Jag är en ädel människa jag! En ängels tålamod som har oceaner av tolerans! Jag har till och med lärt mig att inte hota med stegling när folk skriver "mej, dej och sej" (fast sej är faktiskt en fisk - så det så!).... jag accepterar nuförtiden fullt ut att man skrive "dom" (dom? som i en kyrka eller kanske en fängelsedom) MEN jag får fullständigt tuppjuck och akuta frustrationsparoxysmer när de som skriver inte kan skilja på "de" och "dem". Dessutom gör det mig förvirrad och texten blir klart svår att läsa.
Än så länge har inte detta spritt sig till de som har skrivandet som yrke men är man aktiv på nätet så bombarderas dessa ruskigheter. Jag är absolut ingen lingvist.... jag stavar fel och gör massor av mer eller mindre skrattframkallande misstag men det är en så stor skillnad på dessa två små ord att det borde ringa varningsklockor hos folk lite oftare. I en nätdebatt jag läste häromdagen var det någon som gnällde över att en av deltagarna använde de/dem. Personen ifråga svarade att det minsann var det korrekta uttrycket till skillnad från "dom".... problemet vara bara att personen inte hade ens den minsta susning om när de/dem skulle användas och var helt ovetande om att det fanns en skillnad.
Några stylitiga exempel för att illustrera, illuster pedagog som jag är!
"Klas och Göran gav blommor till de personer som skulle ha"
"De gav blommor till faster Hanna och farbror Åke"
"Klas och Göran gav dem blommor"
För att ytterligare krydda sina skrifter har dessutom samma skribenter ofta svårt att skilja de och dem från "det" och "den" som de dessutom inte kan skilja från varandra.
"Klas och faster Hanna gav Göran och Hubert äpplet"
"De gav dem det!"
"Göran och Hubert gav Klas skatten"
"De gav honom den"
om nu inte "honom" är för svårt.... en mening jag faktist sett på nätet är: "de gav han de"
BRRRRR! Får frossbrytningar och vill slåss!
Frågar mig således vad sjutton de håller på med i skolorna nuförtiden? Kamrater till mig berättar om lappar från lärarna där till och med särskrivningar förekommer. Har inte ens lärarna förstått att det är en klar skillnad på en brunhårig sjuksköterska och en brun hårig sjuk sköterska (som egentligen skulle skrivas brun, hårig, sjuk sköterska....)! Och att ett trumpet solo är betydligt ledsammare än ett trumpetsolo.
HRMPF! Länge leve Avigsidan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jodå, det retar mig med. När jag läste modersmål på universitetet fick vi dock en del att fundera på. Var går gränsen mellan skrift- och talspråk? Förr var det enkel, man skrev på ett papper eller så talade man. Men vad är ett fax? Ett mejl? Ett sms? Vi kom fram till att det (då - tiderna förändras) var skrift, skrift respektive tal. Men så dyker det upp foruminlägg, vad är det? Osv. det är ingen lätt värld.
När det gäller särksrkivningarna kan man reat sig också. Men redan i den grå forntiden när jag var liten stod det en uppmaning om att kasta mat omkring sig på sockerpaketen. "Strö Socker", stod det. Jag har bara följt denna uppmaning en gång, det var när jag snavade och hällde ut en hel burk över verandagolvet på landet, till myrornas förtjusning. Men när jag sedan studerade enligt ovan fick jag minsann veta att för logotyper och i annat reklamhänseende kunde ett utelämnat bindestreck accepteras. Ok... here we go again, gränsfallens galna värld har slagit till.
Tacka vet jag musik. Den noteras exakt. Vaddå sa du? Blå toner? Bruna noter? Sjit :P
Sweessm på däjj förresten!
Skicka en kommentar