Jag mår alldeles dåligt av oro.... orkar inte följa några förbaskade kostregler och tankarna letar sig ständigt hemåt......
I natt vaknade Smulan och hade ONT. Där står man som yrvaken matte och undrar vad hon vill. Är hon nödig? Ont i magen? eller är det höfterna......? Hon som varit så bra ett lååångt tag....
Jag lyfte upp henne och det knastrade och knakade där inne. Jag masserade henne och hon blev lite gladare. Jag fick en slick på näsan och hon gick lite bättre. Men ont hade hon.... Min lilla hjärtestumpa!
Idag tänker jag våldsamt fula tankar om världens nycker. Jag har varit med om tumörer och allehanda sjukdomar på mina djur men det här tar "orospriset"..... Var går gränsen? När går det inte längre? Man mår illa långt in i själen.
Jag har lyssnat på alla för- och nackdelar med att kräva röntgen av avelshundar. Rtg visar inte alltid rätt. Rtg kan skilja sig beroende på var och när man gör den. Även om föräldrarna har A-höfter kan man ändå få en hund med HD.
SO WHAT?!??!?!?!?!?!
Det är väl bättre att börja någonstans! En hundgeneration är inte så lång - det går snabbt att få de 5 friröntgade leden som sägs vara någon form av garanti för att få en hund med bra höfter. Att det sen inte går så snabbt pga att man inte vet vad som döljer sig längre tillbaka..... att det i generation 3 plötsligt dyker upp problem... Tja, det försinkar det hela men börjar man aldrig så kommer man aldrig fram heller!
Alla som tycker att led- och höftproblem inte är värda att ta på allvar kan prova på hur det är att få en högt älskad familjemedlem med sådana grava problem att man inte vet om den skall överleva eller inte. Då tycker man att det är värt det. Jag lovar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Sitter här och läser din blogg nu. Det har funnits så många stunder när jag undrat hur länge jag skulle kämpa med Elsa (min katt som har epilepsi). Började undra när hon var cirka ett och ett halvt-två år. Nu är hon snart 17. Man klarar rätt mycket för sina djurs skull. Men att det skulle vara lätt är en lögn. Kämpa på, tänker på dig!
Åh vad jag känner med dig i detta....min hund började visa tecken på bekymmer med höften vid 7 års ålder, sedan dess har jag gråtit, stressat, oroat mig och varit ett vrak till och från över hanses hälsa och levnadsvillkor. Jag var övertygad om att vi skulle stå där med en hund oförmögen att leva vidare inom loppet av några månader.
Han är nu 12 år och har problem, ja, men går på stark smärtstillande som gör att även då höften inte funkar helt 100 så gör den inte överdrivet ont...det går så länge det går, men min regel är...om hunden visar mer glädje i vardagen än smärta, så ska den leva. Den dagen det vänder och hunden har mer smärta än glädje, då är det dags att ta farväl.
Kram på er från en som förstår och VÄLDIGT gärna ser mer åtgärder inom aveln när det gäller friskhet...mindre utseende, mer hållbarhet på hundarna tack! Vi ska och VILL trots allt ha dem hos oss i många år och då är perfekt utseende inte ett dugg viktigt.
Skicka en kommentar