Slagna Hjältar

Sheltieträff igår.
Efter ett rejält solrosfröoffer till vädergudarna så blev vi bönhörda med strålande sol på dagens sheltieträff. Däremot kanske vi offrade på fel ställe eller så var fröna av dålig kvalitet (fast pilfinkarna klagade då inte!) för det blåste så in i den.

foto Pia Husberg

Trots den strålande solen bet kylan riktigt i skinnet. Uppslutningen var stor, folk kom från när och fjärran för att delta i agilitydagen. Det är alltid lika kul att träffa alla... och jag är alltid lika nervös över att någon blir missnöjd! och visst hade missnöjda röster hörts .... fast INNAN träffen. Vi blev ju hastigt och lustigt tvugna att flytta tillställningen eftersom planen i Hågadalen inte var torr nog och kanske kostade lite mer än vi tänkt oss.
Tack vare Gun och Sören så fick vi vara i slottsparken i Skokloster.... Toppen! även om ångestfyllda tjut hördes från några som bodde i Uppsala och jag fick dåligt samvete.... fast som någon sa: "Nästan varenda träff har varit i Uppsala tidigare... det är ju faktiskt fullt möjligt att inte bara åka till Uppsala utan även ifrån Uppsala!"
Nåja... det blir träffar även i Uppsala... jag lovar!

Folk i skiftande åldrar kom både från Stockholm, Uppsala, Roslagen, Västerås och Kungsör för att vara med Agilitydagen. Elin härjade runt med de som kunde lite innan. Marianne fick visa knep för sådana som mig som inte vet någonting. Det var jättekul och vi fick många idéer om hur vi skall göra nästa gång!

På grund av dagens blåst fick vi tjudra de något ystra tunnlarna som annars for iväg kring hela slottsparken. Tältpinnar framtogs för ändamålet och det var en sådan som fick vår stora hjältinna på fall. Gun snubblade på en pinne och stöp rätt ner i backen, glasögonen blev alldeles vinda, blodet forsade från sönderbiten läpp och när jag såg handleden så ringde alla varningsklockor och jag mindes Professor Westmans glada stämma när han förkunnade hur LÄTT det var att diagnosticera en radiusfraktur... eller bajonettfraktur som det även kallades på grund av det karaktäristiska utseendet av arm och hand.... Jojo... lätt var det alltid... men hur lätt är det att få iväg en envis, agilityutövande kennelägare med småvalpar att åka till sjukhus? Nåja... det gick lättare än väntat, valpvakt fixades, vi lovade att insamla hennes medtagna agilityhinder och efter ett varv hos valparna bar det av till Enköpings sjukhus där hon blev ordentligt ompysslad.

Efter denna spektakulära vurpa började besökarna leta sig hemåt. Jag tror att alla kände sig urblåsta av vinden och nerkylda av kylan. Själv kände jag mig lite tom i knoppen och bad om stiltje och 30+. Återstod då bara att samla ihop alla prylar.... det är fascinerande att det alltid är så mycket jobbigare att plocka ihop och ta med sig hem alla saker man så glatt stuvade in i bilen på morgonkvisten.... det är ungefär som att duka av ett bord, eller diska efter matlagningen. "Bord duka dig" i all ära men vad som verkligen vore fantastiskt är "Bord duka AV dig!"

Till kvällen satt jag utpumpad och fortfarande frusen i soffan och undrade om jag verkligen var sjuk... halsen kändes den blivit invändigt smekt av Edward Scissorhands och jag kände mig alldeles varm i näsa och bakom ögon, pannan kunde kanske inte användas att steka ägg på men om jag hade kunnat lägga mig själv på min panna hade jag i alla fall inte behövt frysa så förbaskat..... Hur mycket jag än försökte så kunde inte ens jag inbilla mig att jag efter dagens eksapader var helt frisk inte....!