenderat 170:- bara för att komma in!
Väl inne i hallarna var ett landskap med trånga gångar runt ynkliga ringar. Jag undrade i mitt stilla sinne hur storhundar skulle kunna få upp farten för att visa några som helst gångarter i dessa små frimärken.
Vad är då Kistamässan för ställe egentligen? Tja, det är då baske mig inte designat för att ställa ut vovvar i alla fall. Möjligen för att ha eleganta affärsmässor där man diskuterar mobiltelefoner över en designad kopp hutlöst dyrt kaffe i en lika designat cafeteria. Stelt, strikt, vitt, stål, svart och orangefärgat. Allting. Komplett med buttra, säkerligen genomdesignade, anställda.
Jojo... efter att ha navigerat mig fram till några jag kände gick vi för att frukostera nämligen. En gigantisk yta var avstängd för att husera vad jag förmodar var en restaurant. Längs kanterna fanns genomtrista eleganta bardiskar med rader av vinflaskor bakom. Ytan framför var JÄTTESTÄNGD - plats för två ringar. Så fanns då caféet.... eller vad man skall kalla eländet. Där fanns mikrobiskvier, delicato-dammsugare, torra frallor med ost och lite grönt på, kaffe och läsk. Tjohoo vilket utbud! Fast med dessa priser behövde man ju å andra sidan inte ta banklån då för att handla. Jag tog en fralla med parmaskinka och mozzarella (stavning?) medan jag stilla undrade om det är något fel på ost och skinka, till detta en 25cl Coca-Cola. Denna lilla shopping kostade ytterligare 81:-!
Nu hade jag alltså spenderat 251:- bara på att fika och komma in! Optimist som jag är hade jag tänkt leta lite hundprylar också. Det brukar ju alltid vara schysst shopping på utställningarna. Bwhahahahahahaa! Några ynkliga små förskrämda stånd trängdes längst kanterna. Kanske var det tur eftersom jag hittade bara hälften av det jag tänkt köpa:
- Back-On-Track nättäcke 550:-
- Hundludd 240:-
- Tuggben 20-pack 140:-
- Godismoj 50:-
- Pipleksaker 3x20:-
Slutligen en stilla undran:
Hallååå! VAD är det 90% av alla utställare egentligen vill ha på en utställning? Jo, bra parkering, gott om plats, ohala golv (de här var ryckvis mer lämpade för isdans), schysst fika till lågt pris inkl. varmkorvar och hamburgare, bra ställen att rasta vovven på, schysst shopping och trevlig personal.
Kistamässan uppfyllde INTE ETT ENDA av dessa krav.
torsdag 9 april 2009
Avfärd
Spänn säkerhetsbältena, putsa flygarglasögonen. Tydligen har jag en hoper med vänner som i år tar kvastarna till Blåkulla! Själv har jag inte bestämt mig än. Frågan är om jag skall stanna hemma och värna hemmet mot den myriad av hiskeligt skrudade barn som ränner ikring. Dessutom har Maria hotat med att en tjock, röd hund kanske trillar av hennes kvast (i brist på svarta katter) och då är frågan om jag skall fylla hela trädgården med madrasser så att vovven inte får blåmärken???
Annars undrar jag vad man gör på Blåkulla nuförtiden. Om man lyssnar till skrämselpropagandan från 1700-talet lär man ha pussat djävulen i baken och åmat runt i någon slags orgie.... Tycker det låter som en önskedröm påhittad av någon pervers munk...! OM jag istället skall döma utifrån de vänner som uppenbarligen ämnar bege sig dit så verkar det snarare som festandet skulle vara någon slags avslappnad, cool, chokladätningsorgie där var och en får klappa sina egna katter och hundar och bara njuta av att vara lediga! Låter ju inte så tokigt... jag kanske skall kolla om kvasten funkar? Trimma borsten, olja handtaget och bygga till en sidovagn för alla vovvar och missar??? OCH, inte att förglömma, en resväska full av köttbullar till de fyrbenta och choklad till matte!
Annars undrar jag vad man gör på Blåkulla nuförtiden. Om man lyssnar till skrämselpropagandan från 1700-talet lär man ha pussat djävulen i baken och åmat runt i någon slags orgie.... Tycker det låter som en önskedröm påhittad av någon pervers munk...! OM jag istället skall döma utifrån de vänner som uppenbarligen ämnar bege sig dit så verkar det snarare som festandet skulle vara någon slags avslappnad, cool, chokladätningsorgie där var och en får klappa sina egna katter och hundar och bara njuta av att vara lediga! Låter ju inte så tokigt... jag kanske skall kolla om kvasten funkar? Trimma borsten, olja handtaget och bygga till en sidovagn för alla vovvar och missar??? OCH, inte att förglömma, en resväska full av köttbullar till de fyrbenta och choklad till matte!
Världens bästa tjejer!
Mina vovvar är BÄST!
Vi gjorde Lydility-prov häromsistens och de skötte sig våldsamt bra. Först ut var Tingeling. Hennes lite försiktiga själ vågade inte upp på bordet men tog sig istället några varv av pur glädje kring planen till husses förtret. Men man såg hur kul hon hade det!
Sabina skötte sig jättefint och vi fick full pott på förtroendepoängen! Vilken tjej! Att vi sedan missade lite i agilityn gjorde inget. Vi fick ett HP!
Smulan som redan gjort provet fick vänta för att sedan få springa lite försiktig agility för sig själv. Nåja, försiktig.... hon drog fram som en överlycklig virvelvind över banan. Först demolerade hon hopphindren för att godiset som matte kanske höll i var ju det allra viktigaste! Sedan tog hon glatt en avstickare och flög upp på gungan och klarade av den helt själv till mattes förskräckelse!
Nu hänger Sabinas HP-rosett och Tingelings rosett stolta bredvid Smulans på väggen därhemma!
Det skall bli jättekul att forstätta träningen hos Furface-Maria! Och nu när det är bättre väder kanske man kan motivera sig att träna lite mer hemma också! Det skulle ju inte skada liksom, även om jag har världens bästa tjejer!
Vi gjorde Lydility-prov häromsistens och de skötte sig våldsamt bra. Först ut var Tingeling. Hennes lite försiktiga själ vågade inte upp på bordet men tog sig istället några varv av pur glädje kring planen till husses förtret. Men man såg hur kul hon hade det!
Sabina skötte sig jättefint och vi fick full pott på förtroendepoängen! Vilken tjej! Att vi sedan missade lite i agilityn gjorde inget. Vi fick ett HP!
Smulan som redan gjort provet fick vänta för att sedan få springa lite försiktig agility för sig själv. Nåja, försiktig.... hon drog fram som en överlycklig virvelvind över banan. Först demolerade hon hopphindren för att godiset som matte kanske höll i var ju det allra viktigaste! Sedan tog hon glatt en avstickare och flög upp på gungan och klarade av den helt själv till mattes förskräckelse!
Nu hänger Sabinas HP-rosett och Tingelings rosett stolta bredvid Smulans på väggen därhemma!
Det skall bli jättekul att forstätta träningen hos Furface-Maria! Och nu när det är bättre väder kanske man kan motivera sig att träna lite mer hemma också! Det skulle ju inte skada liksom, även om jag har världens bästa tjejer!
Muntrationer
Ha ha! Livet är egentligen ganska kul!
Fast det finns ju de som gör sitt bästa för att man inte skall va så rackarns uppåt. Släkten kom på besök och det första som de tog sikte på var mina nyfärgade svallande lockar. "Är du SVART i huvudet?!" "Neeej... det är mörkrött, mörkrött med jätterött..." "Det SER svart ut!"
Nästa glada och klämkäcka yttrande kom vid åsynen av grannens nybygge. De har slitit som små djur och skapat ett nytt rum, ett uterum och ett altanliknande bygge i ena änden av trädgården. "Har de byggt en LÄKTARE?! och varför är det ett så LITET fönster där. Hmpf! Det där var INTE snyggt!"
Diverse cyniska kokmmentarer flyger nu genom min luttrade person...och man biter sig i tungan för att istället klämma i med hejdlöst glad stämma att det är "SÅÅÅÅ härligt att de fått något gjort! och att jag vill också få något liknande gjort!"
Nästa något förvånande glada budskap kom i form av en snabbt levererad domedagspredikan. Tja, jag antar att jag förtjänade det med mina käcka kommentarer men ändå... Jag svängde in i den lokala Pressbyrån för att köpa en läsk till eftermiddagsfikat. Mannen bakom disken undrade glatt om det fick lov att vara något mer varpå jag svarade "Tjaaa, fred i världen, bra väder, glatt humör och hutlöst med pengar tack!" Han tittade på mig och sa "Det där första kan du glömma, så länge det finns två människor i världen lär vi kriga. Så som det är nu så kommer det snart ett tredje världskrig och allt går åt skogen!"
Jag drog mig diskret ur butiken efter några lugnande ord och kände det som jag just klivit ur någon slags surrealistisk film....
Fast det finns ju de som gör sitt bästa för att man inte skall va så rackarns uppåt. Släkten kom på besök och det första som de tog sikte på var mina nyfärgade svallande lockar. "Är du SVART i huvudet?!" "Neeej... det är mörkrött, mörkrött med jätterött..." "Det SER svart ut!"
Nästa glada och klämkäcka yttrande kom vid åsynen av grannens nybygge. De har slitit som små djur och skapat ett nytt rum, ett uterum och ett altanliknande bygge i ena änden av trädgården. "Har de byggt en LÄKTARE?! och varför är det ett så LITET fönster där. Hmpf! Det där var INTE snyggt!"
Diverse cyniska kokmmentarer flyger nu genom min luttrade person...och man biter sig i tungan för att istället klämma i med hejdlöst glad stämma att det är "SÅÅÅÅ härligt att de fått något gjort! och att jag vill också få något liknande gjort!"
Nästa något förvånande glada budskap kom i form av en snabbt levererad domedagspredikan. Tja, jag antar att jag förtjänade det med mina käcka kommentarer men ändå... Jag svängde in i den lokala Pressbyrån för att köpa en läsk till eftermiddagsfikat. Mannen bakom disken undrade glatt om det fick lov att vara något mer varpå jag svarade "Tjaaa, fred i världen, bra väder, glatt humör och hutlöst med pengar tack!" Han tittade på mig och sa "Det där första kan du glömma, så länge det finns två människor i världen lär vi kriga. Så som det är nu så kommer det snart ett tredje världskrig och allt går åt skogen!"
Jag drog mig diskret ur butiken efter några lugnande ord och kände det som jag just klivit ur någon slags surrealistisk film....
fredag 3 april 2009
jag säger bara det....joggare! hmpfff!
...ok....vissa joggare då... så att Anna inte blir purken ;-)
Men vad är det med dem? Liten snopp? bråkat med chefen? för trånga löparskor och taskig kondis eller helt enkelt bara enfärgat lego och betong i sandlådan när de var små???
Stod och pratade med två Chiba vid en grusvägskorsning. till höger om oss ligger en instängslad hästhage - ELstängsel... det gör ajaj att gå in i... Till vänster finns den rejält tilltagna grusvägen som just här är ENORM eftersom det varit stallplan en gång i världen. På vägen som svängde till höger kom det en sån där joggare hurtande. Bjärt kolorerade kläder och bister blick. Han skar kurvan så att han var centimetrar ifrån att trampa ner både mattar och hundar. Må han bli impotent! Hade han trillat över vovvarna hade han säkert stämt oss! Näe impotens räcker inte... nu vet jag: "Må han aldrig mer hitta passande löparskor, utan alltid få skavsår! ...blödande skavsår!!"
Igår blev vi omkörda av en stavsläpare.... alltså inte en stavgångare... damen släpade stavarna och som vanligt bland den rasen här ute så tror jag inte att buttrare miner finns... Men hon släpade åtminstonde inte stavarna PÅ oss! Då var jag ute med Marianne som kommit förbi med Peggy, Wilda och lilla Bessie. Gissa om mina nysimmade vovvar blev glada! Speciellt Tingeling som avgudar Bessie. Det är så toppen när man hittar någon att gå kvällsrundan med istället för att smyga omkring solo på vägarna.
Tidigare hade vi som sagt varit och simmat. Något som Smulan verkligen älskar. Hon skuttar nästan i vattnet på eget bevåg. Innan dess var vi till veterinären. Något som de faktiskt tycker är kul.... fast nu vete fåglarna vad Sabina tycker. Klämning av analsäckar del 2 roade henne inte! När jag dessutom fick hjälp med kloklippning av henne så tjöt hon som om vi försökte ta livet av henne trots att vi bara höll i tassen! Stackars liten!
Det var tur att Marianne kom förbi så det blev en lyckad avslutning på kvällen!
Men vad är det med dem? Liten snopp? bråkat med chefen? för trånga löparskor och taskig kondis eller helt enkelt bara enfärgat lego och betong i sandlådan när de var små???
Stod och pratade med två Chiba vid en grusvägskorsning. till höger om oss ligger en instängslad hästhage - ELstängsel... det gör ajaj att gå in i... Till vänster finns den rejält tilltagna grusvägen som just här är ENORM eftersom det varit stallplan en gång i världen. På vägen som svängde till höger kom det en sån där joggare hurtande. Bjärt kolorerade kläder och bister blick. Han skar kurvan så att han var centimetrar ifrån att trampa ner både mattar och hundar. Må han bli impotent! Hade han trillat över vovvarna hade han säkert stämt oss! Näe impotens räcker inte... nu vet jag: "Må han aldrig mer hitta passande löparskor, utan alltid få skavsår! ...blödande skavsår!!"
Igår blev vi omkörda av en stavsläpare.... alltså inte en stavgångare... damen släpade stavarna och som vanligt bland den rasen här ute så tror jag inte att buttrare miner finns... Men hon släpade åtminstonde inte stavarna PÅ oss! Då var jag ute med Marianne som kommit förbi med Peggy, Wilda och lilla Bessie. Gissa om mina nysimmade vovvar blev glada! Speciellt Tingeling som avgudar Bessie. Det är så toppen när man hittar någon att gå kvällsrundan med istället för att smyga omkring solo på vägarna.
Tidigare hade vi som sagt varit och simmat. Något som Smulan verkligen älskar. Hon skuttar nästan i vattnet på eget bevåg. Innan dess var vi till veterinären. Något som de faktiskt tycker är kul.... fast nu vete fåglarna vad Sabina tycker. Klämning av analsäckar del 2 roade henne inte! När jag dessutom fick hjälp med kloklippning av henne så tjöt hon som om vi försökte ta livet av henne trots att vi bara höll i tassen! Stackars liten!
Det var tur att Marianne kom förbi så det blev en lyckad avslutning på kvällen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
