De låter...... något slags infraljud som går genom märg och ben gör att jag inte kan sitta i vardagsrummet. Det är inte så himla högt det bara vibrerar och får mig att må illa. MEN, det håller ju inte på i timmar... det är inte så sent.... så egentligen kanske man inte skall klaga?
Var är alla lugna, glada och rökfria ensamstående????? Det är en SÅN jag vill ha som granne! De här verkar dessutom röka vilket lär bli fint i sommar. Ytterligare en sommar där man inte kan sitta på altanen eller ha altandörren öppen för att all rök bara sugs in i vårt hus! Må onda andar ta alla rökare!
Jag funderar på att investera i en stor, bullrig höfläkt som jag drar igång så fort jag antingen hör dem tända en cigarett eller känner cigarettlukt.
Näej - jag borde nog bo långt ute på landet. Jag har fått nog av grannar, bilar, ljud och ilsket lysande gatubelysning. Snart kommer dessutom sommaren, förutom det faktum att all rök dras in i huset så kan man inte heller hålla fönstrena öppna på grund av att det springer ikring tjutande barn dygnet runt i stort sett. Härom året blev jag tvungen att vid 1-tiden på natten säga åt ett par grannungar som gungade och tjoade att de skulle vara tysta eftersom jag måste upp och jobba om fyra timmar....hmpf!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Känner igen din irritation och dina funderingar så väl!
Vad är det som gör att man önskar sig bort och långt härifrån?
Ska man oroa sig för att man håller på att bli grinig kärring eller är det empati och hänsyn från medmänniskor runt omkring som saknas?
Jag bor med min familj i ett område som liknar ditt, om än aningens äldre.
Inga egentliga problem med grannar eller glin, men visst finns där irritationsmoment!
Festande grannar i huset bredvid och ungar ute på gatan som ”bara hänger” och hittar på sattyg emellanåt
Jag längtar ut, bort och iväg.
För pengarna vi skulle få från vår förortskåk, skulle vi kunna få ett riktigt fint hus Långbortifrånstan, nära natur, i enskildhet och med de kvalitéer som skulle passa oss
(Naturtomt och hundskog för mig, stort garage åt Maken, kanske bastu eller något annat exteriört trevligt)
Men barnen då? Är det rätt att prioritera sitt och sig före dem?
Är det rimligt att de ska anpassa sig för ett nytt liv och att vi låser upp oss med skjuts till och från tåg & buss (vilket skulle bli vårt pris)?
Maken tycker inte det & jag velar.
Men om vi väntar nu, då kanske det är för sent den dagen ungarna har flyttat ut?
Då kanske behoven och begäret ser annorlunda ut?
Ibland blir längtan så stor att det värker, ibland går det ganska bra att traska på i ullstrumporna och finna sig i förortsvardagen för beslutet ska väl få sin tid att mogna
Känner igen det där med att man längar så att det värker......
För mig är det sambon som hindrar när det kommer till flytt.... Han jobbar i Sthlm och har inte körkort. Det är så frustrerande! Det där med barn är trickigt - fast jag tror ju ändå att det är bra mycket bättre för dem ute på landet. Ofta så tvingas vi skjuta upp så mycket i våra liv att allting bara känns som en evig väntan. "Carpe Diem" blir svårt när man sitter fast i en löplina! och "Cave Canem" blir en mycket roligare devis som man får sätta upp över sig själv som en varning till alla och envar! ;-)
hoppla - fingrarna slant - "Cave Canem blir en mycket TROLIGARE devis" skulle det vara! INTE roligare!!!
Fast på den uppländska landsbyggden håller de sig ju med polacker som bygger likkistor som de säljer på blocket och så skjuter de rådjur med revolver och emellanåt står det en försäljare i damunderkläder och bultar på dörren när man minst anar det, så jag vet inte jag... (har bott på densamma och vet hur det kan vara :P )
Skicka en kommentar