Våga Vara Vuxen????

Hörde en fråga ställas till någon som naturligtvis svarade "helt fel" och började fundera över vad jag själv skulle ha sagt.
Frågan? "Vad innebär det att vara vuxen?"
Verkar finnas två standardsvar det ena går ut på att allt vuxet är dötrist, mossigt, försoffat och allmän öken. Det andra är att det måhända är öken men den eftersträvansvärd öken där man anpassar sig till samhället och "tar sitt ansvar".
Vad är det för jämrans svar?! det ena verkar innebära att man gör vad som faller en in utan att ta det minsta ansvar för sina handlingar.... någon slags "öhhhh-attityd". Det andra verkar innebära att man minsann skall vara som någon slags odefinierbar allmänhet på något sätt förväntar sig att man skall vara.
Nå! Så vad är att vara vuxen då?
Att vara vuxen är väl att vara mogen? Så vad är då att vara mogen? För mig är det bland annat:

Att våga göra bort sig: att våga bjuda på sig själv och inte ta allt man gör så himla seriöst. Jag minns att som tonåring var det helt oacceptabelt att göra bort sig. Då var man "slut". Det fanns ingen återvändo! Ve och elände! En enda lite felsägning och man hade våndor i veckor efteråt! Man ser det när man träffar flockar av tonåringar. Alla står där med totalt intetsägande uttryck i ansiktena, gärna med händerna i tröjärmarna och med och gör sitt bästa att se så coooola ut som möjligt. Vissa avvikelser är OK, men då måste det vara "rätt" avvikelser. Man får inte skratta, inte visa känslor om det inte råkar vara förakt eller överlägsenhet. Tala om flockbeteende!

Att våga ändra sig: Förhoppningsvis utvecklas vi alla. I utvecklingens spår följer ökad erfarenhet och med den ofta ett annat sätt att se på och förhålla sig till saker. Det är normalt att ändra sig! Men de finns de som inte vågar erkänna att man ändrat sig. Helt enkelt ändrar uppfattning och försöker göra gällande att "Det var ju så här jag tyckte hela tiden ju!" Det är lite skrattretande.

Att våga ha fel: I sakfrågor kan man ha fel. Vissa håller fast vid sina föreställningar för att man förlorar "prestige" och "ansikte" om man erkänner att man har fel... Är det inte tvärtom egentligen? Jag tycker det är en viss prestige att våga erkänna att "Hoppsan! Där hade jag nog lite fel!"

Att våga ta ställning: Att våga stå för det man tycker och inte alltid jönsa med den som sist pratade bara för att man vill vara kompis med alla? Det är väl lite tonårsmässigt eller? (ja, så länge det inte är frågan om tonåring vs. föräldrar/auktoriteter så klart!). Däremot kanske det inte är så moget alla gånger att framhärda med att uttrycka sina åsikter överallt och i alla sammanhang. Det finns tillfällen när det ibland är bättre att faktiskt hålla snattran.....så länge ingen frågar en rakt på förstås! Gäller bara att avgöra var och när och fråga sig själv om jag vill ta konsekvenserna av det jag gör!

Att inse att varje beslut jag tar har konsekvenser: Det är vanligt men icke desto mindre ögonbrynshöjande när de dåliga konsekvenserna av ens eget agerande skylls på andra eller på omständigheterna. Bestämmer jag mig för att basunera ut min inställning i vissa frågor så får jag ta konsekvenserna - alla kommer inte att gilla mig, men det kan det mycket väl vara värt!

Att ge och ta kritik: Oooooo ett sånt ämne! Vi är så konflikträdda att vi hellre hoppar genom fönstret än att säga till eller ifrån! Och när någon väl kritiserar så är det under bältet, omoget och i ren och skär ilska. Tror vi alla behöver öva på att ge konstruktiv och opersonlig kritik. Vi är inte bättre på att ta kritik, ofta kanske på grund av att den blir för personlig. Det är svårt att förstå att vad jag just gjorde inte gillades, däremot är jag själv helt OK. Det går så långt att folk till och med ha svårt att ta instruktioner de betalt för att få! Jodå! Hur ofta har du inte varit på kurs och antingen själv sagt, eller hört någon säga när instruktören kommit med förslag "Jooo... men....osv"! Är du där för att lära dig eller? Ta in det som sägs, fundera, prova om du håller med om det och fråga varför eller vilken skillnad det är på att göra x eller y!

Att inse att bara jag har yttersta ansvaret för min situation: I slutänden är det bara jag som bär ansvaret för mig själv. Trist men sant. Låt vara att omständigheterna kan vara besvärliga och att livet kastar mycket skit i ens riktning men trots det.... I friskvårdssammanhang t.ex: man kommer med lösningar på olika problem och genast kommer en våg av omständigheter som gör att man inte kan göra x eller y. "Jaha, men låt bli då! Det är upp till dig! Du behöver inte ursäkta dig för mig. Jag har inte ont i ryggen och om du inte stretchar känns det inte i min rygg utan i din så det är upp till dig!"
Eller t.ex. historier om hur allmänheten hela tiden behandlar en illa... det är obekvämt och upplevs först som befängt att fråga sig själv vilken skuld man bär i situationen. Det här hände mig. Jag minns att jag alltid tyckte att jag hamnade på kant med vissa grupper av människor och att de betedde sig dumt. Jag klagade för en annan kompis som då undrade vad JAG gjorde för att få detta att hända. Tala om att känna sig kränkt och oförstådd! Jag kände mig helt övergiven och tyckte JÄTTESYND om mig själv! Jag tror det tog ett år att acceptera. Då insåg jag att mina s.k. kompisar kanske inte hanterade situationen så tjusigt. MEN... jag bar ändå yttersta ansvaret för min del i det hela. Lösningen i det här fallet var att försöka åtgärda min egen stress samt att helt enkelt lämna dessa "kompisar" åt sitt eget öde. Vem vill umgås med ruttna ägg?

Tja, det här är väl en del i vad jag tycker mognad och därmed vuxenhet innebär. Vuxenhet har inget att göra med hur många skulder man har, hur mycket man har sparat på banken eller att man har en fast karriär utstakad samt en villa, partner och fyra ordentliga barn! Det är inte att klä sig prydligt och hela tiden försöka göra vad som förväntas och muttra managementfraser!
Det är fullt tillåtet att kuska världen runt, att bära olikfärgade strumpor, strunta i smink, kuta runt i skogen med vadderade svärd, måla huset lila med rosa prickar OCH, inte att förglömma, ha plädar med dödskallemotiv i soffan och dricka Coca Cola istället för kaffe!
Jag är GLAD att vara vuxen! Det var ett elände att vara tonåring och jag jublar för varje år jag får! Att kroppen börjar hänga lite här och där och förlora färg får man dessvärre på köpet - och ibland är det baske mig värt det. Bara jag slipper stå och se cool ut och inte få reagera!